Freaks and Geeks

Jag har gjort åtskilliga försök i 10 minuter att komma på en Äventyrlig Biografmaskinist-nischad inledning men jag ger nu upp. Allt jag har denna gång är ord av kärlek.

Jag var djupt nere i Scrubs ett tag och kände verkligen för alla karaktärerna och deras öden. Jag kunde dock inte låta bli att känna att serien upprepar sig en hel del. Det är i och för sig helt OK eftersom ensemblen är så totalt rätt och karaktärerna så underbara. Särskilt imponerad har jag alltid varit av Scrubs förmåga att blanda komedi med drama. Ett avsnitt som ligger mig varmt om hjärtat är det som skildrar att Brendan Frasers karaktär har avlidit och Dr.Cox sätt att hantera det. Ger mig rysningar bara jag tänker på det och får mig alltid att fälla tårar när jag ser det.

Trots dessa återkommande dramatiska inslag så är Scrubs i grund och botten en komedi-serie. Det var även vad jag trodde om Freaks and Geeks...

Gonzo tipsade mig om serien från 1999-2000 som Apatow-gänget är involverade i. Det är helt enkelt deras debut innan pärlor som 40-year old virgin, Knocked up och Superbad såg dagens ljus. Freaks and Geeks(Nollor och nördar i Sverige) är en high school-serie som skildrar ett gäng nördar och ett gäng värstingar på ett magnifikt sätt. Piloten är fabulös och jag blir precis så nyfiken och intresserad så att jag vill se mer. 4-5 avsnitt in i serien så är jag helt fast och skrattar högt ofta. Särskilt åt Martin Starrs karaktär Bill. Rollsättningen är felfri vilket automatiskt ger klockrena skådespelarinsatser och humorn är av hög klass. Då, helt plötsligt och utan förvarning, när säsongen kommit halvvägs och du tagit varenda karaktär till hjärtat så gör serien en helomvändning och får en mycket mer dramatisk ton. Min reaktion på detta, undrar du? Jag fäller tårar likt jag gjorde då Dr.Cox bryter ihop över sin väns död. Fast jag gör det i varje avsnitt istället för ett och ett annat per säsong. Karaktärer får en helt annan dimension. De komiska inslagen är självklart fortfarande där men nu mer som en bonus. Istället lider jag nu med karaktärerna som kämpar med alla de problem som finns i vanliga ungdomars liv. Allt finns där: Tonårskärlek, att mista en vän, mamma har träffat en ny, att känna sig underlägsen, att inte veta vad man vill göra med sitt liv, pappa är otrogen mot mamma och den odödliga önskan att vilja passa in.

Det skär i kroppen när jag i skrivande stund bara har 3 avsnitt kvar på denna fenomenala serie. Sen är den slut. Det gjordes inte mer än en säsong. Kritikerna älskade den. Fansen avgudade den! Hur lägger man ner en serie? Vem tar besluten och varför? Freaks and Geeks är en diamant som gått förlorad efter bara en ynka säsong. Det enda positiva som kan sägas om detta är att serien i alla fall slutade på topp.

Första fylle-bloggen

HA! Jag ägde ikväll hemma hos chiiifen! Spelade poker bland 7 andra personer och kom på första plats respektive andra plats. Det resulterade i 350 kronors förtjänst. Tally-ho!! Jag blev full också! Grrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrratissssssssssssssss!

Jag har beslutat att vänta tills sommaren att jump the HD-leap, liksom. Då kommer jag ha eventuella skattedollares samt semesterersättning. Cashen kommer vara svart på vitt så då blir det en HD-TV, Playstation 3 och en HD-förstärkare. Fuck yeah!

"Flest prylar innan man dör vinner!"

Gatuslagsmåls-syrran!

Oj-oj-oj-oj-oj! Inget förgyller söndagen som lite slagsmålsfilm! Eftersom jag har sett alla Kung Fu-filmer i min samling så blir andravalet Karate-film vilket är helt OK när Shinichi Shiba och Etsuko Shihomi står för pryglingen.

Jag har precis sett Sister Street Fighter som är en spin-off serie från jättesuccén Street Fighter med Shinichi(Sonny) Shiba från 70-talet. Etsuko Shihomi debuterar blott 18 år gammal och hon står för 83 % av asskick-ration. Krigsvråls-snittet ligger på 9.2 skrik i minuten under en slagsmålsscen, vilket är högt. Vad som fick mig att njuta mest under denna första SSF-film av fyra, var att den här filmen måste ju vara den största förebilden av alla för sidoscrollande slagsmålsspel till samtliga TV-spelskonsoller. Filmen var som en del ur Double Dragon-serien som fanns tillgänglig på bland annat Nintendo 8-bit och 16-bit.

Här följer ett jämförelse-chart jag gjort mellan sidoscrollande Beat 'em up-spel och Sister Street Fighter:

• En ensam hjälte i form av karatetjejen Koryu får 1 minut in i filmen reda på att hon måste rädda sin bror.
• Jämför: En introscen likt den i Final Fight till Super NES där borgmästarn Haggar blir uppringd av skurkar som säger att de kidnappat hans dotter. Han ger sig genast av till slummen och rensar upp.
  

• Under filmens gång så ställs Koryu mot hundratals vakter/underhuggare som hela tiden dyker upp från ingenstans med ett gemensamt mål: att spöa henne.
• Jämför: Sidoscrollande Beat 'em up likt Double Dragon. Där finns 5-6 olika sorters fiender som kontinuerligt dyker upp på varje nivå. När du besegrat dem så avancerar du längre och längre fram på nivån.
  

• Koryu skaffar sig så klart vänner under sin strävan att finna sin bror. Bland annat så dyker Sonny Chiba upp och hjälper henne att spöa fiender. Ytterligare en karate-tjej ansluter.
  
• Jämför: Alla sidoscrollande co-op-fightingspel. Det vill säga, Beat 'em up-spel som man kan spela två stycken samtidigt. Bröderna Billy och Jimmy Lee i Double Dragon eller Cody och Guy som hjälper Haggar i Final Fight-serien.
  

• Ju längre indragen Koryu blir i denna härva och ju mer problem hon ställer till för skurkarna i sökandet efter sin bror så måste de anlita starkare och duktigare kämpar för att försäkra sig om att döda henne.
• Jämför: Minibossar! De finns i slutet och ibland i mitten av varje nivå. De har särskilda attribut som till exempel ett vapen som de är experter på eller att de är tvillingar med en gemensam blodtörst. I Sister Street Fighter så fanns det de mest utmärkande minibossarna någonsin i slagsmålsfilm. De 7 thaiboxer-brudarna som för övrigt var klädda i leopardkläder, Den smått homosexuelle Nunchuk-specialisten med de flickiga krigsvrålen, Samurajen, Prästen med harpunen, Psykopaten med blåsröret och skölden, med flera.
  

• Vid ett eller två tillfällen så var både jag själv och skurkarna säker på att Koryu blivit dödad. Ett av de tillfällena var när hon inte klarade av Samurajminibossen i en fight på en hängbro.Hon föll då 70 meter till en säker död i vattnet. Skam den som ger sig, för några minuter senare så dök hon upp och sparkade ner några fler underhuggare.
• Jämför: Hon använde självklart en Continue efter att hon dött. Fightingspel har oftast 3-4 stycken under hela spelet innan det blir Game Over.
  

• Självklart så finns det ju EN elak jäkel bakom hela organisationen som styr och ställer. Han eller hon är självklart bättre än alla slagskämpar han/hon har hyrt in och han/hon är elakast av alla. Det är honom som Koryu gör upp med allra sist i filmen.
  
• Jämför: Slutbossen så klart!! Den sista du måste besegra för att klara spelet och rädda den som räddas skall! Slutbossen är i regel alltid svårast men gällande Sister Street Fighter så tyckte jag nog att Koryu hade större problem med andra minibossar än med slutbossen.
  

Avslutningsvis så vill jag bara ta upp mina tre favorit-dödsfall i Sister Street Fighter.

1. Koryu möter en miniboss som är expert på japanska Sai-knivar. Hon avväpnar honom och voltar över honom samtidigt som hon trycker ner en av hans egna knivar rakt ner i hans huvud.
2. I den sista massfighten som äger rum i slutbossens herrgård så dyker Sonny Chiba upp. Han möter en tjockis som han kör tre karatefingrar rakt in i magen på. Det lämnar ett hål varpå inälvor rinner ut.
3. Strax innan ovanstående dödsfall inträffar så slåss Koryu mot en skallig och hattbärande miniboss i vit kostym. De brottas lite och sedan vrider Koryu nacken av honom. Minibossen reser sig ändå upp, lite som i trans, och går ned för trappen... baklänges! Det visar sig att hans huvud vridit sig hela vägen bakåt, Exorsisten-style.
   

Min gamle fikus

Jag har lyckats hålla min fikus levande i fyra år nu! Det är länge när man är karl! När jag flyttade till min lägenhet i Växjö så fick den direkt platsen i köket ovanför diskhon och där har den stormtrivts. Det har gått så långt så att jag matar den med mineraler till vattnet och växlar några ord med den ibland. Ett gemytligt koldioxid-syre byte oss emellan.

Att "critta" eller inte "critta"

En critical hit kan betyda mycket. Jag menar, den är ju kritisk. Uttrycket Critical Hit har förekommit länge i TV-spelsvärlden men fått ett uppsving i och med WoW... tror jag.

Min radarpartner B har lärt mig uttrycket "Critta" som är en svengelsk förvandling och förkortning av ordet Critical Hit. Jag kan bara förmoda att han lärt sig det från World of Warcraft (WoW) och sedan applicerat det på vårt favorit co-op(co-operative/samspels)-lir Resident Evil - Umbrella Chronicles där en "critt" kan vara helt avgörande när du har många levande döda som vill smaka på dig samtidigt. En critical hit dödar din fiende eller orsakar oerhört stor skada med endast ett skott. Det gäller bara att träffa rätt.

Jag har tråkigt och vill döda zombies. Det är skrämmande tillfredsställande att critta en vaggande zombie som släpar fötterna efter sig samtidigt som armarna är utsträckta mot just Dig. Den förruttnade varelsen ser ut att vilja dela med sig kärlek med en kram men dennes stönande och kritvita döda ögon säger annorlunda. Sikta... andas... och bränn av ett skott från din Samurai Edge 2 9-millimeters-pistol och se hur det gapande zombiehuvet upplöses i en blodsprutande explosion. Kroppen vaggar vidare i 2 sekunder innan den förstår att dess motor nu är utspridd över väggarna och zombien faller mot marken. Du slickar dig förnöjt om överläppen ofömögen att tvinga ner leendet från din perfekt genomförda critt!

Länge leve S.T.A.R.S.!

Hemmakväll och arbetstider

Jag har precis rasat ner i kontorsstolen framför datorn efter ett 13 timmar och 40 minuter långt arbetspass. Inkludera 50 minuter lunch och se resten av tiden som effektiv tid utan rast. Fullt ös, Höken är lös! Facket borde vråla men jag gör inte det. Om jag fick som jag ville så skulle jag vilja jobba 12 timmar i sträck mån-ons och vara ledig resten av veckan. Jag skojar inte. Börja vid kl.10, vilket innebär lite sovmorgon, och sluta vid midnatt. Jag avlägger helt enkelt tre dagar till detta och kommer genom detta upp i en nästan full arbetsvecka på 40 timmar men har ändå fyra dagar ledigt. Nå väl, man kan inte få allt.

Nu till något allvarligare men samtidigt löjeväckande: R.I.P. Videomix. Har de gått i konkurs? Nej. Har någon bränt ner deras lokaler? Nej. Har de blivit uppköpta av en norrländsk hyrvideo-kedja som har det osexigaste namnet i form av Hemmakväll? JA!! Trodde först att Videomix hade någon kampanj i skyltfönstret men insåg att någon hade gått Optimus Prime på hela skiten och transformerat Videomix till urlöjliga "Hemmakväll". Skylten har ett alldagligt och tråkigt teckensnitt varav alla bokstäver har olika färger. Jag ser ingen skillnad på deras skylt och Krokodilias skylt som ligger precis brevid. Krokodilia säljer spädbarnsartiklar, by the way. Skandal!

Nu följer en jobb-rapport... Idag måste jag slagit någon form av rekord på Filmstaden. Nej, inte i att jobba länge. Jag slog inte ens mitt personbästa idag. Det handlade istället om filmspolning. Jag misstänker att du nu målar upp en bild i huvet av mig stående framför en gammal videobandspelare med ett zombieliknande uttryck i ansiktet och spolar VHS-filmer timme efter timme. Hur attraktivt det än kan verka för somliga utan större krav på sin arbetsplats så måste jag tyvärr spräcka din illusion. "Spola film" är vad vi biografmaskinister(på äventyr??) kallar att klippa ihop akterna som sedan blir filmen du ser i biosalongen. En normal kväll inför en premiär-fredag så klassas det som mycket att "spola" om du har två premiärfilmer att "spola upp" och kanske till och med måste "spola ner" en äldre film som ska skickas till annan ort för en visning nästa dag. Yours truly spolade idag upp fyra filmer och spolade ner två. Inte stämplade jag ut en sekund senare än vanligt för det. Det måste bero på att jag är så in i helvete duktig som biografmaskinist. There! I said it!

Jag vill avsluta med att föreviga vad en nära släkting sade igår angående fördelarna med att ha en laptop:

"Alltså, det är ju jävligt nice att kunna runka i sängen."

Say no more.

Vad ska jag skriva?

Magnus Uggla sa att om man ska hålla en blogg levande så ska det göras åtminstone sex inlägg varje dag. Där ligger jag i lä. Fast jag är längre än Magnus.

Jag sitter och stirrar rakt in i min fräcka Widescreen-skärm medan det ekar innanför pannbenet. Med andra ord, jag vet inte vad jag ska skriva. Trots det så gör jag ett inlägg. Är det inte galet? Jag slösar ändå internet-utrymme. Denna bloggen ligger på Googles servrar så jag kan ju bara hoppas att detta inlägget får någon dum fjortis-skateboard-video att ladda upp långsammare till Youtube. Fast jag tror inte några av mina bokstäver i detta inlägg kan orsaka sådan skada, är jag rädd. Kanske om jag lägger till en bild!

Jag har precis sett Studio Ghiblis "Rädda tvättbjörnen"-anime Pom Poko. Långt-långt ifrån en film för alla. Om du inte har någon som helst susning om japansk kulturhistoria så är du lost efter en kvart. Om du inte är van vid japanska manga-galenskaper eller japansk humor så är du lost efter en kvart. Jag besitter som tur är en förmåga att kunna lägga mig "på filmens nivå". Det har berikat min filmtittar-karriär mycket genom åren. Jag kan räkna på fingrarna hur många filmer jag stängt av någonsin därför att det bara inte gick att titta på dem. Senast var den japanska sci-fi-utflippen Cashern. Annars så genomför jag alltid min "filmtitt". Varför? Jo...

Den solidariske och diplomatiske Jag har ett estetiskt förflutet och jag vet vad det innebär för en skapare som skapat något. Känslan av att vara riktigt nöjd med sitt verk och innerligt hoppas att någon annan ska gilla det också. I viss utsräckning så känner ju alla som skapat något på det viset. Så utav respekt för skaparen så ser jag hela filmen. Ibland är det nästintill outhärdligt men då gör jag som ovan skrivet och lägger mig på filmens nivå. Det kan innebära att jag tänker "Ja, men det ska vara så. Nu lämnar vi det och ser vidare." eller "OK, specialeffekterna fick ingen stor budget men bruden är snygg." och så vidare. Ett bra exempel är också de pinsamt dåliga Grindhouse-filmerna (EJ QT/RR:s senaste rullar) som gjordes med inga pengar alls på 70- och 80-talet. Jag har inhandlat en dvd-box med 20 sådana skitfilmer just för att utbilda mig lite. Jag vet från början att jag inte kan begära någonting från någon av de 20 filmerna. Behållningen med en sådan film rotar sig istället i vad jag nämnt ovan: Skaparen. Han eller hon stod verkligen för denna hög av avföring som sedan visades på biograferna under benämningen "film". Jag förundras över hur "verket" ens lämnade redigeringsrummet och att folk betalade för att se det. Vilken producent läste manuset och kände "Det här vill jag tamejtusan finansiera!"? Skratten är många över den ruttna kvalitén när jag ser en sådan film och då är ju det en behållning i sig.

Visst, jag kan inte förneka att somliga filmer inte är ens värda en genomförd "tittning". --Jag vet att "åskådning" säkert är ett mycket bättre ord men "tittning" kittlar så skönt på tungan.-- Filmer som Epic Movie och sånt skräp behöver man faktiskt inte se hela om man inte vill. Du behöver inte se någon film till sluttexterna om du inte vill! Det är ett fritt val och filmerna är många därute. Du hittar säkert något som passar dig tillslut.

Min poäng är(ja, det blev en poäng till slut av detta improviserade inlägg) att någon gång ibland så borde du skänka en tanke till personen som står bakom det skitdåliga filmiska verk som du ser på. Föreställ dig den personens lycka över hur bra han eller hon tyckte Ninjavampyrens slasherskola 4 var när den tillslut var färdigredigerad och hur stolt han eller hon måste varit när den hamnade i hyllan för uthyrning. Allt DU skapar är inte bra det heller.

Droppar en lajn bara

Sylvester Stallone är gubbarnas gubbe. Amen. Vare sig han är en bandana-prydd mordmaskin eller en ödmjuk gammel pugilist.

Jag såg en av de våldsammaste filmerna någonsin i fredags, nämligen John Rambo. Jag ser gärna på filmvåld vilket har gjort mig ganska avtrubbad inom genren. Fast när den fåordige Vietman-veteranen härjade loss i Burma så tappade jag hakan. Störde mig lite på den halvdassiga dialogen de första 20 minutrarna men jag visste ju att det inte var där som Sly hade lagt vikten i filmen. Rocky Balboa hade ju trots allt himla bra dialog och var en magnifik avslutning på sagan så jag väntade mig mer från manusförfattningen i John Rambo än vad jag fick. Skit samma egentligen, för vad jag verkligen fick var en stor jävla burk med rövsmiskande. Kast Med Liten Kroppsdel och Klyv En Asiat I Sekunden var John Rambos aktiviteter på agendan. En obehaglig film med ultravåld som inte är för allas näthinnor.

När jag dagen efter(idag) gick in på ICA strax innan stängningstid för att köpa lite frukost inför morgondagen så hamnar jag som vanligt framför "2 för 99 kr"-hyllan fylld med DVD:s. Där står Rocky Balboa-dvd:n och ropar på mig. Bra utgåva med grymt ljudspår och med Sylvester 60+ fortfarande färsk i minnet så köper jag givetvis filmen för ynka 59 kronor.

Väl hemma så hamnar den i spelaren och den är precis lika bra som när jag såg den första gången. DTS-ES Discrete 6.1-ljudspåret gjorde ju inte filmen sämre heller.

Johnny B Good

Jag har inte sett till Johnny på ett tag nu. Han har tappat mark. Mycket tror jag har att göra med att jag motionerar och lyfter saker som gör mig stor, stark och farlig. Han kanske är rädd.

Iväll blir det Vantage Point. Fart och fläkt. Mattias Räv och gamle Quaid.

Jag avslutar dagens inlägg med att bita mig i kinden. Lika onödigt som smärtsamt! SATAN!!