En vanlig dag på msn

Henke säger:
Jag skulle vilja bo på en annan planet. Det vore fränt. Eller tillhöra ett annat släkte med andra normer. Jag är så trött så jag spyr på människans beteende-mönster.

björn säger:
Jag är så trött så jag spyr på människan "period"

Henke säger:
Jag skulle vilja vara en Thundercat.

björn säger:
Jag med... Jag vill vara en superhjälte.. typ stålmannen

Henke säger:
Jag älskar katter men vill behålla vissa aspekter från den art jag är nu... så det är en naturlig kombination för mig. Hence: En Thundercat.

björn säger:
hehe helt klart

Henke säger:
Jag skulle vilja ha Stålmannens krafter men vara en katt.

Henke säger:
Eller vara Lion-O fast med Stålmannens krafter.

Henke säger:
Då skulle jag få brudar.

Henke säger:
Och som förklädnad så skulle jag ha en blå solhatt.

Gala... ktiska hotell?

Solstorm... den mest hypade svenska filmen denna höst... är skitdålig. Så är det bara. För en vanlig lekman som inte ser så mycket film så kan jag tänka mig att den är bra. Men för det vana filmögat så ser man en wannabe-Hollywood-rulle som bara kvittar.

MEN!... allt var gratis. Jag drog med mig min kusin på en galakväll på operan. Nej, det var på bion. Filmen var Solstorm och snittarna var goda. Vinet flödade, kvinnorna fanns(40-taggare) och det enda som saknades var sång. Tillställningen var jättetrevlig trots en kass film och efterminglet på haket bredvid vad över förväntan. Min kusin plockade nämligen helt sonika hem en gratis övernattning för två personer på ett hotell i valfri stad. Lotteri är kul när man vinner! Inte sant?

De är få, men de finns...

Nån gång varje år så ser man en film som man verkligen blir berörd av. Ibland har man turen att få bli berörd flera gånger om året av flera olika filmer. Jag minns när jag var 10-11 år och såg Ghost. Jag visste ingenting om kärlek eller om hur det är att förlora någon som står en nära men ändå grät jag floder i slutet när Patrick Swayze's karaktär säger "It's beautiful, Molly" för att sedan lämna jordelivet totalt och resa upp mot himlen.

Under mitt vuxna liv så finns det också filmer som rört eller skakat mig till tårar. Krigsdramat Taegukgi lamslog mig flera minuter efter att sluttexterna rullat och likaså Black Hawk Down. Jag tog en nostalgitripp häromveckan med Värsta gänget, en av mina stora favoriter när jag var liten och allt blev en skrattfest med lyckotårar. Tsotsi fick mig att hulka flera minuter i biostolen innan jag kunde gå ut i foajén igen. Jag fäller till och med en tår i slutet av Varsity Blues, för bövelen! Till och med när Arnold som sista mördarrobot-gärning höjer sin tumme innan han smälts ner i slutet av Terminator 2 så har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Eller när säckpiporna tjuter dovt i bakgrunden i slutet av Braveheart när den nya kungen av Skottland ber sina landsmän att blöda tillsammans med honom för att sedan rusa in i den engelska hären i slowmotion så är jag som ett barn... gråtandes. Ett av mina favoritögonblick då jag inte heller kan undvika att få fuktiga ögon är när Benicio sitter på läktaren i ett Mexikanskt bostadsområde och ser sina landsmäns söner och döttrar spela baseball på en upplyst grusplan i slutet av Traffic. Inget givet ögonblick för tårar men det griper mig varje gång.

Denna kväll har jag fällt tårar av en annan anledning. Inte för att det var rörande eller för att det var hemskt eller ens direkt glatt. Jag grät för att det var så in i helvetes bra! Jag har äntligen fått se Ratatouille och talar om scenen där stans populäraste och hårdaste matkritiker smakar råttan Remys ultimata maträtt. Efter att ha njutit genom hela filmen och bryggan till finalen är lagd så träffas jag av en våg av FILM som slungades mot mig rakt in i själen så att känslorna rinner över.

Tack, Brad Bird. Du gav mig The Incredibles som jag älskar och sen bjuder du på detta kalas där alla som älskar film har fått VIP-biljetter. Ratatouille är årets bästa film.

Är jag för spontan?

Min förra löneperiod så jobbade jag ganska mycket vilket innebär mer lön då jag är timanställd. Det första jag tänker när jag ser hur många timmar jag jobbat en löneperiod är "Hur många av dessa slantar ska jag lägga på DVD?". Jag har under oktober planerat för lite inköp här och där som jag ska genomföra när lönen anländer den 25:e. Något i mitt undermedvetna säger dock till mig att konstant hålla ögonen öppna efter film till bra pris. Det kan ibland resultera i spontana inköp. Ibland många spontana inköp...

Denna månads spontana inköp:

• Flash Point - Chilepinon i Norrpan flaggade för denna filmen och priset vara bra.
• München - Hittade på tradera. Bara 1-disk men det var med den gamla och snygga framsidan.
• När mörkret faller - Bästa svenska filmen på länge. Paketpris med
• Jarhead - Hittade den limiterade 2-diskaren och slog till.
• Ace Ventura den galopperande detektiven - Hittade på ICA. Nyutgåva med en skvätt extramaterial och DTS.
• Angels in America - Ska tydligen vara en suverän miniserie. Hittade på CDON:s outlet.
• Nacho Libre - Tokbra pris och ytterligare en rekomendation från Chilepinon. Även den CDON.
• Die Hard 4.0 - 2-disk, nysläppt och fick den för underpris.
• Casino Royale - Collectors Ed. med slipcase. Begagnad så när den väl dimper ner i lådan så hoppas jag att den inte ser helt förjävlig ut.
• Samurai Jack säsong 4 - Ett köp som skulle inträffa efter lönen men jag tänkte "fuck it".
• Face/Off - Min absoluta favvo-action har fått en upphottning. Dimper ner i november med Samuraj-Jacken.
• Ratatouille - Snackade med farsan som sade att han beställt den. Jag gick in på Pacific, skådade priset, snackade mindre och agerade mer. Har den nog i december. Skall se den på bio imorrn.

Om jag nu spontanhandlar på det här viset så borde jag själv vara livrädd för planerade köp. Men hey... det är ju de spontana och lyckade köpen till underpriser som värmer mest. För det ser ut att bli en kall höst.

DVD-dyrkan

Somliga tycker att årets händelse innefattar att en fantastisk ny rikslag stadgas av Riksdagen. Andra tycker att det är när en stor sportprofil slår ett fantastiskt rekord. Somliga som är av den mera apokalyptiska naturen minns kanske "årets händelse" som en jävligt o-fantastisk flygplans-krasch eller någon annan form av katastrof. Nu när december nalkas så börjar de som får betalt för att skriva i diverse tidsskrifter att fundera ut någon form av lista som ska publiceras. Listan kommer innehålla en form av ranking med ett maxtak mellan 5 till 100 prylar, händelser, låtar, filmer, snyggingar, tabbar eller maträtter.

Vi känner alla igen dessa topplistor som hjälper oss att minnas året som sprungit oss förbi. Ebba von Sydow kommer väl ha någon form av jävla hipp-lista där hon rankar vad som var mest "inne" under året, Hans fucking Wiklund kommer ranka sina favoritfilmer som han sett och Anrell kommer ligga sömlös om natten då han ska bestluta sig för om det är Zlatan eller Klüft som imponerat mest.

Vad som inte kommer finnas på någons "Årets Händelse"-lista är ögonblicket då jag öppnade en jiffybag adresserad till mig, innehållande en av de ballaste DVD-utgåvorna jag sett. Filmen som blivit välsignad med en påhittig asiats uppfinningsrikedom är Flashpoint, en prequel till den magnifika SPL. Släng ett öga på bilden ovan och tänk dig sedan att omslaget är en tjock slipcase som delar sig snett vertikalt. Inuti finns en två-discs digipack. Mycket DVD-lingo där men för den inbitne så är det förhoppningsvis nästan en lika remarkabel upplevelse som den jag fick när jag tog av plasten.

Det är sånt här jag lever för. Att kanske lägga några extra kronor på en DVD-utgåva för att den har en liten kartong-slipcase eller ett DTS-spår, några borttagna scener eller att filmen är i sin oklippta helhet. Det är min hobby, mitt huvudintresse och min livsstil. Det är snyggt i hyllan och det tillfredsställer min materialistiska hunger. Jag tyckte utgåvan av Flashpoint var så speciell att jag visade både B och min kusin över webcam hur man öppnade omslaget. "Året händelse?" frågade min kusin med en sarkastisk underton. Ja, Mats... definitivt på top5-listan i december.

Film är temat och orden är mina

"The king... has returned." som kung fu-apan i Lejonkungen säger när han berättar för Timone och Puumba att Simba kutat tillbaka till Pride Rock för att göra upp med Scar och hans pack. "The King" är i detta fall jag, passande nog då Henrik faktiskt betyder "Husets herre" som man fritt kan tolka som "Kung"... hemma hos mig... och nu har jag ju återvänt till min blogg. Så håll käft och läs, jive-ass motherfucker! Just ja, jag glömde varna för att jag kommer sticka in små förolämpningar i dagens inlägg. Varför? Because I can-can-can!!

Idag har mycket av min dag handlat om film. I princip hela dagen så har det varit film på tapeten och bara på bra och roliga sätt. B sov över hos mig inatt, och NEJ vi skedade inte, och efter en sen uppstigning så klämde vi av en överraskande bra film vid namn The Rocket. Den handlar inte om en raket eller en porrskådis utan om en av historiens bästa ishockey-spelare; Maurice "The Rocket" Richard. Han var aktiv på 30- och 40-talet och var en notorisk målskytt. Det här var då filmen om hans liv. Varför tittade vi nu på denna film, jag och B? Låtom oss göra en filmatisk tillbakablick... *que harpmusik och suddig utfade*

Förra måndagen så skulle B och jag se Resident Evil: Extinction och innan bioprojektorn skulle rassla igång så drev jag tid inne på Videomix i väntan på B. Det är sällan som jag hyr film. "Ja, du laddar väl ner dem istället!" säger Du kvickt men där har du fel, din skithög. Jag laddar aldrig ner film i respekt av mitt arbete och den branschen jag jobbar i. Att hyra film på Videomix är ett utmärkt sätt att kolla upp sig på sådant man missat eller som man alltid velat se. Om utbudet är tillfredsställande, det vill säga. Ibland är det det, ibland inte. B och jag har vid två tillfällen innan gjort mastodant-hyrningar. Det vill säga, 5-10 filmer per hyrtillfälle. Jag blev inspirerad att göra en repris när jag vandrade där mellan hyllorna och såg en och en annan titel som jag ville tanka in i bakom pannloben. B anlände och jag övertalade honom snabbt och effektivt. Titlarna var följande:

1. The Life Aquatic with Steve Zissou - Kan möjligen vara den bästa knäppa filmen jag sett där absurditeterna avlöser varann utan att någon reagerar märkbart på att det är ruggigt galna grejer som sägs och görs.


2. The Aristocrats - Känner du inte till fenomenet? Kolla in denna dokumentär. Jag har redan skapat min egen "Aristocrat"...


3. Mean Creek - Ååååh, indie-film när den är som jävla bäst! Jag citerar min kommentar till B: "Indiefilm är nog fan de bästa filmerna. Skaparna har inte en massa pengar att drämma in i projektet utan tvingas framhäva annat vilket blir så himla bra." Slut citat.


4. Anthony Zimmer - En fransk thriller på 80 minuter borde ju ha ett supertempo! Det kändes som om filmen aldrig började. Snygg med massor av potential men den... började aldrig. Eller jo, den började men... fortsatte aldrig. Behöver inte ses.

Sen kommer vi då till den ovan nämnda The Rocket. Den var till en början bara en utfyllnads-film för att Videomix:s kampanj är att man kan hyra fem filmer för 80 kr. "Vad tusan", tänkte vi "det är ju hockey". Filmen var faktiskt riktigt bra. Rörande, realistisk och en top-notch "true story". Den och The Miracle är helt klart de bästa ishockeyfilmerna som finns därute. Fast å andra sidan så är det väl bara tre stycken Mighty Ducks-filmer som de konkurrerar med...

För att återknyta till mitt påstående att hela min dag handlade om film så följde jag upp med att efter "Raketen" åka till jobbet för att köra film. När jag väl kom hem så beställde jag film. Samurai Jack - säsong 4 och Face/Off - Collectors Edition med DTS och hela kittet! Face/Off ligger mig mycket varmt om hjärtat och när de nu äntligen shape:at upp den så är det bara att öppna plånboken. Jag avslutar denna 93%-iga filmdag med att konstatera att en liten film trillat ner i min brevlåda.

Slutsats: Film är mitt liv...?

Vidare diskussion för läsarna: Är Henrik patetiskt och vem fan bryr sig från början?