onsdag 30 maj 2007

Pirates of the Kebaberian 3 följt av en mysko cykeltur...

Jahopp... då var jag hemkommen från dagens biobesök. Jag har sett Pirates of the Kebaberian 3 - Vid värsta ändan. Så jävla tråkig... Se vad den fick mig att göra! Svära! I min egen blogg... igen! Jag hade ju tänkt att min blogg skulle vara en svordomsfri miljö men saker som att våldta Hong-Kong-filmer och göra en 3 timmar lång film där endast 20 minuter är sevärda får mig att svära. Efter filmen då jag ska lämna min arbetsplats, civilklädd för dagen och redo att cykla hem, så infräffar den första av många märkliga händelser innan jag når mitt hem.

I foajén så träffar jag några gamla klasskamrater från den mörka tiden i mitt liv... tiden på Växjö Universitet. Det var kul att se dem och vi växlade några ord. Själva den händelsen var inte så märklig men den ingår i alla händelser som inträffade. När jag talar med mina gamla vänner så ser jag hela tiden i ögonvrån hur en av mina två stalkers iaktar mig. Bägge mina stalkers är jobb-relaterade då de båda är kunder som är en skvätt... outhärdliga. Jag total-ignorerar henne. Bägge mina stalkers lider av diverse handikapp bland annat efterblivenhet och total saknad av social kompetens. Jag lämnar bion och lyckas att inte konfrontera Stalker nr.1. Jag är nu på väg hem och beslutar mig för att belöna mig med lite godis från Videomix för att jag stått ut med pirater och undvikit en stalker. Men...vad... är... oddsen... att träffa Stalker nr.2 inne på Videomix?? 150 meter från biografen! Samma kväll! Här går det inte att undvika en konfrontation.

Stalker nr.2: "Tjena, Henke, hur är läget?"
Jag(kort och snappy): "Bara bra. " ("Lämna mig ifred, annars sparkar jag upp dina kulor så dom fastnar mellan dina revben.")
Stalker nr.2: "Bra, det."
Jag(avslutande): "Mmm." ("Gör oss alla en tjänst och självantänds, för fan!")

Jag plockar mitt lösgodis och ställer mig i kön. Till min fasa märker jag att jag är inte den enda som Stalker 2 har fått på kroken. Han står och stör kassören med meningslöst snack, precis som han gör med mig på bion! I detta tillfälle så vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag betalar och sticker illa kvickt. Cykelfärden hemåt går in i andra fasen som innefattar de 3 sista märkliga händelserna för kvällen.

Jag möter vid ett tillfälle en ung och ensam man i 14-årsåldern som åker skateboard. Eller, i den sekunden jag ser honom så åker han inte skateboard utan han håller den med båda händerna ovanför sig för att sekunderna senare drämma den rakt i asfalten kryddat med en högljudd svordom. Sen ställer han sig på skateboarden och trampar förbi mig. När vi kommit ungefär 100 meter ifrån varandra så hör jag återigen samma svordom vrålandes bakom mig. Jag kan inte annat än att skratta.

Någon minut senare så händer nästa smålustiga sak. Jag passerar en invandrarpojke på kanske 9 år som tränar på att kasta godis upp i luften för att sedan fånga dem i munnen. Saken är bara den att han kastar godisarna alldeles för högt och nästintill blundar när de närmar sig hans ansikte. Resultatet kan du luska ut själv. Jag skrattar för mig själv igen.

Som topping på mjukglassen denna underliga kväll inträffar den riktiga fem-ettan bara 200 meter från min dörr. Det måste varit det korta avståndet som var kvar som fick mig att känna mig nästan hemma på något vis. För i den sista svängen innan man kommer in på mitt område så känner jag en läske-rap gemytligt bubbla upp från magen. Ensam, som jag förmodar att jag är, så vill jag självklart förvalta rapen efter bästa förmåga. Jag lägger en svulstig rap som kan liknas en australiensisk jättepaddas lockrop bara för att halvsekunden senare få möte av ett par som är ute och går med sin hund. Rapen lyckas skrämma skiten ur dem! "Herregud!" ropar kvinnan till då jag passerar med min skrangliga hoj. De första 50 metrarna så skäms jag sönder mig... men de sista 150 skrattar jag hela vägen!

Som avslutning vill jag ge ett råd: Ta inte omgivningen för givet. Se dig omkring! Det händer mer runt dig än vad du tror... och glöm inte köpa Jelly Beans nästa gång du handlar godis. För det glömde jag.

tisdag 29 maj 2007

En sen rapport från Ljung-Björnen


Mer än en vecka för sent så ska jag äntligen avlägga en rapport från den fantastiska filmfestivalen som ägde rum hos mig den 19:e maj.

Planen var att se 10 filmer med start kl.09.00 och med avslut kl.03.00. Hur går man då till väga med ett sådant antagande? Jo, med planering. Jag hade lagt upp ett schema i förväg med klockslag, filmtitlar och pauser så att besökarna visste vad de hade att vänta sig. Allt var dock inte redogjort i inbjudan. Av de 10 filmerna så var faktiskt 2 stycken hemliga. Uppslutningen var himla bra, skulle jag vilja säga. Vi var fyra stycken i starten som blev fem som i sin tur blev sex deltagare. Sen att det föll bort folk med diverse krämpor och trötthet är fullt acceptabelt. 16 timmar med film är inget man klämmer av varje dag. Eller?

Här följer uppställningen med kommentarer...

Kl.9 - Children of men

Andra gången jag såg den och jag måste säga att den är helt magnifik. Miljöerna, skådespeleriet och själva idén är i toppklass. Den apokalyptiska teorin som storyn bygger på är inte alls omöjlig, skrämmande nog.

10.55 - A better tomorrow

John Woos klassiska ultravåldsfilm var en stor besvikelse för mig. Själva filmen hade jag sett innan och jag tycker mycket om den fast den så kallade "Ultimate Edition" var en jävla katastrof. Ja, du läste det... "jävla"! Snyggt förpackad i en steelcase så inhandlade jag den direkt när den släpptes så att jag inte skulle missa den och summan av kardemumman är: Döm inte en bok efter omslaget. Då menar jag åt bägge håll! För hur fin denna utgåvan än är så har dvd-producenterna totalt våldtagit filmen. Illa skuren var den och framförallt så var den ett hån mot fantaster av Hong-Kong-film. I vissa scener så var det musik tillagd för att filmen skulle kännas mer Hollywood. I känslosamma scener där Hong-Kong-skådespelet inte kändes känslosamma nog för dvd-producenterna så hade pianoslingan från Forrest Gump lagts in. Inte en... utan två-tre gånger! Sen när dvd-producenterna inte tyckte att det var spännande nog så huttar de in den huggande synt-slingan från Speed. Jag höll på att explodera. Här har jag sugit på min "ultimate edition" i över ett halvår för att invänta rätt tillfälle att se den och jag kände där jag satt på min madrass att jag lika gärna kunnit ätit spik. Skandal! Våldtäkt! Idioti! Till dvd-producenterna kan jag bara i ren ilska säga: Era sketna anusflikar! Så där, ja.

13.00 - Fira med Ferris

Ingen kan ha så kul en hel dag som Ferris. Matthew Broderick i sin bästa roll?

14.50 - Första hemliga filmen

Den ena av två filmer på festivalen som jag själv inte sett. Filmen jag valde var Pan's Labyrint. Jag köpte den omedelbums när den släpptes på brittisk dvd med tron att den skulle vara så magnifik som "alla" säger. Visst var den bra, men så in i Nordens bra var den då inte. Förresten, varför döptes den till Pan? Ingen i filmen heter Pan, för fasicken... "Faunens Labyrint" funkar inte, eller?

17.00 - Braindead

Peter Jacksons splatterfest. Hade inte sett den sedan högstadiet och jag såg fram emot den mest av alla filmerna på festivalen. Kul i början men sen blir den tyvärr tjatig.

19.10 - Renaissance

Ett impulsköp utan att jag sett den. Fransk animerad film. Väldigt speciell i sitt utseende och helt klart sevärd. Bra röstskådisar men den faller på att den blir lite långtråkig.

21.00 - Requiem for a dream

Så fantastiskt bra. Det kan inte finnas någon som inte blir berörd av den här filmen. Se den och häpna.

22.50 - Hemlig film 2

Mitt val föll på Shaun of the dead som är en film jag tycker ofantligt mycket om. Perfekt komisk timing blandat med snyggt gjorda zombies. Filmen har både kärlek, humor och känsla. Se den och sen skall du se Hot Fuzz. Annars är du dum.

00.35 - Tre kortfilmer

Tre kortfilmer av tre olika regissörer. Filmerna är egentligen reklamfilmer för BMW och de är mycket bra. Vi såg 3 av de 8 existerande.

01.15 - True Romance

Tro det eller ej, men i detta läget så låg vi fortfarande helt i fas med schemat. Dock var det bara jag och hedergästen B kvar i lokalen(min lägenhet) men vi var ruggigt stolta över vår prestation. Så stolta att vi skippade sista filmen. Vi hade både ork och tid att se den men jag fick något annat att ta i tu med och vi kände att det var fullt acceptabelt att sluta på topp. Lite surt att inte lyckas med en fullpoängare men som sagt, vi gav inte upp på grund av trötthet eller liknande.

Summering

Jag måste berömma mig själv för detta ofantligt roliga påfund som från början skulle vara en farväl-träff för min vän B som i skrivande stund är dagar från en 3 månader lång vistelse i USA, men som i och med det lyckade genomförandet säkert kan bli ett standard-evenemang.



Filmfestivalen Ljung-Björnen är här för att stanna.


fredag 18 maj 2007

Annalkande filmfestival

Blir ingen blogg idag(men jag skriver ju en nu, för helvete?) på grund av arbete hela dagen. Sen är det marsch i säng för att stiga upp tidigt och sparka igång filmfestivalen Ljung-Björnen som går av stapeln kl.09.00, lördag.

6-7 personer skall samlas, komma överens, bygga broar, äta korv med brö' men framförallt se på film!! 10 titlar väntas klämmas av mellan kl.09 och kl.03. Ett pressat schema som skall bli spännande att se om vi klarar av. Jag lägger full rapport söndagnatt eller måndag.

Keep the faith!

torsdag 17 maj 2007

Tea-time

När jag föreställer mig Jason Statham så hör jag saker som "poikaeey"(pikey), "caravan" och "zie germans". Han är liksom för Guy Ritchie vad Chow Yun Fat är för John Woo eller Robban DeNiro är för Martin Scorsese. Jason ska stå där och köra "jag-är-stenhård-britt"-grejen. Det är då han är ball! Aldrig kunde jag väl tänka mig att han kunde vara ball på flera sätt, för jäklar i min låda vad imponerad jag blev av Jasons slagsmåls-egenskaper efter att jag sett Transporter.

En tanke uppenbarade sig: "Har det någonsin innan skett att en engelsman slagits på detta vis?" Jag menar, James Bonds mest exotiska manöver var en nacksving. Det finns dock en engelskfödd jeppe som heter Darren Shahlavi som var med i Hong-Kong-filmen Tai-Chi boxer regisserad av Yuen Woo-Ping. Han är bad-ass så det sjunger om det! Grejen är bara att han är liksom en kampsportsutövare turned actor. Till skillnad från Jason som är actor turned ass-whooper. Hong-Kong-filmfan som jag är så är det lätt att dissa "sparkarna" i The Matrix (missförstå mig rätt, jag älskar The Matrix) när man blivit van vid en viss nivå av slagsmål. Om ni minns vad jag skrev ovan så var jag faktiskt riktigt imponerad av Jasons härjande och vevande mot åtskilliga hejdukar.

Var vill jag nu komma med detta? Jo, jag vill dela med mig ett nytt uttryck till alla som läser detta. Om uttrycket redan finns så är det osis för mig och jag är inte i närheten av lika ball som jag trodde jag var. Om det inte finns så patenterar jag det, tjing-paxar, call:ar dibs etc etc...

Med tanke på ovanligheten att en engelsman är så pass cool och så pass bra på martial arts som Jason Statham är, inräknat med hur strama och töntiga engelsmännen är av rykte, så anser jag att Mr.Statham i och med Transporter stabiliserat ett nytt koncept som jag namngett:

"Brit-Fu"

onsdag 16 maj 2007

Vuxenpoäng och hobbyrecension

På senare tid så har jag tagit åtskilliga bälten i the art of snoozing. Min teori är att även om jag lägger mig sent så kan jag åtminstone försöka hålla cirka åtta normala timmar sömn som standard. Det vill säga, jag ställer ett larm åtta timmar efter klockslaget jag förväntar mig somna in. Min teori går i baklås åtskilliga gånger på grund av att min vän B för sex år sedan hjälpte mig att ta det första bältet i the art of snoozing när vi var rumskamrater. Med andra ord, jag skyller ondagens dåliga start på min bäste vän. Känns skönt. Vad som känns ännu skönare är att något himla bra kom ut ur situationen.

Klockan 11.00 så körde min mobiltelefon sin väcknings-rutin som så många gånger förr men det var inte förrän 13.07 som mina 42:or nuddade sovrumsgolvet. Fyra snoozningar och mer än en timmes "hoppsan-jag-somnade-utan-att-ställa-nytt-larm". Med dåligt samvete så äter jag min frukost och surar. För att pigga upp mig så kollar jag på filmen Old School med Luke Wilson och några andra Fratpack-medlemmar för att bli på bättre humör. Efteråt så bestämmer jag mig för att gå på toaletten och det är där dagens stora vändpunkt sker. Jag tyckte att toaletten luktade och såg lite funky ut så det kändes som om en rengöring av porslinsfotöljen var nödvändig. Det var starten till en process som slutade i att hela badrummet gjordes kliniskt rent, all disk blev diskad, lägenheten dammsugen och dammtorkad och även jag fick mig en omgång dusch och rakning. Inspirerad och på helt rätt spår så går jag och handlar. På lappen finns både tandkräm, tvättmedel, grönsaker OCH... en sån där lukta-gott-i-toan-kloss. En sån som ska sitta på kanten och transformera spolvattnet till a fountain of love, typ. Det roliga är att i samtliga hem som jag har haft har det aldrig funnits en sådan kloss. Jag har precis inköpt min första toa-kloss! Hallelujah! Mitt enda minne av sådana klossar är att man siktade på dem så fort man var i en kompis hem och slog en sjua.

Efter denna bragd så skall dagens filmrace fortsätta. Jag betar av den långtråkiga "The Terminal - eller hur jag slutade oroa mig och lärde mig älska flygplatser". Lång och meningslös film som på sin höjd var charmig.
Kvällens stora happening är dock premiären av "Next" med Nicholas "Hårfästet" Cage. Ingenting han gör framöver kan ju möjligen vara sämre än Ghost Rider så jag hade med all rätt lagoma förväntningar. Och tamejtusan, jag gillade den!! Och jag vet precis varför... När jag såg första trailern på Shooter tänkte jag "YESSSS! Äntligen kommer det en dum-actionfilm som man kan slappa framför." Vad jag väntade mig av Shooter var dum-action... inte dum action. Och jag väntade mig defenitivt inte en Danny Glover som verkade ha bråttom ur filmen så jäkligt som han sluddrade. Fy Fabian! Tok-besviken på Shooter så går jag in i salong 5 med min kusin för att se Next som jag trodde skulle vara dum action. Min misstanke visade sig felaktig för i stället så hade Next allt det som Shooter saknade. Eller det var en sak som Next saknade, tack och lov... en halvtimme för mycket, fullsprängd med dösnack. Herr Bur kör sin grej och Julianne Moore gör en roll som inte alls passar henne men jag bara sitter och är asnöjd med mitt biobesök hela filmen! Cage's karaktärs förmåga att se in i framtiden läggs fram på ett fränt sätt(ja, jag använde det gamla 80-tals-uttrycket...) och filmen stannar inte alls av utan maler på utan att man behöver ställa några frågor som helst under någon av de 96 minutrarna.
Den enda frågan jag ställer mig just nu är om John McClane kommer bjuda på dum action... eller dum-action!

Skall avsluta min genomfina dag med att se Transporter med Jason Statham. Dum-action eller dum action?

Only Jason will tell.

tisdag 15 maj 2007

Galapremiär

Då var det gjort. Den är skapad och det tog inte sju dagar utan närmare sju minuter. Med "den" så syftar jag så klart på vad jag oundvikligen kallar "min blogg". Länge förundrades jag över fenomenet som nästintill förpestat vår omvärld. Det fanns en för alla: "Mode-blogg", "Homo-blogg", "Virtanens blogg". Jag fick aldrig något grepp om vad den exakta innebörden var men jag insåg att det var... hippt. Och o-hipp som jag är så brydde jag mig inte så mycket mer om fenomenet. Men när en av mina bästa vänner fallit hals över huvud ner i blogg-fällan så ville jag självklart läsa den och till min förvåning så var det inte så farligt som jag trodde att bli del av kulturen. Först som läsare, nu som bloggare.

Denna blogg kommer till stor del vara ett instrument för att kanalisera min koma-drabbade kreativitet som på sistone ligger på nivå med att klippa naglarna eller möblera data-rummet.
En gång i tiden så var kreativitet det enda min vardag bestod av(ni hör väl harp-musiken och ser flashback-bilderna?) för att sedan förfalla och bli bittert besegrat av realismens lansar i ett utdraget krig som var oundvikligt. Jag gick från lovande skådespelare till anpassad knegare med filmintresset som enda spår av mitt forna jag. Observera att jag lyckats fly från gångna års "knegande" tack vara mitt nuvarande jobb som är en av de bästa ingredienser i mitt liv. Jag har helt lämnat teaterscenen och sedan dess har mitt behov för estetiskt utlopp packats inom mig och påminnner mig då och då om att det bara MÅSTE komma ut. Så nu sitter jag här och skriver som lösning.

Det andra syftet med denna blogg är att min bäste vän B ska åka till US and A om ett par veckor och jag ser inte hans skinny ass förrän i augusti månad vilket suger. När han har tid så kan han smyga in hit och kolla vad fasicken jag sysslar med om dagarna egentligen i hans frånvaro.

Så, nu är isen bruten, tärningen kastad, grillen tänd, finskorna putsade(välj själv om det är Leena Rihijärvi eller ett par dojjor), knäckebrödet tuggat, bäbisen rapad eller kort sagt... jag är en bloggare!