Total loss of inspiration har resulterat i uteblivet bloggande. Min andra semestervecka har varit innehållsrik. Lisebergsresa, hangout på uteställen, öl, pokerturnering, tok-kväll med bartömning på Strand i Borgholm, Rockband med Nybro-boys, viktökning i bästa semesterstil, dagstripp till Gekås i Ullared, Wii-bowling med mormor med mera.
Vad väntar denna vecka? GONZO!!!
måndag 3 augusti 2009
fredag 24 juli 2009
Dag 7: Picture perfect
Semestern hittills i bilder. Håll till godo.
Dagsverke i jeansshorts.
Finns bara ett botemedel mot smuts.
Syrrans kille blandar betong.
En av syrrans hundar.
Körsbärspaj!
Gonzo och Duke.
Min gamla barndomsbästis, Linn.
Spela Brainstorm med grannen mitt i natta'.
Mormor skulle bestämt Wii-bowla efter Gekås.
Dagsverke i jeansshorts.
Finns bara ett botemedel mot smuts.
Syrrans kille blandar betong.
En av syrrans hundar.
Körsbärspaj!
Gonzo och Duke.
Min gamla barndomsbästis, Linn.
Spela Brainstorm med grannen mitt i natta'.
Mormor skulle bestämt Wii-bowla efter Gekås.onsdag 22 juli 2009
Dag 6: The future is now
När jag bokade biljetter till min lilla tripp till hemstaden Flen så var till min förvåning en 1:a klass-biljett billigare än en 2:a klass-biljett hem. Vad får man i 1:a klass från SJ förutom en kickass-plats utan någon dreglande fåne bredvid sig? Internet!! Så modernt, high-tech och 2009. Så... härmed så livebloggar jag självklart från tåget. Som min vän kommenterade i Messenger-chatten "Går som på räls."
Min ankomst blir enligt SMHI precis som förväntat... molnig. Det ska förhoppningsvis inte stoppa mig från att ta en öl eller två med granntjejerna ikväll på PM. Innan dess så blir det ett extrainsatt blogginlägg med syfte att äntligen få lägga upp bildena jag tagit på mina första dagar av semestern.
Så, tills dess så ska jag låta Spotify rulla, göra lite Tradera-surfning och bara låta teknikens under närvara. Är redan hemma om 1 timme och 40 minuter.
Min ankomst blir enligt SMHI precis som förväntat... molnig. Det ska förhoppningsvis inte stoppa mig från att ta en öl eller två med granntjejerna ikväll på PM. Innan dess så blir det ett extrainsatt blogginlägg med syfte att äntligen få lägga upp bildena jag tagit på mina första dagar av semestern.
Så, tills dess så ska jag låta Spotify rulla, göra lite Tradera-surfning och bara låta teknikens under närvara. Är redan hemma om 1 timme och 40 minuter.
tisdag 21 juli 2009
Dag 5: Reunited
En slö dag väntade. Den mesta planeringen jag gjort var att... se film. Slappa av den sista dagen i hemstaden innan jag begav mig tillbaka till Regnets Huvudstad Växjö. Efter frukost så tog far och jag en vandring med hundarna följt av ett snabb visit på ICA. Väl inne i entrén så tog jag tag i den röda kundkorgen och när jag höjde blicken så trodde jag mig för en sekund se mamman till en av mina barndomskamrater, Linn. "Var det Anki? Nej, det tror jag inte... jo, kanske, hmm..." Jag vandrade vidare ned för mejerisektionen och vände för ett ögonblick tillbaka blicken mot entrén för att se om det faktiskt var Anki eller inte. Svar på tal fick jag när jag istället möts av ett stort leende från just Linn. En stor kram följer och ett kärt återseende var ett faktum. Min gamla bästis var också på semestervisit i hemtrakterna.
Linn var min första vän när jag flyttade till Flen och vi gick i samma klass under årskurs 1-6 samt paralellklass under högstadiet. Vi bodde även på samma gata. Vi bestämde att hon skulle titta in på fika under eftermiddagen och vi satt och pratade en lång stund. Vi pratade om var alla gamla vänner tagit vägen, om jobb, var vi sjävla tagit vägen och om flickvänner. Snack om pojkvänner uteblev dock eftersom min gamla bästis bara sparkar boll på "den andra" planhalvan. Det har dock inte hindrat henne från att skaffa en fin liten son, William. Om jag ska vara ärlig så har jag dragit mig lite för att träffa "de gamla vännerna" i Flen då jag känner så väldigt lite för min så kallade hemstad. Enda anledningen att jag åker hit är för att träffa pappa och Birgitta. Men just den personen som jag alltid skänker en tanke när jag är i trakten och som jag inte skulle ha något emot att träffa är just Linn. Så jag antar att det var meningen att våra vägar skulle korsas igen. Efter att vi hade pratat och skrattat och verkligen haft en skittrevlig catch-up så fick vi lite mersmak. Passande nog så bor hon med sin nuvarande flickvän i Malmö, vilket är fullt acceptabelt avstånd för att träffas igen.
Kvällen avslutades med The Geishaboy med Jerry Lewis, en av mina favoritkomiker samt nostalgisk Nintendo-läsning i LEVELs specialretroutgåva. Oh yes... I am a nerd. And daaaamn proud of it!
Linn var min första vän när jag flyttade till Flen och vi gick i samma klass under årskurs 1-6 samt paralellklass under högstadiet. Vi bodde även på samma gata. Vi bestämde att hon skulle titta in på fika under eftermiddagen och vi satt och pratade en lång stund. Vi pratade om var alla gamla vänner tagit vägen, om jobb, var vi sjävla tagit vägen och om flickvänner. Snack om pojkvänner uteblev dock eftersom min gamla bästis bara sparkar boll på "den andra" planhalvan. Det har dock inte hindrat henne från att skaffa en fin liten son, William. Om jag ska vara ärlig så har jag dragit mig lite för att träffa "de gamla vännerna" i Flen då jag känner så väldigt lite för min så kallade hemstad. Enda anledningen att jag åker hit är för att träffa pappa och Birgitta. Men just den personen som jag alltid skänker en tanke när jag är i trakten och som jag inte skulle ha något emot att träffa är just Linn. Så jag antar att det var meningen att våra vägar skulle korsas igen. Efter att vi hade pratat och skrattat och verkligen haft en skittrevlig catch-up så fick vi lite mersmak. Passande nog så bor hon med sin nuvarande flickvän i Malmö, vilket är fullt acceptabelt avstånd för att träffas igen.
Kvällen avslutades med The Geishaboy med Jerry Lewis, en av mina favoritkomiker samt nostalgisk Nintendo-läsning i LEVELs specialretroutgåva. Oh yes... I am a nerd. And daaaamn proud of it!
Dag 4: Peking
När man ändå är i Peking-trakten så bör varje normalt funtad människa besöka Gonzo. Sagt och gjort och en tågresa senare så återförenades jag med The Obón Bros. Schysst thaikäk, massa filmsnack, fika och skratt följde denna första riktiga semesterdag. Med det menar jag att det verkligen kändes som jag hade semester. Sen att båda Obón Bros. också hade semester innebar att vi alla gav varandra väldigt mycket lediga vibbar. Inga bekymmer eller måsten fanns denna dag. Vi gick lite i affärer, köpte ett TV-spel, kollade klädesrealisationer, you name it. Sedan gled jag och Gonzo hem till honom och lyssnade på musik. Vi hann även med att se den schyssta lågbudjet-skräckisen The Mist.
När jag kom hem igen till far så stod spagetti och köttfärssås på menyn vilket var fantastiskt gott. Gonzo hade rekommenderat en B-krigsfilm som jag fått låna inför kvällens filmstund med farsan. Den föll oss tyvärr inte i smaken dock då den var lite osammanhängande och hade ett märkligt tempo. Nedkrupen i sängen så läste jag ut ytterligare en serieroman vid namn A history of Violence. Jo, just den som filmen baserats på. Hittills så har jag läst väldigt mycket denna semester. Inte likt mig...
När jag kom hem igen till far så stod spagetti och köttfärssås på menyn vilket var fantastiskt gott. Gonzo hade rekommenderat en B-krigsfilm som jag fått låna inför kvällens filmstund med farsan. Den föll oss tyvärr inte i smaken dock då den var lite osammanhängande och hade ett märkligt tempo. Nedkrupen i sängen så läste jag ut ytterligare en serieroman vid namn A history of Violence. Jo, just den som filmen baserats på. Hittills så har jag läst väldigt mycket denna semester. Inte likt mig...
söndag 19 juli 2009
Dag 3: Hung Well!
Hittills sämsta dagen på semestern och förmodligen så kommer jag inte ha en sämre.
När faa-aan ska jag lära mig att min mage pajjar av starksprit? Va?! Jag har mått så jävla dåligt hela dagen. Åt för första gången kl.18.30! Det enda jag gjort värt att nämna var att läsa nya numret av LEVEL som innehöll en jättebra artikel om Commodore 64. Bättre semesterläsning följer... den här dagen skall preskiberas.
När faa-aan ska jag lära mig att min mage pajjar av starksprit? Va?! Jag har mått så jävla dåligt hela dagen. Åt för första gången kl.18.30! Det enda jag gjort värt att nämna var att läsa nya numret av LEVEL som innehöll en jättebra artikel om Commodore 64. Bättre semesterläsning följer... den här dagen skall preskiberas.
Dag 2: Labour day
Min andra semesterdag var allt annat än semester. Farsan och jag skulle ge oss på en gammal vägg som behövde skrapas, borstas, grundmålas och målas. Innan dess så hanns det med inköp av ny tandborste och hundpromenad. Jag har nu en tandborste med en varg på. Riktigt tuff.
Att skrapa bort gammal färg från väggar är otroligt tråkigt men det måste göras. Farsan och jag kavlade upp ärmarna och satte igång. Fast eftersom det var en hyfsat solig dag så körde jag med bar överkropp i hopp om att få lite färg. Jag hade inte med mig några arbetsämnade kläder så Birgitta rotade fram ett par gamla jeans a lá 90-tal som var min midjestorlek TROTS att de tillhört farsan. På grund av värmen så knipsade jag av benen på jeansen och ja... jag hade nu ett par avklippta jeansshorts på mig samt bar överkropp. Vääääldigt Freddie Mercury. Fast i Flen så är ändå alla brudar inavlade så jag kände att det inte spelade någon roll att jag för tillfället inte såg ut som den heterosexuellaste killen i grannskapet.
Kvällen kom närmre och det innebar grillkväll hos systra mi. Bland alla hundar(hon driver en kennel) och stök så blev det mycket god mat och öl. Och White Russians. Och alkoläsk. Och en hallondaqurie(min svåger skulle beställa två öl och fick till vår förvåning två "kvällens". Vi tänkte "fuck it" och för andra gången på samma dag så såg jag för tillfället inte ut som den heterosexuellaste killen i grannskapet. Stället jag och min svåger stuckit till efter grilleriet var Harry's. Växjöbor, jag vet vad ni tänker... fast Harry's i Katrineholm har tydligen inte alls samma åldersnisch som i hemstan. På detta mycket mer ungdomliga Harry's träffade jag för första gången en livs levande Counter Strike-tjej. Galet! 26 år gammal, nyutbildad jurist och älskar CS och tv-spel. Woman of my dreams, tänkte jag! Hon ville byta facebook och jag tror vi gjorde det. Hon försvann sedan i vimlet.
Jag har bildbevis både på mitt dagsverke samt besöket hos syrran men jag har såklart glömt överföringskabeln till digitalkameran hemma i Växjö så det får väntas till onsdag innan jag lägger till några foton.
Att skrapa bort gammal färg från väggar är otroligt tråkigt men det måste göras. Farsan och jag kavlade upp ärmarna och satte igång. Fast eftersom det var en hyfsat solig dag så körde jag med bar överkropp i hopp om att få lite färg. Jag hade inte med mig några arbetsämnade kläder så Birgitta rotade fram ett par gamla jeans a lá 90-tal som var min midjestorlek TROTS att de tillhört farsan. På grund av värmen så knipsade jag av benen på jeansen och ja... jag hade nu ett par avklippta jeansshorts på mig samt bar överkropp. Vääääldigt Freddie Mercury. Fast i Flen så är ändå alla brudar inavlade så jag kände att det inte spelade någon roll att jag för tillfället inte såg ut som den heterosexuellaste killen i grannskapet.
Kvällen kom närmre och det innebar grillkväll hos systra mi. Bland alla hundar(hon driver en kennel) och stök så blev det mycket god mat och öl. Och White Russians. Och alkoläsk. Och en hallondaqurie(min svåger skulle beställa två öl och fick till vår förvåning två "kvällens". Vi tänkte "fuck it" och för andra gången på samma dag så såg jag för tillfället inte ut som den heterosexuellaste killen i grannskapet. Stället jag och min svåger stuckit till efter grilleriet var Harry's. Växjöbor, jag vet vad ni tänker... fast Harry's i Katrineholm har tydligen inte alls samma åldersnisch som i hemstan. På detta mycket mer ungdomliga Harry's träffade jag för första gången en livs levande Counter Strike-tjej. Galet! 26 år gammal, nyutbildad jurist och älskar CS och tv-spel. Woman of my dreams, tänkte jag! Hon ville byta facebook och jag tror vi gjorde det. Hon försvann sedan i vimlet.
Jag har bildbevis både på mitt dagsverke samt besöket hos syrran men jag har såklart glömt överföringskabeln till digitalkameran hemma i Växjö så det får väntas till onsdag innan jag lägger till några foton.
lördag 18 juli 2009
Dag 1: The prodigal son returns
Jag har bestämt mig för att blogga varje dag på min semester. Text kontra bild kommer att beskriva min första riktiga semester någonsin. Så, var med från start då Underbarns-sonen återvänder.
Min första semesterdag inleddes med av beta av den nya Harry Potter-filmen. Det var en lång transportsträcka till en huvudkaraktärs död. Lite småläskig men mycket dösnack.
Hoppa-long på tåget till min hemstad Flen där SJ levde upp till sitt rykte att vara sena. Blev jag sur? Inte det minsta! Jag har jobbat tillräckligt länge inom serviceyrket så jag vet att förseningar, problem med mera inte sker med flit. Tågpersonalen pusslade och meckade och till slut så nådde jag min destination endast 20 minuter försenad. Promenaden hem till far och Birgitta är kort men på den lilla sträckan han jag inse... inget har förändrats. Allt finns kvar. De nedkörda byggnaderna, de nedlagda affärerna, min gamla lägenhet som man ser på avstånd från stationen och så klart invandrarna. Nej, det är inget rasistiskt uttalande. Det är bara fakta. Flen har sedan länge haft en invandrarförläggning och en sådan har en förmåga att oundvikligen medföra flyktingar och invandrare. Så har det alltid varit i Flen och så kommer det nog alltid vara.
Väl hemma hos far så fick jag ett varmt och utskällt välkomnande från pappa, Birgitta och två Golden Retrievers. Det bjöds på fantastiskt god salt sill och potäter varpå kvällen avslutades framför några avsnitt av The Tree Stooges som farsan nyligen upptäckt. Jag märkte snart att jag var faktiskt trött redan klockan elva så jag gick till kojs och läste ut serieromanen Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting. Riktigt fräck och helt svenskproducerad graphic novel. Vad väntar imorgon? Den som läser får se!
Min första semesterdag inleddes med av beta av den nya Harry Potter-filmen. Det var en lång transportsträcka till en huvudkaraktärs död. Lite småläskig men mycket dösnack.
Hoppa-long på tåget till min hemstad Flen där SJ levde upp till sitt rykte att vara sena. Blev jag sur? Inte det minsta! Jag har jobbat tillräckligt länge inom serviceyrket så jag vet att förseningar, problem med mera inte sker med flit. Tågpersonalen pusslade och meckade och till slut så nådde jag min destination endast 20 minuter försenad. Promenaden hem till far och Birgitta är kort men på den lilla sträckan han jag inse... inget har förändrats. Allt finns kvar. De nedkörda byggnaderna, de nedlagda affärerna, min gamla lägenhet som man ser på avstånd från stationen och så klart invandrarna. Nej, det är inget rasistiskt uttalande. Det är bara fakta. Flen har sedan länge haft en invandrarförläggning och en sådan har en förmåga att oundvikligen medföra flyktingar och invandrare. Så har det alltid varit i Flen och så kommer det nog alltid vara.
Väl hemma hos far så fick jag ett varmt och utskällt välkomnande från pappa, Birgitta och två Golden Retrievers. Det bjöds på fantastiskt god salt sill och potäter varpå kvällen avslutades framför några avsnitt av The Tree Stooges som farsan nyligen upptäckt. Jag märkte snart att jag var faktiskt trött redan klockan elva så jag gick till kojs och läste ut serieromanen Gängkrig 145 av Jens Lapidus och Peter Bergting. Riktigt fräck och helt svenskproducerad graphic novel. Vad väntar imorgon? Den som läser får se!
lördag 11 juli 2009
Snabbköpskassörskan
Fan vad störd den här "understandingen" som "vi" kassapersonal har. Så fort du blivit anställd, var det nu än är, på ett ställe där din arbetsuppgift innefattar kassa-arbete så tar du automatiskt en roll. Jag var inne på Konsum idag och handlade käk på min lunchrast och det enda jag handlade var en lant-ciabatta(det är en grov variant av en vanligt jävla ciabatta) och det kostade mig 6 kronor. Jag hade inte ens futtiga 6 kronor i mynt utan fick betala med mitt kontokort så jag fällde i förbifarten kommentaren "Jag har tyvärr inte ens 6 kronor så jag får göra en fånig kortbetalning här." varpå killen i kassan svarar "Ja, det kan inte bli rätt varenda gång." Mitt omedelbara intryck som kassa-arbetare själv, var... han var verkligen tvungen att säga det där. Det finns liksom vissa saker du aldrig trodde du skulle säga till en annan människa förrän du blir betald för att sitta och kräva folk på pengar för varor de lagt på ett roterande gummiband. Klassiker som jag själv, gud förbjude, har fällt är "Ja, men det blir så ibland.", "Eller så kan du ge pengarna till mig istället.", "Ja, jag kan ju inte ge dig det här gratis." eller vad sägs om "Ja, vissa har det bra." FY FAN!!! Det smyger sig bara på en!! Dessa totalt omotiverade, grundlösa och känslotomma kommentarer som väldigt svenskt klämmer sig fram i syfte av att man ska antingen vara smårolig, trevlig eller att fylla en tystnad tills betalningen är genomförd.
Jag gör verkligen mitt bästa för att undvika dessa kommentarer men det är i princip oundvikligt. Om Du jobbar i kassa så vet du vad jag pratar om så försök inte påstå att du inte sagt antingen något av ovanstående eller åtminstone liknande till en kund någon gång.
Jag gör verkligen mitt bästa för att undvika dessa kommentarer men det är i princip oundvikligt. Om Du jobbar i kassa så vet du vad jag pratar om så försök inte påstå att du inte sagt antingen något av ovanstående eller åtminstone liknande till en kund någon gång.
onsdag 1 juli 2009
Tju-nie
Jag har nu överlevt, stått ut med och avverkat 10585 dagar i mitt liv. 10585 exklusive skottårsdagar, ska jag be att få tillägga! Bland dem finns det några jag ångrar och några jag skulle vilja uppleva igen. Bland dem finns några människor jag förlorat och tappat, både med avsikt och ofrivilligt. Några människor som fyllt flera av dessa dagar vill jag förgäves ha tillbaka.
Borde jag ha gjort mer under dessa 10585 dagar? Är det för mycket begärt att dag 9455 så kunde jag ha gett några hundralappar till en fond vars pengar går till att rädda en utrotningshotad art? Jag har nämligen aldrig någonsin i mitt liv gjort en sådan donation. Kunde jag dag 7001 sagt till mina föräldrar hur mycket jag tycker om dem? För det kan vi "alla" bli bättre på, sägs det. Så visst finns det plats för förbättring och utfyllnad av de nästkommande 10585 dagarna.
Vad är jag då trots allt nöjd med efter dessa 10585 dagar?
Jag är nöjd med att jag inte är en fetknopp. Jag har fin fysik. Jag är nöjd med att jag för redan 2555 dagar sedan kom till freds med att jag inte längre skulle ha något hår på mitt huvud. Jag är nöjd med att jag inte är ett jävla svin. Jag vet inte en enda person som tycker illa om mig. Jag önskar jag kände till åtminstone en! Jag hoppas han eller hon finns därute och verkligen tycker jag är ett as. För inte länge sedan så var det en person som tyckte illa om mig men jag bad om ursäkt och sen var vi vänner igen. Jag är nöjd med att jag inte är en mes, vekling eller tönt. Att jag är en nörd kan jag inte hjälpa, men hellre det! Jag är nöjd med att jag vet, kan och förstår väldigt mycket trots att det finns en hel del jag verkligen inte fattar.
Nu skall jag inleda mitt sista år som har en 2:a först i talet med att sova.
Borde jag ha gjort mer under dessa 10585 dagar? Är det för mycket begärt att dag 9455 så kunde jag ha gett några hundralappar till en fond vars pengar går till att rädda en utrotningshotad art? Jag har nämligen aldrig någonsin i mitt liv gjort en sådan donation. Kunde jag dag 7001 sagt till mina föräldrar hur mycket jag tycker om dem? För det kan vi "alla" bli bättre på, sägs det. Så visst finns det plats för förbättring och utfyllnad av de nästkommande 10585 dagarna.
Vad är jag då trots allt nöjd med efter dessa 10585 dagar?
Jag är nöjd med att jag inte är en fetknopp. Jag har fin fysik. Jag är nöjd med att jag för redan 2555 dagar sedan kom till freds med att jag inte längre skulle ha något hår på mitt huvud. Jag är nöjd med att jag inte är ett jävla svin. Jag vet inte en enda person som tycker illa om mig. Jag önskar jag kände till åtminstone en! Jag hoppas han eller hon finns därute och verkligen tycker jag är ett as. För inte länge sedan så var det en person som tyckte illa om mig men jag bad om ursäkt och sen var vi vänner igen. Jag är nöjd med att jag inte är en mes, vekling eller tönt. Att jag är en nörd kan jag inte hjälpa, men hellre det! Jag är nöjd med att jag vet, kan och förstår väldigt mycket trots att det finns en hel del jag verkligen inte fattar.
Nu skall jag inleda mitt sista år som har en 2:a först i talet med att sova.
måndag 15 juni 2009
Digital overload
Idag så fick jag mitt ComHem-kort och skred till verket med att sortera mina ca 16 kanaler som jag utlovats. Till min stora gläjde så var det inte 16 kanaler.... det var typ 120 fullt fungerande kanaler!! Allt för att tease:a mig att skaffa fler. Fy fan! Nu kommer jag ju både hinna vänja mig vid detta enorma utbud och få en släng AD/HD också innan de stänger av dem om en månad eller nåt. Damn you, ComHem! Daaamn yoooooouuuu... eller tack ändå. Ganska ballt med mycket kanaler, trots allt.
onsdag 10 juni 2009
Ana... logiskt?
Anal-logiskt? Analogik? Logiskt är det hur som helst att inse att världen och indirekt tillvaron håller på att blir oerhört digital! Jag betalar TV-avgift. Gör du det? Inte? Kräk! Avskum! Då är du precis som alla äckliga, fjortis-medlemmar i Piratpartiet som tror att allt är gratis. Nyhetsbulletin: INGENTING ÄR GRATIS, RÖVHATTAR!! Varken film, musik eller TV. Ni kan inte säga att ni vill se en massa film utan att ge filmmakare pengar för att göra filmen. Ni kan inte säga att ni vill lyssna på en massa musik utan att ge artisterna pengar för att producera låtarna. Ni kan inte säga att ni vill titta på schyssta program från SVT utan att ni ger dem pengar för att finansiera bägge kanalernas program. Tycker ni luft är underhållande? Inte? Verkligen? Dags att lägga ihop ett och ett då kanske och inse att underhållning inte skapas av luft.
Egentligen så ville jag bara berätta att jag har beställt digital-TV men jag fick Lilla Flippen och lite känslor skuttade ut ur mig och in i bloggen. Kan ha hänt förut... hmph! Jag har med andra ord utrotat det sista analoga i min lägenhet. Jag har haft en ordentlig dust med morsans jävla digital-TV-inkoppling och trots att jag är en tekniskt kunnig person så kände jag verkligen som att jag var på främmande mark. TV är inte min grej. Jag fann mig sedan besegrad då jag inte fick det att funka. Jag lämnade det i supportens händer. Min ömma moder ringde dem dagen efter och de "typ tryckte på en jävla knapp" och sen funkade det... Själv så får man kämpa som fan med inkoppling och registrering av "boxnummer" via talsvar så sitter det en analvårta någonstans som bara behöver trycka på en knapp. Merci beaucoup, din jävla skäggbiff till supportgosse!
Hur som helst så föddes en idé. Med tanke på att jag faktiskt betalar TV-avgift och HAR RÄTT ATT TITTA PÅ TV med gott samvete så kanske man skulle göra det optimalt. Trots att jag tycker det mesta är skit... ComHem hörde mina tankar och skickade då en fancy broschyr med ett finfint erbjudande: "8 favoriter". Vilken dröm! Får jag välja själv? Får jag välja min EGEN skit att titta på?? Ännu finare var att min vackra TV-apparat har en inbyggde digital-TV-mottagar så jag slipper den förbannade boxen. "Chicketty-clock, YEAH!!" Jag var såld! Det var dags! Jag ringde och beställde en alldeles egen tablå... som äro:
TV3
Kanal5
Showtime (Blandad film.)
TV4 Film
TCM (Gammal film! Fint.)
Star! (Nyheter från underhållningsvärlden... typ...)
ESPN America (Sport, bl.a. NHL och Baseball!! Skitfräckt!)
Viasat History
Utöver dessa så ingår SVT1, 2, 24, B, TV6 och TV4. Dessutom så fick jag Comedy Central gratis månaden ut. Det har aldrig varit så fint att vara i-länning förut.
Övriga händelser:
Förresten, mamma... du är varken ett kräk, avskum eller en rövhatt. Du är ett undantag. Puss!
Egentligen så ville jag bara berätta att jag har beställt digital-TV men jag fick Lilla Flippen och lite känslor skuttade ut ur mig och in i bloggen. Kan ha hänt förut... hmph! Jag har med andra ord utrotat det sista analoga i min lägenhet. Jag har haft en ordentlig dust med morsans jävla digital-TV-inkoppling och trots att jag är en tekniskt kunnig person så kände jag verkligen som att jag var på främmande mark. TV är inte min grej. Jag fann mig sedan besegrad då jag inte fick det att funka. Jag lämnade det i supportens händer. Min ömma moder ringde dem dagen efter och de "typ tryckte på en jävla knapp" och sen funkade det... Själv så får man kämpa som fan med inkoppling och registrering av "boxnummer" via talsvar så sitter det en analvårta någonstans som bara behöver trycka på en knapp. Merci beaucoup, din jävla skäggbiff till supportgosse!
Hur som helst så föddes en idé. Med tanke på att jag faktiskt betalar TV-avgift och HAR RÄTT ATT TITTA PÅ TV med gott samvete så kanske man skulle göra det optimalt. Trots att jag tycker det mesta är skit... ComHem hörde mina tankar och skickade då en fancy broschyr med ett finfint erbjudande: "8 favoriter". Vilken dröm! Får jag välja själv? Får jag välja min EGEN skit att titta på?? Ännu finare var att min vackra TV-apparat har en inbyggde digital-TV-mottagar så jag slipper den förbannade boxen. "Chicketty-clock, YEAH!!" Jag var såld! Det var dags! Jag ringde och beställde en alldeles egen tablå... som äro:
TV3
Kanal5
Showtime (Blandad film.)
TV4 Film
TCM (Gammal film! Fint.)
Star! (Nyheter från underhållningsvärlden... typ...)
ESPN America (Sport, bl.a. NHL och Baseball!! Skitfräckt!)
Viasat History
Utöver dessa så ingår SVT1, 2, 24, B, TV6 och TV4. Dessutom så fick jag Comedy Central gratis månaden ut. Det har aldrig varit så fint att vara i-länning förut.
Övriga händelser:
- Fått en ny hörselskada som jag hoppas läker. Ångesten och depressionen som följer en sådan skada har tyvärr inte uteblivit men jag har duckat för en sån här kula för 10 år sedan redan och då var skadan mycket värre än den är nu.
- Morfar min ligger på sjukhus men är på bättringsvägen. That's all I have to say about that.
- Jag har 4 konsekutiva festhelger framför mig. 1.Personalfest 2.Midsommar 3.100-årsfest 4.Egen födelsedagsfest! Bääääh...
- Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen! Imorrn ska jag köpa en thingy som kallas CA-Modul för jag behöver den för digital-TVn i min... TV. Sen bär det av till Hemtex för att köpa nya handdukar, kuddar och sängkläder. Räkna med ett par lusentappar där!
- JAG ÄR SKULDFRI!!! Gjorde sista inbetalningen på min dator i och med återbäringen från Fredrik den Förste. Helt fantastiskt! Inga avbetalningar eller skulder överhuvudtaget nu! Det ska firas med en öl på lördag... eller två... eller tjugo!
Förresten, mamma... du är varken ett kräk, avskum eller en rövhatt. Du är ett undantag. Puss!
söndag 31 maj 2009
Tiden är inne
De har anlänt. De är här. De går inte längre att stoppa. Någon måste styra upp diskussionen. Någon måste beröra ämnet. Någon måste proklamera deras plötsliga existens. Vilka är då de? Jag talar förstås om BRÖSTEN. Bröst. Bröst. Bröst. Tuttar. Pattar. Tuttar. Tuttar.
Så äntligen har den tredjedelen av året kommit då varje man tänker... "Var fan har de varit resten av året?". Innan så har de inte gjort något direkt väsen av sig och sen över en natt... PLOPP! Så är de bara där på uppvisning för alla att se, tack och lov! Det beror ju uteslutande på vädret att brösten plötsligt uppenbarar sig och stannar kvar. Jag utvecklar denna teori och inser snabbt att det beror på solen! "Tillsätt sol." och PLOPP! Så är de där! Pulvermos: tillsätt vatten. Sommartuttar: tillsätt sol! Så enkelt och så bra!
För att vidare forska i mysteriet "var de varit de andra två tredjedelarna av året" så tror jag att jag faktiskt löst gåtan. Det är ganska uppenbart när man tänker efter... tuttarna har sin tillfälliga viloplats på exakt samma ställe som Tomten och Påskharen. De kommer ju också bara fram under begränsade tider under året. Tomtefan fullkomligt vältrar sig i bröst tills det är dags att dela ut julklappar. Emellanåt så rastar han påskharen också. Sedan försvinner brösten till sin rättmätiga plats under solen för att sedan återvända till den hemliga viloplatsen som ingen vet var den finns. Förutom Tomten och Påskharen, förstås.
Jag vill passa på att dementera ett påstående, eller ska jag kalla det "en fix idé" som bröstens innehavare, kvinnan, har: ...NEJ! Vi gillar/diggar/tycker om/ÄLSKAR inte era bröst på grund av att vi gör en undermedveten relatering till våra mödrars bröst och den mat, närhet och värme de betydde för oss som bäbisar. Tänk efter nu, flickor! VAR VAR NI SJÄLVA OCH SÖG NÄR NI BLEV MATADE SOM BÄBISAR?? Inte var det på era fäders motsvarande sexuella områden, i alla fall. För där har ni det i en liten ask: era underbara, vackra, fantastiska bröst är för oss män objekt för sexualitet. När jag var bäbis så tuttade jag inte på min mammas bröst för att jag var kåt, utan för att jag hungrig. Idag blir jag då rakt inte hungrig när jag tittar på bröst, utan istället gör jag helt ohämmat en sexuell relatering! Så lägg ner den så kallade "idéen", tjejer.
Det ni har under hakan, ovanför naveln mellan armhålorna är vackert, härligt, relevant, högintressant och mysigt. De finns i alla storlekar och former. Ni kan v-ringa dem, u-ringa dem och bikinisera dem. Tack för att ni har dem, tack för att ni visar dem och tack för att det bara behövs något så enkelt, alldagligt och gratis som sol för att de ska komma fram.
Jag önskar att jag hade uppfunnit bröst. Jag har blivit miljonär.
Så äntligen har den tredjedelen av året kommit då varje man tänker... "Var fan har de varit resten av året?". Innan så har de inte gjort något direkt väsen av sig och sen över en natt... PLOPP! Så är de bara där på uppvisning för alla att se, tack och lov! Det beror ju uteslutande på vädret att brösten plötsligt uppenbarar sig och stannar kvar. Jag utvecklar denna teori och inser snabbt att det beror på solen! "Tillsätt sol." och PLOPP! Så är de där! Pulvermos: tillsätt vatten. Sommartuttar: tillsätt sol! Så enkelt och så bra!
För att vidare forska i mysteriet "var de varit de andra två tredjedelarna av året" så tror jag att jag faktiskt löst gåtan. Det är ganska uppenbart när man tänker efter... tuttarna har sin tillfälliga viloplats på exakt samma ställe som Tomten och Påskharen. De kommer ju också bara fram under begränsade tider under året. Tomtefan fullkomligt vältrar sig i bröst tills det är dags att dela ut julklappar. Emellanåt så rastar han påskharen också. Sedan försvinner brösten till sin rättmätiga plats under solen för att sedan återvända till den hemliga viloplatsen som ingen vet var den finns. Förutom Tomten och Påskharen, förstås.
Jag vill passa på att dementera ett påstående, eller ska jag kalla det "en fix idé" som bröstens innehavare, kvinnan, har: ...NEJ! Vi gillar/diggar/tycker om/ÄLSKAR inte era bröst på grund av att vi gör en undermedveten relatering till våra mödrars bröst och den mat, närhet och värme de betydde för oss som bäbisar. Tänk efter nu, flickor! VAR VAR NI SJÄLVA OCH SÖG NÄR NI BLEV MATADE SOM BÄBISAR?? Inte var det på era fäders motsvarande sexuella områden, i alla fall. För där har ni det i en liten ask: era underbara, vackra, fantastiska bröst är för oss män objekt för sexualitet. När jag var bäbis så tuttade jag inte på min mammas bröst för att jag var kåt, utan för att jag hungrig. Idag blir jag då rakt inte hungrig när jag tittar på bröst, utan istället gör jag helt ohämmat en sexuell relatering! Så lägg ner den så kallade "idéen", tjejer.
Det ni har under hakan, ovanför naveln mellan armhålorna är vackert, härligt, relevant, högintressant och mysigt. De finns i alla storlekar och former. Ni kan v-ringa dem, u-ringa dem och bikinisera dem. Tack för att ni har dem, tack för att ni visar dem och tack för att det bara behövs något så enkelt, alldagligt och gratis som sol för att de ska komma fram.
Jag önskar att jag hade uppfunnit bröst. Jag har blivit miljonär.
/ H. T. "Duke"
fredag 22 maj 2009
Jan-Hård Van Damage
Fredagen borde väl naturligt vara en dag att varva ned på? För sedan kommer ju lördagen då man skruvar upp sig igen för fest och rajtan-tajtan! Varpå söndagen är till för att må illa, ångra sig och återställa sig inför måndagen då jobbet står på lut.
Jag har varvat ner idag. Körde ett träningspass på simhallen och hjälpte till att flytta möbler och montera TV-bänk hos min mamma idag. Så "nyttan" är avklarad. Sen städade jag upp lite i lägenheten så att helgen kunde mötas med ett rent samvete... he...he-he...
Sedan följde en kvällsfika med grannen och ett totalt förlorande in i Spotifys värld. Lyssnat på musik i tre timmar nu! Höjer plötsligt blicken och vad skådar mitt norra öga? Där startar en Jean-Claude Van Damme-film jag inte sett! Den belgiske mannen som jag nu ser på med helt nya ögon sedan filmen JCVD. Oundvikligt så presenterar sig i-landsproblemet... fortsätta lyssna på musik som just idag är en oväntad fröjd eller kolla in dumaction med Janne? Simon Yam är ju med på ett hörn också... jag kombinerar. TV:n utan ljud.
Jag har varvat ner idag. Körde ett träningspass på simhallen och hjälpte till att flytta möbler och montera TV-bänk hos min mamma idag. Så "nyttan" är avklarad. Sen städade jag upp lite i lägenheten så att helgen kunde mötas med ett rent samvete... he...he-he...
Sedan följde en kvällsfika med grannen och ett totalt förlorande in i Spotifys värld. Lyssnat på musik i tre timmar nu! Höjer plötsligt blicken och vad skådar mitt norra öga? Där startar en Jean-Claude Van Damme-film jag inte sett! Den belgiske mannen som jag nu ser på med helt nya ögon sedan filmen JCVD. Oundvikligt så presenterar sig i-landsproblemet... fortsätta lyssna på musik som just idag är en oväntad fröjd eller kolla in dumaction med Janne? Simon Yam är ju med på ett hörn också... jag kombinerar. TV:n utan ljud.
torsdag 14 maj 2009
Städade förhållanden
På Sälgstigen så drar alla sitt strå till stacken. Nästan alla i alla fall. Idag gjorde i alla fall jag med flera detta i form av vårstädning på området. Jag bemannade snabbt penseln och oljade in våra trägrindar med stor rutin. Jag har bred erfarenhet av inoljning av bland annat dörrar hemma hos min far så jag fann mig i mitt esse denna kväll. I övrigt så rensades det ogräs och annat småplock som piffade upp vårt vackra område.
Efteråt så var det grannträff hemma hos mig. Min vackra kompistrio bestående av två granntjejer med bihang nappade på spontan filmkväll mellan högtalarna i min lägenhet efter, det inte i närheten av hårda, dagsverket. The Incredible Hulk bjöd upp till högupplöst dans och nörd-tarmen tinglade till hos mig. Flickorna verkade inte lika roade av spektaklet av förstörelse och bjässebrottande som spelades upp framför oss. Som tur var så fick de sin dos av kärlek eftersom Bruce Banner och hans vackra Betty inte kunde varken släppa varandra med blickarna eller hålla fingrarna borta. Ett unisont "Ååååååh"-flämtande bevisade detta.
Imorgon är det personalvisning i vanlig ordning på förmiddagen och jag, plus tre vänner, ska ge oss i kast med "Änglar och Demoner" som vi vid tråkiga stunder på bion kallar "Hånglar med Demoner", "Hångla med hormoner", "Pixlar och polygoner", "Krångla med atomer" osv... En svag behållning på en arbetsplats som inom månader är ett minne blott. I helgen så är det endast en uppgift framför mig: samla på mig timmar! Lågsäsongen ligger i ytterligare ett par veckor till... kanske mer!! Så pengar är sällsynt just nu. Allt blir en resa fram till den 25:e juni då lön + semesterersättning + skattepengarna kommer. Den 1 ½ månaden ska jag fylla med regelbundet gos av 3:e graden med en ny bekantskap.
Efteråt så var det grannträff hemma hos mig. Min vackra kompistrio bestående av två granntjejer med bihang nappade på spontan filmkväll mellan högtalarna i min lägenhet efter, det inte i närheten av hårda, dagsverket. The Incredible Hulk bjöd upp till högupplöst dans och nörd-tarmen tinglade till hos mig. Flickorna verkade inte lika roade av spektaklet av förstörelse och bjässebrottande som spelades upp framför oss. Som tur var så fick de sin dos av kärlek eftersom Bruce Banner och hans vackra Betty inte kunde varken släppa varandra med blickarna eller hålla fingrarna borta. Ett unisont "Ååååååh"-flämtande bevisade detta.
Imorgon är det personalvisning i vanlig ordning på förmiddagen och jag, plus tre vänner, ska ge oss i kast med "Änglar och Demoner" som vi vid tråkiga stunder på bion kallar "Hånglar med Demoner", "Hångla med hormoner", "Pixlar och polygoner", "Krångla med atomer" osv... En svag behållning på en arbetsplats som inom månader är ett minne blott. I helgen så är det endast en uppgift framför mig: samla på mig timmar! Lågsäsongen ligger i ytterligare ett par veckor till... kanske mer!! Så pengar är sällsynt just nu. Allt blir en resa fram till den 25:e juni då lön + semesterersättning + skattepengarna kommer. Den 1 ½ månaden ska jag fylla med regelbundet gos av 3:e graden med en ny bekantskap.
lördag 9 maj 2009
Solstaden
Det är var Karlstad kallas. "Solstaden". Och ja, på lördagen så var det sol... i omgångar. Dialekten är förjävlig med hög hillbillie-potiential.
Torsdagkväll så anlände jag och möttes av min vän J för att sedan äta en mumsig gourmet-burgare på en trevligt sylta kallad Pitchers. Ett par öl senare så bar det iväg till Filmstaden. Ett föråldrat hak som skulle behöva ett uppsving men ändå behålla en del av sin retrocharm. Wolverine var filmen som jag väntat en hel vecka på att se för att kunna dela nördupplevelsen med den liksaså filmintresserade J. Vi kom fram till att filmen var uddlös och utan djup samt innehöll dassiga specialeffekter.
Fredagen gick i dekadensens tecken då vi ENBART kollade på film. J har nämligen fått låna 120 BluRay-filmer av sin bortreste chef då denne fått dem av en barndomskamrat... som bara råkade vara f.d. VD:n på Sandrews. Vi gick utanför dörren två gånger för att handla frukost respektive kvällsmat. Vi lämnade soffan endast för toabesök och matlagning. How's that for vardagsförfall? Filmerna vi såg var "Yes Man", "The Escapist", "The other Boleyn girl", "The bucket list" och "Cool Hand Luke". Maten vi åt var tacos.
Lördagen inleddes med en rundvandring på J:s arbetsplats, "Flash Engineering" som är ett av de mest framstående racing-stallen i STCC-mästerskapet. Fräck arbetsplats om jag får säga det själv, trots att jag inte är bilintresserad. En tur in till Karlstads gator och glass var nästa anhalt. Karlstad har någon fetisch för statyer så vi satte oss vid en sådan och tittade på dumma fåglar.
Efter glass och fåglar så var det dötid inför entrandet av utestället Nöjesfabriken. Helskönt ställe med honor, öl och bowling. Efter att ha utklassat J i bowling så fick jag genast spö i flipper. Sen eskalerade intaget av öl och saldot på kontot minskades. Efter att ha dansat en stund så leverade jag hela charmen till Minna vid Jinx-montern. Hon nappade men kände sig tvingad att agera proffessionellt... med andra ord så blev det inget eftergos i J:s soffa oss emellan. Vi lämnar stället och arrangerar den märkligaste efterfesten jag någonsin varit på. Då vi inte fått igenom vår önskan om att DJ:n skulle spela "The rockafeller skank" så fick vi ta saken i egna händer. Så efter två uppspelningar av detta musikstycke och vilt dansande och viftande med glowsticks av J och mig så faller vi till golvet i gapskratt. En ultimat avslutning på en soft helg.
Karlstad är avklarat!
Torsdagkväll så anlände jag och möttes av min vän J för att sedan äta en mumsig gourmet-burgare på en trevligt sylta kallad Pitchers. Ett par öl senare så bar det iväg till Filmstaden. Ett föråldrat hak som skulle behöva ett uppsving men ändå behålla en del av sin retrocharm. Wolverine var filmen som jag väntat en hel vecka på att se för att kunna dela nördupplevelsen med den liksaså filmintresserade J. Vi kom fram till att filmen var uddlös och utan djup samt innehöll dassiga specialeffekter.
Fredagen gick i dekadensens tecken då vi ENBART kollade på film. J har nämligen fått låna 120 BluRay-filmer av sin bortreste chef då denne fått dem av en barndomskamrat... som bara råkade vara f.d. VD:n på Sandrews. Vi gick utanför dörren två gånger för att handla frukost respektive kvällsmat. Vi lämnade soffan endast för toabesök och matlagning. How's that for vardagsförfall? Filmerna vi såg var "Yes Man", "The Escapist", "The other Boleyn girl", "The bucket list" och "Cool Hand Luke". Maten vi åt var tacos.
Lördagen inleddes med en rundvandring på J:s arbetsplats, "Flash Engineering" som är ett av de mest framstående racing-stallen i STCC-mästerskapet. Fräck arbetsplats om jag får säga det själv, trots att jag inte är bilintresserad. En tur in till Karlstads gator och glass var nästa anhalt. Karlstad har någon fetisch för statyer så vi satte oss vid en sådan och tittade på dumma fåglar.
Efter glass och fåglar så var det dötid inför entrandet av utestället Nöjesfabriken. Helskönt ställe med honor, öl och bowling. Efter att ha utklassat J i bowling så fick jag genast spö i flipper. Sen eskalerade intaget av öl och saldot på kontot minskades. Efter att ha dansat en stund så leverade jag hela charmen till Minna vid Jinx-montern. Hon nappade men kände sig tvingad att agera proffessionellt... med andra ord så blev det inget eftergos i J:s soffa oss emellan. Vi lämnar stället och arrangerar den märkligaste efterfesten jag någonsin varit på. Då vi inte fått igenom vår önskan om att DJ:n skulle spela "The rockafeller skank" så fick vi ta saken i egna händer. Så efter två uppspelningar av detta musikstycke och vilt dansande och viftande med glowsticks av J och mig så faller vi till golvet i gapskratt. En ultimat avslutning på en soft helg.
Karlstad är avklarat!
lördag 2 maj 2009
Shake it
Jag tror att det är hög tid att börja kalla Dougies och min afterwork-öl för tradition. Det har förekommit 3-4 gånger nu och samma sak har diskuterats varenda gång i princip: Det är jobbigt att tillhöra en minoritet. Den minoriteten Doug och jag tillhör är de som är så smarta så att de tvingas se de dumma hela tiden och deras jävla beteende. Att hela tiden inse hur saker ligger till och lyckas diskutera fram vad som är fel i samhället medan vi hela tiden inser att vi inte kan göra ett skit åt det för att vi tillhör minoriteten. Nej, det här är inte någon form av Besserwisser-snack eller skryt om att jag är bättre än andra. Det är cold, hard facts. När man är geografiskt belägen i södra Sverige så är banjo-spelarna så mycket mer framträdande än överallt annars. Jag har aldrig upplevt mig smartare än andra när jag varit i Stockholm t.ex. trots att det säkert finns ordentligt med banjo-orkestrar där med. Jag är bara så jävla trött på alla jävla rövhattar omkring mig.
Frågan är om det är bra eller dåligt när vi efter första klunken inte kan låta bli att prata ut om vad som är så jävla fel med allt. Det leder alltid till att jag inser samma sak... jag är "rätt" person på fel plats. Jag har så mycket att ge men inte där jag är nu och jag har inte hittat lösningen på hur jag ska hitta bort. Visst är det lika jobbigt att inse detta varenda öl-session med Doug men samtidigt så är jag så väldigt glad att jag har i honom hittat en frände som ser mina kvaliteter och inte får mig att känna mig ensam med mina uppfattningar och åsikter då vi delar dem på så väldigt många plan. Det svåra i det hela är vad man ska göra åt det. Hur ska man förändra sin situation?
Och varför har jag tänkt på min ex-flickvän i tre dagar i sträck? Har det att göra med att hon såg den totala personlighetsförändringen hos mig som sakteligen skedde under de åren vi var ihop? Till slut så kände hon inte igen mig längre, sade hon. Vad berodde den förändringen på? Doug sade en väldigt intressant sak ikväll som jag totalt identifierar mig med... "Jag har aldrig varit så här okreativ i mitt liv sen jag började på Filmstaden." Detta känns igen hos en annan vän jag har som råkade ut för samma sak. 1.Förtynande av kreativitet. 2.En flickvän som inte kände igen honom längre efter alla år på Filmstaden. 3.Deras förhållande tog slut.
Återigen så riktar jag all skuld på mitt jobb och jag erkänner... det börjar bli tjatigt. Old news, liksom. Men det kanske ändå är en början. Att på något sätt veta var felet ligger. Hur åtgärdar jag nu detta fel? Hur ska jag överkomma detta hinder? Var är min Obi-Wan Kenobi som hittar mig och visar mig att jag är ämnad för något mycket större? Hur skall jag göra för att the Force ska bli strong med mig igen?
Frågan är om det är bra eller dåligt när vi efter första klunken inte kan låta bli att prata ut om vad som är så jävla fel med allt. Det leder alltid till att jag inser samma sak... jag är "rätt" person på fel plats. Jag har så mycket att ge men inte där jag är nu och jag har inte hittat lösningen på hur jag ska hitta bort. Visst är det lika jobbigt att inse detta varenda öl-session med Doug men samtidigt så är jag så väldigt glad att jag har i honom hittat en frände som ser mina kvaliteter och inte får mig att känna mig ensam med mina uppfattningar och åsikter då vi delar dem på så väldigt många plan. Det svåra i det hela är vad man ska göra åt det. Hur ska man förändra sin situation?
Och varför har jag tänkt på min ex-flickvän i tre dagar i sträck? Har det att göra med att hon såg den totala personlighetsförändringen hos mig som sakteligen skedde under de åren vi var ihop? Till slut så kände hon inte igen mig längre, sade hon. Vad berodde den förändringen på? Doug sade en väldigt intressant sak ikväll som jag totalt identifierar mig med... "Jag har aldrig varit så här okreativ i mitt liv sen jag började på Filmstaden." Detta känns igen hos en annan vän jag har som råkade ut för samma sak. 1.Förtynande av kreativitet. 2.En flickvän som inte kände igen honom längre efter alla år på Filmstaden. 3.Deras förhållande tog slut.
Återigen så riktar jag all skuld på mitt jobb och jag erkänner... det börjar bli tjatigt. Old news, liksom. Men det kanske ändå är en början. Att på något sätt veta var felet ligger. Hur åtgärdar jag nu detta fel? Hur ska jag överkomma detta hinder? Var är min Obi-Wan Kenobi som hittar mig och visar mig att jag är ämnad för något mycket större? Hur skall jag göra för att the Force ska bli strong med mig igen?
måndag 27 april 2009
Peking
Helgen i Norrköping blev i princip precis som jag ville att den skulle vara. Inga missöden, bara chill, missbruk, festiviteter och glada miner. Träffade många av Gonzos sköna kompisar vilket var kul. Picknick i parken under solen var sommarvarning av hög kaliber. Att festa på en båt gav en illusion av att man befann sig på en färja ute till havs. Vädret generellt var som ett motgift mot en hängig tillvaro och ett tungt sinne. Gonzo likaså.
Härnäst:
Kommer jag få en ny Xbox360 från Microsoft då min har döden dött?
Kommer jag få jobbet jag sökt i Norrköping?
Kommer det bli fint väder på Valborg då vi ska grilla?
Kommer jag vinna på pokern imorrn?
Härnäst:
Kommer jag få en ny Xbox360 från Microsoft då min har döden dött?
Kommer jag få jobbet jag sökt i Norrköping?
Kommer det bli fint väder på Valborg då vi ska grilla?
Kommer jag vinna på pokern imorrn?
fredag 17 april 2009
Hey ya... hee-ey ya.
Jag vill skriva av mig men kan inte.
Jag är så förvirrad men så skärpt. Känner sånt känslosvall men är ändå utan kärlek. Vill skapa men väljer att gnälla. Vill sjunga men väljer att lyssna. Borde hålla käft men snackar för mycket. Känner så många men är så ensam. Är så smart men önskar jag vore dum. Ser allt det svåra och förstår det inte. Är så medveten men väljer att vara bitter. Äger en lägenhet men hittar ändå inte hem.
Jag är en parentes.
Jag är så förvirrad men så skärpt. Känner sånt känslosvall men är ändå utan kärlek. Vill skapa men väljer att gnälla. Vill sjunga men väljer att lyssna. Borde hålla käft men snackar för mycket. Känner så många men är så ensam. Är så smart men önskar jag vore dum. Ser allt det svåra och förstår det inte. Är så medveten men väljer att vara bitter. Äger en lägenhet men hittar ändå inte hem.
Jag är en parentes.
lördag 4 april 2009
torsdag 2 april 2009
Poke her
Så, jag har äntligen fått mitt pokerbord! Gymnasiekillarna som gjort det åt mig har gjort ett finfint jobb. Enda att klaga på är att skinnsargen är lite hög. Jag som en inte så himla lång person måste sträcka ner armarna istället för fram när jag ska kika på mina kort. Trots detta så är bordet väldigt spelbart.
söndag 29 mars 2009
Den heliga treenigheten
Det här trodde jag aldrig om mig själv. När Bill Gates out of the blue bestämde sig för att han ville ha en bit av konsoll-kakan inom spelvärlden och inte bara datorkakan så bestämde jag mig i min tur att tycka illa om det hela. Xboxen tyckte jag var skräp och handkontrollen var ett skämt. Det sjuka är att Bill hade och har så satans mycket pengar så han kan spendera hur mycket som helts på utveckling av Microsofts konsoll så att det spelar ingen roll om den är kass in början. När sedan hela projektet tog steget in i HD-världen så gjorde min avsky detsamma.
Fast på senare tid så har jag sakteligen insett att det är en väldigt bra maskin och att vissa fantastiska spel släpps exklusivt till maskinen vilket upprör en tidigt förälskad Playstation-anhängare som jag. Vad göra? Köpa en Xbox360. Jag fann en begagnad på Blocket.se och jag slog till. Lyckades till och med pruta ner den en smula av hillbillien jag köpte den av i grannbyn.
Efter detta tillskott så har jag då de tre maskinerna. Nintendo Wii, Playstation 3 och Xbox360. Så... vad väntar i Microsofts konsollvärld för min del? Förhoppnings massor med roliga spel och en icke-krashande begagnad spelmaskin.
söndag 22 mars 2009
Högsta önskan?
Ibland när folk blir frågade vad deras högsta önskan är så säger många "Att få vara frisk" eller "Att få behålla hälsan". Rent generellt så har jag tyckt att det är en lite lam önskan när man kan önska sig en Corvette, det bästa surround-systemet known to man, egenskapen att flyga eller ett eget Playboymansion. De senaste 6 veckorna har gett mig lite mer perspektiv på "friskhets-önskan".
Sen jag blev sjuk i Bältros för mer än 6 veckor sedan och tryckte i mig hardcore antiviral medicin för att bli av med viruset så har jag varit helt frisk... i 3 dagar. Visst, viruset försvann men jag har varit krasslig ända sen dess! De friska dagarna var i lördags, söndags och måndags. Sen blev jag krasslig... igen... på tisdagen. Dagen före jag skulle åka till Stockholm. En planerad resa sedan flera veckor tillbaka. Jag spenderade de 3 dagarna i Stockholm jävligt förkyld och det är jag fortfarande. Som väl var så kunde jag och min gamle vän Mineo ändå gå på konserten vi planerat in. Play! A video game symphony var bra men kunde varit strålande. För att vara ärlig så blev jag och Mineo mer besvikna ju mer vi pratade om den efteråt. Konserten är som den heter; en symfoniorkester som spelar TV-spelsmusik. Det som spelades var tyvärr från lite för många nya spel där musiken redan är inspelad av en symfoniorkester till spelet. Mario och Zelda-segmenten var bäst medan Castlevania hade för lågt tempo. Det utlovades både Metal Gear Solid, WoW(who cares?), Halo och Silent Hill... men inget av det dök upp!! Utöver det... en Final Fantasy-låt... EN...? EN?? EEENNN????? Jag vill inte ens nämna den jävla mikrofonkåta norrmannen som solkart inte gått ut Partystarter-gymnasiet.
Dagen efter så feberdarrade jag mig igenom en 3D-film på Heron Citys Filmstad och kom fram till att 3D är coolt om de låter bli att texta filmerna, for fuck sake!
På lördagmorgon så hade sjukdomen blommat ut till fullo vilket var lovande inför en 4 timmars tågresa som dessutom innehöll en förmodad koliksjuk 1-åring. Det lät som ungen torterades! Den skrek i 1 hel timme!! Inte ni vet det barnaktiga "Wäää! Wäää! WÄÄÄ!!" utan "WRAAARRRGGGG!!! RRÄÄÄÄRRRGGAAAUUUURRRHHHGG!!" Den stackars mamman fick ta sitt kinkiga barn och lämna vagnen på grund av dess gråtande, nej skrikande, NEJ... PRIMALVRÅLANDE!
Så, 2 sjukanmälda dagar senare så sitter jag här och lyssnar på den bästa Nintendo-musiken någonsin skapad och i sin orginalform, inte med pingvinklädda musikanter(missförstå mig rätt, de var jätteduktiga men låtvalet hade en del att önska), och det enda jag vill är att önska att jag får vara frisk.
Nästa event att se fram emot: Att feberhallucinera, snyta, hosta och nysa sig genom Gonzos kräftskiva om en månad. Looking forward to it! De biljetterna är också redan köpta, by the way...
Sen jag blev sjuk i Bältros för mer än 6 veckor sedan och tryckte i mig hardcore antiviral medicin för att bli av med viruset så har jag varit helt frisk... i 3 dagar. Visst, viruset försvann men jag har varit krasslig ända sen dess! De friska dagarna var i lördags, söndags och måndags. Sen blev jag krasslig... igen... på tisdagen. Dagen före jag skulle åka till Stockholm. En planerad resa sedan flera veckor tillbaka. Jag spenderade de 3 dagarna i Stockholm jävligt förkyld och det är jag fortfarande. Som väl var så kunde jag och min gamle vän Mineo ändå gå på konserten vi planerat in. Play! A video game symphony var bra men kunde varit strålande. För att vara ärlig så blev jag och Mineo mer besvikna ju mer vi pratade om den efteråt. Konserten är som den heter; en symfoniorkester som spelar TV-spelsmusik. Det som spelades var tyvärr från lite för många nya spel där musiken redan är inspelad av en symfoniorkester till spelet. Mario och Zelda-segmenten var bäst medan Castlevania hade för lågt tempo. Det utlovades både Metal Gear Solid, WoW(who cares?), Halo och Silent Hill... men inget av det dök upp!! Utöver det... en Final Fantasy-låt... EN...? EN?? EEENNN????? Jag vill inte ens nämna den jävla mikrofonkåta norrmannen som solkart inte gått ut Partystarter-gymnasiet.
Dagen efter så feberdarrade jag mig igenom en 3D-film på Heron Citys Filmstad och kom fram till att 3D är coolt om de låter bli att texta filmerna, for fuck sake!
På lördagmorgon så hade sjukdomen blommat ut till fullo vilket var lovande inför en 4 timmars tågresa som dessutom innehöll en förmodad koliksjuk 1-åring. Det lät som ungen torterades! Den skrek i 1 hel timme!! Inte ni vet det barnaktiga "Wäää! Wäää! WÄÄÄ!!" utan "WRAAARRRGGGG!!! RRÄÄÄÄRRRGGAAAUUUURRRHHHGG!!" Den stackars mamman fick ta sitt kinkiga barn och lämna vagnen på grund av dess gråtande, nej skrikande, NEJ... PRIMALVRÅLANDE!
Så, 2 sjukanmälda dagar senare så sitter jag här och lyssnar på den bästa Nintendo-musiken någonsin skapad och i sin orginalform, inte med pingvinklädda musikanter(missförstå mig rätt, de var jätteduktiga men låtvalet hade en del att önska), och det enda jag vill är att önska att jag får vara frisk.
Nästa event att se fram emot: Att feberhallucinera, snyta, hosta och nysa sig genom Gonzos kräftskiva om en månad. Looking forward to it! De biljetterna är också redan köpta, by the way...
söndag 15 mars 2009
Här kommer den, mina damer och herrar: SANNINGEN!
Vad jag egentligen borde skriva om är fredagstrippen till Bromölla och filmen Watchmen. Vad jag också borde skriva om är lördagens online-upplevelse med Resident Evil 5 tillsammans med Mineo. Men någonting konkurrerade faktiskt ut bägge dessa, för mig, viktiga event.
Mineo och jag började spela TV-spel kl.10 på förmiddagen i lördags och slutade inte förrän kl.19.30. Under denna tid så höll vi konstant telefon-kontakt och endast två halvtimmespauser förbrukades. Resten var effektiv speltid. Skitkul, för övrigt. Efter detta maraton så följde en liten förfest med vad som nu är min nya favorit-trio här i stan, nämligen mina två grannflickor och deras dansanta tjejkompis. Alla av den magnifika årgången 1980. En av grannflickorna har jag redan lagt lite extra märke till men det var igår som hon gjorde det riktiga intrycket på mig.
Söndagen spenderade jag på jobbet och det var bara en disträ vandring genom dagen då mina tankar inte befann sig på min arbetsplats. Mina tankar var på henne. Jag minns inte senast jag spenderat en hel dag med att tänka på en och samma person. Vad som är psykflippat är att tankarna på henne borde gjort mig glad. Självklart så gjorde de det till en viss del men mest gjorde de mig rädd. Håller jag på att falla för någon? Finns det trots allt känslor av kärlekskaraktär i denna emotionellt handikappade kropp? Vad händer om jag låter mig falla? Om jag skjuter och missar? Klarar jag att ta den smällen efter att ha gått 8 år utan att känna kärlek emot någon? Vill jag ta den smällen?
Kärlek är en stor del av livet, sägs det. Kanske den största. Jag är övertygad om att kärlek underlättar livet. Men vad vet jag om det? Senast jag uttalade orden "Jag älskar dig" till en flicka så var jag 17 år och vad fan vet man då? I grund och botten så tror jag att livet är lika svårt för alla vare sig du är trött på att vara smart för det innebär att du måste stå ut med alla dumma eller om du har upptäckt en möjlig tumör i spermabanken som mycket väl kan vara helt ofarlig. Det som skiljer människor åt är mängden kärlek de har i sitt liv. Nu säger jag inte att jag är oälskad, absolut inte. Bara på ett plan. Det planet som just gör livet lite lättare.
Så... här kommer den... sanningen...
Livet är en vandring genom en lång kloak och allt handlar om att trampa i så lite skit som möjligt på vägen. Under detta exkrement-slalom så finns rädsla. Rädsla för att inte duga, rädsla för att inte hitta sin plats, rädlsa för att inte bli tagen på allvar och rädsla för att inte få ge eller ta emot kärlek. Men när kärlek väl finns där då spelar platsen du vandrar på mindre roll.
Det var jag som sa det ifall ni tänker citera mig. Jag stavar Thorsjö med h.
Mineo och jag började spela TV-spel kl.10 på förmiddagen i lördags och slutade inte förrän kl.19.30. Under denna tid så höll vi konstant telefon-kontakt och endast två halvtimmespauser förbrukades. Resten var effektiv speltid. Skitkul, för övrigt. Efter detta maraton så följde en liten förfest med vad som nu är min nya favorit-trio här i stan, nämligen mina två grannflickor och deras dansanta tjejkompis. Alla av den magnifika årgången 1980. En av grannflickorna har jag redan lagt lite extra märke till men det var igår som hon gjorde det riktiga intrycket på mig.
Söndagen spenderade jag på jobbet och det var bara en disträ vandring genom dagen då mina tankar inte befann sig på min arbetsplats. Mina tankar var på henne. Jag minns inte senast jag spenderat en hel dag med att tänka på en och samma person. Vad som är psykflippat är att tankarna på henne borde gjort mig glad. Självklart så gjorde de det till en viss del men mest gjorde de mig rädd. Håller jag på att falla för någon? Finns det trots allt känslor av kärlekskaraktär i denna emotionellt handikappade kropp? Vad händer om jag låter mig falla? Om jag skjuter och missar? Klarar jag att ta den smällen efter att ha gått 8 år utan att känna kärlek emot någon? Vill jag ta den smällen?
Kärlek är en stor del av livet, sägs det. Kanske den största. Jag är övertygad om att kärlek underlättar livet. Men vad vet jag om det? Senast jag uttalade orden "Jag älskar dig" till en flicka så var jag 17 år och vad fan vet man då? I grund och botten så tror jag att livet är lika svårt för alla vare sig du är trött på att vara smart för det innebär att du måste stå ut med alla dumma eller om du har upptäckt en möjlig tumör i spermabanken som mycket väl kan vara helt ofarlig. Det som skiljer människor åt är mängden kärlek de har i sitt liv. Nu säger jag inte att jag är oälskad, absolut inte. Bara på ett plan. Det planet som just gör livet lite lättare.
Så... här kommer den... sanningen...
Livet är en vandring genom en lång kloak och allt handlar om att trampa i så lite skit som möjligt på vägen. Under detta exkrement-slalom så finns rädsla. Rädsla för att inte duga, rädsla för att inte hitta sin plats, rädlsa för att inte bli tagen på allvar och rädsla för att inte få ge eller ta emot kärlek. Men när kärlek väl finns där då spelar platsen du vandrar på mindre roll.
Det var jag som sa det ifall ni tänker citera mig. Jag stavar Thorsjö med h.
tisdag 10 mars 2009
Pensionärs-TV?
Det är ett känt faktum att i USA - det lovade landet av ultimat dumhet - så skall man som gammal och skrumpen åka till Florida och gärna Miami för att leva ut sina sista dagar. Om det är lika coolt som att vara med i ett avsnitt av Miami Vice... sign me up! Den här serien är bra skit, alltså. Varför har det fått en sån tönt-faktor? Ord som "pastell" och "axelvaddar" har uttryckts för att klanka ned på det. Visst finns allt sånt där men inte i den utsträckningen som, säg "G - som i gemenskap". Miami Vice:s 80-tal är så coolt som 80-talet blir. Dessutom bärs serien av duktiga skådespelare och ibland ännu bättre gästskådisar, och många av dem! Och kommisare Gina Calabrese som spelas av Saundra Santiago är en riktig rävinna. Så vacker men bräcklig. Och glöm ej! Don är hård... trots att han inte har några strumpor på sig.
Förresten, har ni sett "It's always sunny in Philadelphia"? Och jag tyckte Arrested Development var roligt! "Sunny" är stört, stört, stöööört, men satan vad jag skrattar! Rubbat, sjukt och... stört. Och Danny DeVito. Det går om nätterna på TV6. Om du klarar ett avsnitt av "Skål!" på det så följer sedan "Miami Vice". The nights gets better and better.
Förresten, har ni sett "It's always sunny in Philadelphia"? Och jag tyckte Arrested Development var roligt! "Sunny" är stört, stört, stöööört, men satan vad jag skrattar! Rubbat, sjukt och... stört. Och Danny DeVito. Det går om nätterna på TV6. Om du klarar ett avsnitt av "Skål!" på det så följer sedan "Miami Vice". The nights gets better and better.
söndag 8 mars 2009
Stå upp
Efter en tung och hektisk jobbhelg med 27 ackumulerade jobbtimmar så kände jag mig sliten, trött och fnissig på cykeln hem från jobbet. Mitt mini-nyårslöfte var att jag skulle åka ned till Malmö och göra ett Stand-up-comedy-framträdande på en klubb som min kusin känner till. Inträdet är helt gratis på grund av att kvalitén på framträdandena varierar. Det är allt från nybörjare utan erfarenhet till proffs som vill testa nytt material. Så under min lilla cykeltur så kom jag på en hel del roligt material. Så fort jag kom hem så skrev jag ned allt jag kommit på och insåg sedan hur jävla rolig jag är. Det jobbiga är att det kanske inte är någon annan som tycker det... Hur som helst så har jag börjat med mitt debutnummer inom Stand-up-comedy. Förhoppningsvis så får jag möjligheten att fullfölja mitt minilöfte också.
Annars då? Watchmen i Bromölla på fredag. Slagsmåls-dag med min kompis/kollega M på tisdag innehållande Bruce Lee och Street Fighter 4. Imorrn skall jag göra ett tappert försök att återigen äntra(stavas det så??) motions-scenen genom att på förmiddagen sticka till simhallen och... motionera. Wish me luck! Med ett uppstigningssnitt på kl.12.20 den senaste veckan så är oddsen höga att jag kommer upp kl.09 imorrn som jag planerat. Cheerio!
Annars då? Watchmen i Bromölla på fredag. Slagsmåls-dag med min kompis/kollega M på tisdag innehållande Bruce Lee och Street Fighter 4. Imorrn skall jag göra ett tappert försök att återigen äntra(stavas det så??) motions-scenen genom att på förmiddagen sticka till simhallen och... motionera. Wish me luck! Med ett uppstigningssnitt på kl.12.20 den senaste veckan så är oddsen höga att jag kommer upp kl.09 imorrn som jag planerat. Cheerio!
onsdag 4 mars 2009
Street Fighter 4
Nu har jag lagt ned några timmar på det efterlängtade spelet och kan säga att följande suger:
Other than that... så är det minst lika underbart som 2:an, ett av mina all-time favoritspel. Och dessutom så kräver ett sånt här spel massor av träning så det är bara att ligga i.
Detta är extra bra:
- Jag höll på att få ett slaganfall när det första som händer är att introlåten är pojkbands-aktig popslask som även plågar under menyn.
- Beskrivningarna över hur du ska genomföra vissa specialmoves är emellanåt obegripliga. En videotutorial, Capcom? Kanske? Kanske???
- Vad är det för en jävla fjolla som tjafsar om saker som ändå inte hörs när det är match-up?
- Satan, vad förbannad man blir när man vill lägga en super- eller ultrakombo och man ALDRIG får in den förrän det är för sent och man biter i gräset!!!
- Varför... VARFÖR använda anime-sekvenser som ibland är ruggigt taffliga när Capcom med denna fantastiska grafik kunde gjort egna CG-sekvenser?
- Den medförande BluRay-filmen var oförlåtligt kass
Other than that... så är det minst lika underbart som 2:an, ett av mina all-time favoritspel. Och dessutom så kräver ett sånt här spel massor av träning så det är bara att ligga i.
Detta är extra bra:
- Ryu håller fortfarande
- Jävlar i min låda vad Sagat blivit bad-ass!!
- Känslan av att få in en Ultrakombo så det smäller, sprakar, blixtrar och snurrar på hela skärmen är fan bättre än att få... en tårta.
- Många av inputsen av specialmoves är de samma från 2:an
- Crimson Viper är het
- Man upplever fortfarande karaktärernas historik som utformades i 2:an
- Smällarna man delar ut känns ända ner i mellangärdet! Särskilt med Dual Shock3!
tisdag 3 mars 2009
Coolness
Filmnörd-tarmen tinglar lite när man slumpartat kikar ett Miami Vice-avsnitt mitt i natten och ser både Lou Diamond Phillips, Anette Benning och... Viggo Mortensen i tidiga-tidiga roller. I samma avsnitt!! Wow! Alltså, I mean... like... wow!!
By the way, hur cool är inte Tubbs och Crocketts chef? Han bara väser och stirrar ner i golvet. Respect!
By the way, hur cool är inte Tubbs och Crocketts chef? Han bara väser och stirrar ner i golvet. Respect!
Ett instick...
När jag är i maskinrummet på jobbet så har jag mobiltelefonen tillgänglig ifall någon skulle skicka ett sms eller ringa mig. Inget av detta hände igår. "Fy vad få det är som ringer mig..." tänkte jag ledsamt runt 23.40 när arbetsdagen närmade sig slutet. För en minut sedan så ringer mobilen från ett helt nytt nummer! Gud, så spännande!! Jag harklar mig, tar ett stadigt tag om mobiltelefonen, trycker på knappen med den gröna luren och yttrar "...Henke." Följande samtal äger rum...
"Hej... det här är ett automatiskt meddelande från SJ. Vi vill informera dig om att det tåg du bokat biljett till har tidigarelagts med nio till tjugo minuter på grund av banombyggnad. Om du vill veta mera, gå in på essjipunktessé och klicka på trafikinfo och Södra stambanan. Har du uppfattat informationen, tryck 1. Vill du höra den igen, tryck 2."
...jag tryckte 2.
"Hej... det här är ett automatiskt meddelande från SJ. Vi vill informera dig om att det tåg du bokat biljett till har tidigarelagts med nio till tjugo minuter på grund av banombyggnad. Om du vill veta mera, gå in på essjipunktessé och klicka på trafikinfo och Södra stambanan. Har du uppfattat informationen, tryck 1. Vill du höra den igen, tryck 2."
...jag tryckte 2.
"You're the Rainman...?"
Den tråkiga nyheten om att Nerd Noir blir analfabetisk under en framtid slog ned som en... våt disktrasa. Fast det var av förståeliga skäl Gonzo tog beslutet. MEN! Det Gonzo-trademarkade bild-bloggeriet fortsätter tack och lov! Så i hans ära är mitt inlägg idag i bästa Nerd Noir-stil. Även om vissa bilder kan uppfattas som lite av Rainman-kaliber.
Stay tuned for part two!
Stay tuned for part two!
måndag 2 mars 2009
Jog vell tettah!!
Eftersom jag aldrig gör något av vikt i mitt stjärtiga lilla liv så kan jag åtminstone göra det jag tycker om. Glo på film. Imorgon, tisdag, så är jag ledig hela dagen och jag tänker titta på film hela... jävla... dagen. Try and stop me, fuckers!
Jag har varit usel på att kolla in filmerna jag lånade av farsan för över ett halvår sedan så det är dags att shape up and smell the celluloid! Massor med fina klassiker väntar. Jag ska blogga efter varje film med min åsikt imorrn, jag lovar. Eller jag ska försöka... typ... eh...
Jag har varit usel på att kolla in filmerna jag lånade av farsan för över ett halvår sedan så det är dags att shape up and smell the celluloid! Massor med fina klassiker väntar. Jag ska blogga efter varje film med min åsikt imorrn, jag lovar. Eller jag ska försöka... typ... eh...
Who watches the watchmen?
Kom du ihåg när du var barn och lekte? Jag menar den sortens lekar då ens fantasi verkligen svävade ut. Du kunde flyga, hoppa högt, skjuta laser med ögonen eller mer sammanfattat... göra vad som helst. Endast din fantasi var din begränsning. Alan Moore och Dave Gibbons hade det tursamma previlegiet att få behålla den utbredda fantasin in i vuxen ålder. Sen att bägge dessa män på 80-talet hade talangen och färdigheten att berätta en historia, kombinerat med denna fantasi, gav oss seriealbumet Watchmen.
Superhjältar och serietidningar har varit mainstream-populärt i snart 10 år tack vare dess intåg på allvar i filmens värld. Visst fick vi både Superman och Batman i flera filmer mellan 1978 och 1997 men idag räcker det att få biobesökare att förknippa filmen med något som har med serietidnings-universet att göra så blir filmen intressant. Vad som innan ansågs töntigt och nördigt har nu blivit popkulturellt coolt och accepterat. Tack vare filmatiseringar av seriealbum(som jag från och med nu kommer mer korrekt, dock amerikanskt, kalla graphic novels) har intesset för just graphic novels, superhjältar och serietidningar stigit markant. De som vet åtminstone lite om detta popkulturella fenomen känner nog till Frank Miller mycket på grund av filmatiseringen av Sin City och 300. Några kanske känner till att filmer som V for Vendetta, Constantine, From Hell, 30 days of night, A history of violence och Wanted även de är baserade på graphic novels. Jag införskaffade alla Sin City-volymerna efter jag upptäckt dem hos Dr.Gonzo och insåg att det var mycket bra läsning. Länge trodde jag att Frank Millers verk var den bästa läsningen man kunde få ut ur en graphic novel. Dr.Gonzo påpekade annorlunda och beordrade mig att köpa Watchmen.
Jag har nu läst färdigt denna graphic novel som anses var den största av dem alla. Det mesta är redan sagt om den och jag kan bara instämma. Det är verkligen som ingenting annat du någonsin kommer läsa. Hur i hela friden kan du placera en tillvaro i ett alternativt, såsom fiktivt, 1985 där Sovjet och USA är i ständig konflikt samtidigt som maskerade hjältar är kändisar i vardagen och har varit sedan 50-talet. Mitt i alltsammans så finns ett globalt fenomen kallat Dr.Manhattan. Det är inte en doktor, plats eller maskin utan en övervarelse som kan göra... vad som helst. Allt som faller honom in. Precis som i dina fantasier när du var liten. När man inser efter några kapitel att det här är scenen för den otroligt medryckande historien, så köper du det totalt. Det är bara någonting med boken som får en att acceptera upplägget utan problem. Mycket tack vare de komplexa karaktärerna och förhållandena de har till varandra och historiken den förra generationen maskerade hjältar har som påverkar de nuvarande.
Så hur i hela friden kan man göra detta och få det att funka? Det är oviktigt, för Alan Moore och Dave Gibbons har gjort det.
söndag 1 mars 2009
Vilken jävla kväll...
Att komma hem till lägenheten "dagen efter" och inse att det inte såg så farligt ut som man trodde var betryggande. Att kolla igenom digitalkamerans skörd och inte minnas hälften av det som plåtats är mindre betryggande. På senare år så har jag börjat få minnesblackouts när jag dricker. Förr så kunde jag minnas hela samtal jag haft trots att jag var aspackad. Men nu för tiden... inte lika stor koll.
Innan alla festare kom hem till mig så gjorde jag något som varje man bör göra en gång i livet. Efter att jag duschat så ställde jag mig och rakade mig... näck, faktiskt.Nej, det är inte det varje man bör göra en gång i livet utan följande: Av en kul slump så drar låten "Goodbye horses" igång i min Spotify-spellista. Jag fick direkt impulsen att göra en "Buffalo Bill". För er som sett "När lammen tystnar" vet exakt vad jag pratar om, för er som inte sett den så är det hög tid att göra det samt att ni därigenom kommer få kännedom vad jag inte kunde låta bli att göra framför spegeln i hallen. Fantastiskt roligt!
Jag har ont på ena smalbenet och jag minns självklart inte alls varför. B vet men vägrar sadistiskt att berätta varför för mig. Nu måste jag städa... kolla Facebook för bilder.
Innan alla festare kom hem till mig så gjorde jag något som varje man bör göra en gång i livet. Efter att jag duschat så ställde jag mig och rakade mig... näck, faktiskt.Nej, det är inte det varje man bör göra en gång i livet utan följande: Av en kul slump så drar låten "Goodbye horses" igång i min Spotify-spellista. Jag fick direkt impulsen att göra en "Buffalo Bill". För er som sett "När lammen tystnar" vet exakt vad jag pratar om, för er som inte sett den så är det hög tid att göra det samt att ni därigenom kommer få kännedom vad jag inte kunde låta bli att göra framför spegeln i hallen. Fantastiskt roligt!
Jag har ont på ena smalbenet och jag minns självklart inte alls varför. B vet men vägrar sadistiskt att berätta varför för mig. Nu måste jag städa... kolla Facebook för bilder.
onsdag 25 februari 2009
And the Oscar goes to...
Mitt Oscar-inlägg kommer inte handla ett skvatt om vem som skulle vunnit eller vem som förtjänade vad. Istället får ni alla skåda hur vi på Filmstaden vakade Oscargala på vårt egna speciella sätt. Enjoy!
(Jag vet att det är smått och så men jag hoppas du får ut någonting av det ändå...)
(Jag vet att det är smått och så men jag hoppas du får ut någonting av det ändå...)
fredag 20 februari 2009
Is there a doctor in the house?
Jag saknar Dr.Gonzo. Har inte träffat honom sedan i juli. Det är inte bra. Jag behöver lite av det meningslösa snacket, det meningsfulla snacket, det kreativa inflytandet vi ofrivilligt har på varandra, kudd-avrättningarna, de episka flatulensbataljerna, matlagningen, matätningen, alkoholen, skratten och det kravlösa hängandet.
Min återkomst till arbetet har varit en smärre rivstart då det är pågående sportlov i bya'. Denna jobbhelg är tung. Tyngre än Fat Bastard. Många timmar skall avverkas. Jag kommer inte ens få tid att spela Street Fighter 4 som jag köpte idag. Jag hinner helt enkelt inte. 12 timmar idag, 11 imorrn och 12 på söndag. Innan jag ens hunnit köra ut de sista besökarna så kommer kollegor och vänner dyka upp för att ha Oscar-vaka på Filmstaden. Samt spela TV-spel i största salongen, fuck yes! Måndag stiger jag nog upp kl.16 eller något.
Sade jag förresten att jag åkt skridskor för första gången på över 10 år precis innan jag blev sjuk? Det var roligt att skrinna fram över isen som så vackert och jämt täckte sjön mitt i stan. Drog till och med fram min gamla håcki-klubba och dribblade lite puck. De gamla ljuden av skenorna som möter isen kändes igen. Den oundvikliga smärtan i fötterna var likadan som förr och jag insåg att jag fortfarande inte kan stanna...
Min återkomst till arbetet har varit en smärre rivstart då det är pågående sportlov i bya'. Denna jobbhelg är tung. Tyngre än Fat Bastard. Många timmar skall avverkas. Jag kommer inte ens få tid att spela Street Fighter 4 som jag köpte idag. Jag hinner helt enkelt inte. 12 timmar idag, 11 imorrn och 12 på söndag. Innan jag ens hunnit köra ut de sista besökarna så kommer kollegor och vänner dyka upp för att ha Oscar-vaka på Filmstaden. Samt spela TV-spel i största salongen, fuck yes! Måndag stiger jag nog upp kl.16 eller något.
Sade jag förresten att jag åkt skridskor för första gången på över 10 år precis innan jag blev sjuk? Det var roligt att skrinna fram över isen som så vackert och jämt täckte sjön mitt i stan. Drog till och med fram min gamla håcki-klubba och dribblade lite puck. De gamla ljuden av skenorna som möter isen kändes igen. Den oundvikliga smärtan i fötterna var likadan som förr och jag insåg att jag fortfarande inte kan stanna...
torsdag 19 februari 2009
Fader min
Jojomensan! Farsan har varit på besök för lite quality-time med sin son. Vi hade planer på en Köpenhamnsvisit men den blev inställd. Istället så var det total-softning far-och-son-style tisdag till torsdag.
Alla former av umgänge med farsan är välkommet då det är så sällan vi ses. Trots att en dag i Köpenhamn hade varit trevligt så kändes film i soffan och vandring på stan fullt tillräckligt. Här är den intressanta blandningen av film vi såg:
Wall-E
Taken
Sicko
Horse Feathers (Bröderna Marx)
Deliverance
Angels with dirty faces
Alla former av umgänge med farsan är välkommet då det är så sällan vi ses. Trots att en dag i Köpenhamn hade varit trevligt så kändes film i soffan och vandring på stan fullt tillräckligt. Här är den intressanta blandningen av film vi såg:
Wall-E
Taken
Sicko
Horse Feathers (Bröderna Marx)
Deliverance
Angels with dirty faces
lördag 14 februari 2009
Jag får väl skriva av mig då...
DN skrev idag på sin hemsida att Alla Hjärtans Dag, som infallit idag, är "årets mest ångestframkallande dag", och ja... jag är deprimerad. Fast inte för att det är Alla Hjärtans Dag utan det har med andra saker att göra. Det har lagts mycket ved på elden på sistone. Mitt februari så här långt:
Tisdagen förra veckan så insjuknade jag i feber på kvällen. Ingen förvarning som snörvlande, hosta eller flatulens förekom utan det bara skedde. Natten till onsdagen så stod en episk kamp mellan febern och mitt immunförsvar medan jag stod(läs låg) på läktaren(läs under täcket) och skakade i frossa i hopp om att jag skulle möta soluppgången med Team Immunförsvar som vinnare. När jag vaknade på onsdagförmiddag så var faktiskt febern borta. Jag kände mig inte direkt pigg som en lärka men jag mådde bättre. Fram emot eftermiddagen så kom B förbi och vi lekte några timmar. När jag klädde mig den förmiddagen så låg min kära fotbollslandslagströja överst i högen så jag tänkte "varför inte?" Den brukar annars bara bäras vid passande tillfällen. När kvällningen lagt sitt mörka skrud över resten av dagen så upptäcker jag ett utslag på min mage. "Hmm, måste vara från tröjan." tänkte jag och ägnade inte någon mer tanke åt det.
Torsdagen så höll jag pokerkväll hemma hos mig och mådde i princip likadant som på onsdagen, det vill säga; helt OK.
Fredagen kände jag mig inte särskilt het. Under personalvisningen på bion så hade jag svårt att sitta still och kände mig konstig. Om det berodde på den aplånga "Benjamin Buttons otroliga liv" eller inte vet jag inte. Delvis kanske. Jobbet nalkade några timmar efter filmen så jag åkte hem för att äta lite med mera. Väl hemma så kände jag att jag verkligen var tvungen att lägga mig en stund. Jag sov en hel timme och lite senare trampade jag iväg till jobbet. Under de sju timmarna jag jobbade så rasade allting. Feber och yrsel kom tillbaka och jag hoppades på ytterligare ett nattligt återhämtande då jag skulle jobba 22 timmar till den helgen.
På lördagen så vet jag inte hur, men jag tog mig till jobbet, lyckades stå upp i en timme och tjugo minuter innan jag stämplade ut för att på något vis lyckas ta en buss hem och rasa i soffan. Jag mådde uselt. Jag minns inte mycket av lördagen. Jag tror mamma kom förbi. Eller så var det på söndagen. Jag hade sådan feber och huvudvärk att jag inte kunde hålla ögonen öppna eller knappt sova för den delen heller på grund av smärtan. Jag led genom lördagen och söndagen som jag aldrig lidit sen jag flyttade till Växjö. På söndagen upptäcker jag två nya områden av utslag likt det jag fått på magen onsdagen innan. Min "tröjans fel"-teori kastades ut genom fönstret likt ett par nedsketna kalsonger som bara är helt meningslösa att tvätta.
Måndagen hjälpte mamma mig till vårdcentralen där jag fick diagnosen "Bältros". Om ni vill veta vad det är så finns Google. Jag fick tung medicinering utskriven och fortsatte må skit.
Depressionsbränsle 1: 970 kr kostade mina mediciner!!!! Månadsbudgeten åt helvete!
Depressionsbränsle 2: Jag är "aldrig" sjuk, så när jag väl blir det så känner jag mig värdelös och meningslös och det har jag gjort en vecka i sträck nu. Jag har varit utanför lägenheten 6 gånger: 2 ggr på ICA, 2 ggr för att kolla posten, 1 gång för att spela en pokerturnering(idag). Det leder raskt till...
Depressionsbränsle 3: När jag äntligen var i fysiskt skick att aktivera mig så blev det med en av mina favoritsysslor poker. Några timmar in i turneringen så hamnar jag i en ödesdiger situation: jag får chansen att tredubbla mina marker och få grepp om turnerningen. Det enda som inte får hända när det sista korten läggs upp är att det är ett klöverkort eller en 10:a. Dubbel ironi är att det är jag som har blandat leken och att kortet som vänds upp är... klöver 10. ETT kort från att ha chans att nå prispallen blir istället ett snöpligt "tack och adjö". Ursinnig lämnar jag lokalen och får min sedvanliga "det-var-en-dålig-pokerkväll"-depression. Vilket leder raskt till...
Depressionsbränsle 4: Så fort jag känner mig svag eller besviken så rusar tankarna till min förra flickvän. Inte alls lika mycket nu som för 6-8 månader sedan men med en stor portion av Depressionsbränsle 1 fastställt i grunden så var det oundvikligt. Hon var trots allt den senaste personen som gav mig tröst. Jag har till den största delen kommit över henne och jag har förstått att hon lyckats stänga dörren med mitt namn på också. Vi har inte hörts på 2-3 månader så antingen har hon tagit ett jättekliv från mig, vilket är bra, eller så har hon träffat någon annan. Tankarna på henne leder raskt till...
Depressionsbränsle 5: Min känslomässiga karriär! Det sorgliga med mitt förra förhållande var att HON gav mig så mycket kärlek medan jag själv knappt hade någon att ge. Jag har inte varit kär på 8 år snart. Jag vet inte om det har med Alla Hjärtans Dag att göra men jag känner att jag nog skulle vilja bli kär nu. De senaste månaderna så har jag inte känt så. Jag har varit nöjd med krograggen, skratten och slöandet. Jag har avundats min bäste vän B för att han alltid har haft lätt för känslor. Han är romantikern som blir kär. Jag har för fan till och med blivit avundsjuk på honom när han fått sitt hjärta krossat, stunget eller skadeskjutet för HAN HAR KÄNT NÅGOT. Senaste gången mina känslor svallade över var när jag bevittnade Fredrik Ljungberg göra 1-o mot Paraguay i Berlin VM 2006 och jag är inte ens ett jättestort fotbollsfan. Jag spenderade 4 år på att försöka bli kär i min förra flickvän för jag ville verkligen det. Där ligger ju också felet... "försöka bli kär". Vi insåg bägge två fakta efter en tid och gick skilda vägar. Jag hade dåligt samvete en tid för att jag "slösat" hennes år men å andra sidan så kunde hon ha klippt bandet också. Men hon hade ju så mycket kärlek hon ville ge mig och hon accepterade länge att det kunde ta tid för mig att erbjuda någon tillbaka. Jag antar att det inte skulle vara hon och jag för jag måste ju tro på att jag kan bli kär igen, eller hur? Vi hade det bra ihop och jag vet att hennes ord "du vet att du skulle få ett bra liv med mig" stämmer till en viss del men antingen var jag för feg för att chansa fullt ut eller så var jag smart och undvek att "nöja mig" och låta åren gå och skadan kanske skulle blivit större.
Livet är ingen Disney-film, så mycket har jag lärt mig under min levnadstid. Jag vet bara inte hur jag ska hitta tillbaka till det låsta rummet i mitt hjärta, dyrka upp hänglåset och ställa dörrarna på vid gavel. Kan jag ens göra det själv? Är det någon annan som skall lösa labyrinten åt mig?
Nästa vecka så kommer min pappa på besök och han har genom hela mitt vuxna liv sagt till mig att "Plötsligt så står hon där. Det kan vara på busshållsplatsen, det kan var i matkön eller på jobbet." Jag vill så gärna tro... men jag är en enkel man som gillar enkla lösningar samt uppskattar bevis. Är det så att jag ser kärlek som "ett jävla slit" och omedvetet undviker det? Eller är det så att någonting hände inom mig för 9 år sedan som bara inte kan nystas upp?
Jag lever inte det liv jag vill leva idag. Det finns en stor faktor som hämmar mig och det är mitt jobb. Tyvärr så är det de sämsta tiderna möjliga att bara säga upp sig och "söka lyckan". Det funkar inte så. Det är lite för Disney för att vara realistiskt 2009. Senare i vår så kommer jag få veta om jag kommer få det nya jobbet jag hoppas på vilket kommer medföra så många positiva förändringar i mitt liv så jag inte ens vågar föreställa mig hur krossad jag kommer bli själsligt om jag inte få jobbet. Det är farligt att satsa allt på ett kort men det finns inget annat jag kan göra i min sits just nu. Jag kan ju åtminstone dagdrömma.
Efter alla dessa rader så känner jag mig faktiskt inte så deprimerad längre. Jag önskar bara att jag kommer få känna känslorna av kärlek igen. Eller är de förlorade för mig likt känslan av nyklippt hår när man stiger ut ur frisersalongen? Suck... jag vill ha en katt.
Tisdagen förra veckan så insjuknade jag i feber på kvällen. Ingen förvarning som snörvlande, hosta eller flatulens förekom utan det bara skedde. Natten till onsdagen så stod en episk kamp mellan febern och mitt immunförsvar medan jag stod(läs låg) på läktaren(läs under täcket) och skakade i frossa i hopp om att jag skulle möta soluppgången med Team Immunförsvar som vinnare. När jag vaknade på onsdagförmiddag så var faktiskt febern borta. Jag kände mig inte direkt pigg som en lärka men jag mådde bättre. Fram emot eftermiddagen så kom B förbi och vi lekte några timmar. När jag klädde mig den förmiddagen så låg min kära fotbollslandslagströja överst i högen så jag tänkte "varför inte?" Den brukar annars bara bäras vid passande tillfällen. När kvällningen lagt sitt mörka skrud över resten av dagen så upptäcker jag ett utslag på min mage. "Hmm, måste vara från tröjan." tänkte jag och ägnade inte någon mer tanke åt det.
Torsdagen så höll jag pokerkväll hemma hos mig och mådde i princip likadant som på onsdagen, det vill säga; helt OK.
Fredagen kände jag mig inte särskilt het. Under personalvisningen på bion så hade jag svårt att sitta still och kände mig konstig. Om det berodde på den aplånga "Benjamin Buttons otroliga liv" eller inte vet jag inte. Delvis kanske. Jobbet nalkade några timmar efter filmen så jag åkte hem för att äta lite med mera. Väl hemma så kände jag att jag verkligen var tvungen att lägga mig en stund. Jag sov en hel timme och lite senare trampade jag iväg till jobbet. Under de sju timmarna jag jobbade så rasade allting. Feber och yrsel kom tillbaka och jag hoppades på ytterligare ett nattligt återhämtande då jag skulle jobba 22 timmar till den helgen.
På lördagen så vet jag inte hur, men jag tog mig till jobbet, lyckades stå upp i en timme och tjugo minuter innan jag stämplade ut för att på något vis lyckas ta en buss hem och rasa i soffan. Jag mådde uselt. Jag minns inte mycket av lördagen. Jag tror mamma kom förbi. Eller så var det på söndagen. Jag hade sådan feber och huvudvärk att jag inte kunde hålla ögonen öppna eller knappt sova för den delen heller på grund av smärtan. Jag led genom lördagen och söndagen som jag aldrig lidit sen jag flyttade till Växjö. På söndagen upptäcker jag två nya områden av utslag likt det jag fått på magen onsdagen innan. Min "tröjans fel"-teori kastades ut genom fönstret likt ett par nedsketna kalsonger som bara är helt meningslösa att tvätta.
Måndagen hjälpte mamma mig till vårdcentralen där jag fick diagnosen "Bältros". Om ni vill veta vad det är så finns Google. Jag fick tung medicinering utskriven och fortsatte må skit.
Depressionsbränsle 1: 970 kr kostade mina mediciner!!!! Månadsbudgeten åt helvete!
Depressionsbränsle 2: Jag är "aldrig" sjuk, så när jag väl blir det så känner jag mig värdelös och meningslös och det har jag gjort en vecka i sträck nu. Jag har varit utanför lägenheten 6 gånger: 2 ggr på ICA, 2 ggr för att kolla posten, 1 gång för att spela en pokerturnering(idag). Det leder raskt till...
Depressionsbränsle 3: När jag äntligen var i fysiskt skick att aktivera mig så blev det med en av mina favoritsysslor poker. Några timmar in i turneringen så hamnar jag i en ödesdiger situation: jag får chansen att tredubbla mina marker och få grepp om turnerningen. Det enda som inte får hända när det sista korten läggs upp är att det är ett klöverkort eller en 10:a. Dubbel ironi är att det är jag som har blandat leken och att kortet som vänds upp är... klöver 10. ETT kort från att ha chans att nå prispallen blir istället ett snöpligt "tack och adjö". Ursinnig lämnar jag lokalen och får min sedvanliga "det-var-en-dålig-pokerkväll"-depression. Vilket leder raskt till...
Depressionsbränsle 4: Så fort jag känner mig svag eller besviken så rusar tankarna till min förra flickvän. Inte alls lika mycket nu som för 6-8 månader sedan men med en stor portion av Depressionsbränsle 1 fastställt i grunden så var det oundvikligt. Hon var trots allt den senaste personen som gav mig tröst. Jag har till den största delen kommit över henne och jag har förstått att hon lyckats stänga dörren med mitt namn på också. Vi har inte hörts på 2-3 månader så antingen har hon tagit ett jättekliv från mig, vilket är bra, eller så har hon träffat någon annan. Tankarna på henne leder raskt till...
Depressionsbränsle 5: Min känslomässiga karriär! Det sorgliga med mitt förra förhållande var att HON gav mig så mycket kärlek medan jag själv knappt hade någon att ge. Jag har inte varit kär på 8 år snart. Jag vet inte om det har med Alla Hjärtans Dag att göra men jag känner att jag nog skulle vilja bli kär nu. De senaste månaderna så har jag inte känt så. Jag har varit nöjd med krograggen, skratten och slöandet. Jag har avundats min bäste vän B för att han alltid har haft lätt för känslor. Han är romantikern som blir kär. Jag har för fan till och med blivit avundsjuk på honom när han fått sitt hjärta krossat, stunget eller skadeskjutet för HAN HAR KÄNT NÅGOT. Senaste gången mina känslor svallade över var när jag bevittnade Fredrik Ljungberg göra 1-o mot Paraguay i Berlin VM 2006 och jag är inte ens ett jättestort fotbollsfan. Jag spenderade 4 år på att försöka bli kär i min förra flickvän för jag ville verkligen det. Där ligger ju också felet... "försöka bli kär". Vi insåg bägge två fakta efter en tid och gick skilda vägar. Jag hade dåligt samvete en tid för att jag "slösat" hennes år men å andra sidan så kunde hon ha klippt bandet också. Men hon hade ju så mycket kärlek hon ville ge mig och hon accepterade länge att det kunde ta tid för mig att erbjuda någon tillbaka. Jag antar att det inte skulle vara hon och jag för jag måste ju tro på att jag kan bli kär igen, eller hur? Vi hade det bra ihop och jag vet att hennes ord "du vet att du skulle få ett bra liv med mig" stämmer till en viss del men antingen var jag för feg för att chansa fullt ut eller så var jag smart och undvek att "nöja mig" och låta åren gå och skadan kanske skulle blivit större.
Livet är ingen Disney-film, så mycket har jag lärt mig under min levnadstid. Jag vet bara inte hur jag ska hitta tillbaka till det låsta rummet i mitt hjärta, dyrka upp hänglåset och ställa dörrarna på vid gavel. Kan jag ens göra det själv? Är det någon annan som skall lösa labyrinten åt mig?
Nästa vecka så kommer min pappa på besök och han har genom hela mitt vuxna liv sagt till mig att "Plötsligt så står hon där. Det kan vara på busshållsplatsen, det kan var i matkön eller på jobbet." Jag vill så gärna tro... men jag är en enkel man som gillar enkla lösningar samt uppskattar bevis. Är det så att jag ser kärlek som "ett jävla slit" och omedvetet undviker det? Eller är det så att någonting hände inom mig för 9 år sedan som bara inte kan nystas upp?
Jag lever inte det liv jag vill leva idag. Det finns en stor faktor som hämmar mig och det är mitt jobb. Tyvärr så är det de sämsta tiderna möjliga att bara säga upp sig och "söka lyckan". Det funkar inte så. Det är lite för Disney för att vara realistiskt 2009. Senare i vår så kommer jag få veta om jag kommer få det nya jobbet jag hoppas på vilket kommer medföra så många positiva förändringar i mitt liv så jag inte ens vågar föreställa mig hur krossad jag kommer bli själsligt om jag inte få jobbet. Det är farligt att satsa allt på ett kort men det finns inget annat jag kan göra i min sits just nu. Jag kan ju åtminstone dagdrömma.
Efter alla dessa rader så känner jag mig faktiskt inte så deprimerad längre. Jag önskar bara att jag kommer få känna känslorna av kärlek igen. Eller är de förlorade för mig likt känslan av nyklippt hår när man stiger ut ur frisersalongen? Suck... jag vill ha en katt.
fredag 30 januari 2009
Det är så lätt att glömma
Jag har tittat på film i princip hela mitt liv. Jag har alltid vetat att jag är väldigt förtjust i det. Att se på film, alltså. Vad som händer när man sett "för mycket" film dock, är att man nästintill "avverkar" film istället för att uppleva den. Det går självklart inte att göra med alla filmer då de är av varierande kvalité. Om en film stinker så är det svårt att titta på den. Sen börjar man ju se saker i filmen som klippning, skådespeleri och specialeffekter istället för att bara titta på filmen.
Min fredagskväll har varit helt öppen. Jag spenderade ett par timmar på GTA4 för att klara de sista procenten av de totala hundra möjliga. När jag gjort detta så ringer en pokerkompis och bjuder mig till spel. Hastigt och lustigt så befinner jag mig vid pokerbordet. Det gick inget vidare och under min promenad från turneringen så passerar jag ett område som tillhör en del av mitt liv som nu är passé. Det kändes lite surt för många tankar och känslor strömmade fram. Väl hemma så känner jag mig lite nedstämd och handfallen inför resten av fredagskvällen. På bordet ser jag då filmen A guide to recognizing your saints. Den har legat där nu några veckor osedd. Jag köpte den billigt från Ginza i hopp om att den skulle vara bra. Jag tar tillfället i akt och stoppar den i dvd-spelaren.
Nittio minuter senare så minns jag helt plötsligt varför jag älskar film.
Min fredagskväll har varit helt öppen. Jag spenderade ett par timmar på GTA4 för att klara de sista procenten av de totala hundra möjliga. När jag gjort detta så ringer en pokerkompis och bjuder mig till spel. Hastigt och lustigt så befinner jag mig vid pokerbordet. Det gick inget vidare och under min promenad från turneringen så passerar jag ett område som tillhör en del av mitt liv som nu är passé. Det kändes lite surt för många tankar och känslor strömmade fram. Väl hemma så känner jag mig lite nedstämd och handfallen inför resten av fredagskvällen. På bordet ser jag då filmen A guide to recognizing your saints. Den har legat där nu några veckor osedd. Jag köpte den billigt från Ginza i hopp om att den skulle vara bra. Jag tar tillfället i akt och stoppar den i dvd-spelaren.
Nittio minuter senare så minns jag helt plötsligt varför jag älskar film.
tisdag 27 januari 2009
Action Force
Den enda leksaken som på allvar lyckats ersätta mitt He-Man-lekande när jag var liten var Action Force. De figurerna är kända som G.I. Joe i USA men döptes av någon outgrundlig anledning till Action Force i Sverige, förmodligen även Europa. Mäktigt var att farsan under sina USA-besök alltid köpte hem ett gäng "gubbar" till mig. Sedan gömde han en om dagen, gav mig en ledtråd, sedan fick jag leta upp figuren. Plus att många av gubbarna var utgåvor som endast släpptes i USA. Självklart läste jag serietidningen också och höll mig uppdaterad på alla karaktärers bakgrunder och vendettor.
Eftersom både leksaks- och filmbranschen lider av stor fantasibrist så är återvinning hett. Nu blir G.I. Joe film i sommar!
Kolla in bilderna. Lite besviken är jag på min favoritfigur Storm Shadows design. Men hans bror Snake Eyes ser jävligt cool ut.
Eftersom både leksaks- och filmbranschen lider av stor fantasibrist så är återvinning hett. Nu blir G.I. Joe film i sommar!
Kolla in bilderna. Lite besviken är jag på min favoritfigur Storm Shadows design. Men hans bror Snake Eyes ser jävligt cool ut.
måndag 26 januari 2009
God morgon
Dagens första tramsiga Messenger-konversation med B:
Henke säger:
Morni'n, sir, good-sir!
björn säger:
Top o´the mornin´ to ye GOOD SIR!
Henke säger:
AAAAAAAAh, yeesss, sir, good-sir! Just walkin' about, then, I'll say?
björn säger:
Oh I dare say good sir! Just a round-a-trip I dare say, I must say, good sir! Very pleasant if I may say so good sir
Henke säger:
Good show, good show! I say, sir, I rather BOOOLDLY asked my fiancé if she fanied a shaaaag, but she dreadfully declined, I say, sir.
björn säger:
Ashes sir, ashes! I must say I inquired sa much out of my pigeon sir! But Im afraid she´s as stiff as a fence post my GOOD SIR
Henke säger:
Oh lord of Dogtown, sir, I say sir! Oh, fiddlesticks, I suppose I have to give the ol' Long John a good gong-gong myself, don't you say so, oh sir?
björn säger:
Oh over the hill sir! Absolutely over the big hill sir, oh yes sir! Right´o off she went then sir, off she went! Aaaand I must say sir, I dont suppose there´s any chance of me dodging the train rather now is it sir, is it?
Henke säger:
I'd have to say there is no chance at all, wouldn't you agree then, ol chap? My good man, I feel I can't keep this up any longer for I'm laughinh mi' trousers off, right you are!
björn säger:
right you are then sir, right you are!
Henke säger:
Fine! Up and about, and a jolly good day to you, sir, good-sir.
björn säger:
Up and about sir! Up and about, and top o´the morning to ya GOOD SIR
Ett förstaklassigt exempel på hur B och jag inte kan låta bli att bete oss som idioter plus att vi har en enorm förmåga att följa varandras impulser. Detta pågår dagligen.
Henke säger:
Morni'n, sir, good-sir!
björn säger:
Top o´the mornin´ to ye GOOD SIR!
Henke säger:
AAAAAAAAh, yeesss, sir, good-sir! Just walkin' about, then, I'll say?
björn säger:
Oh I dare say good sir! Just a round-a-trip I dare say, I must say, good sir! Very pleasant if I may say so good sir
Henke säger:
Good show, good show! I say, sir, I rather BOOOLDLY asked my fiancé if she fanied a shaaaag, but she dreadfully declined, I say, sir.
björn säger:
Ashes sir, ashes! I must say I inquired sa much out of my pigeon sir! But Im afraid she´s as stiff as a fence post my GOOD SIR
Henke säger:
Oh lord of Dogtown, sir, I say sir! Oh, fiddlesticks, I suppose I have to give the ol' Long John a good gong-gong myself, don't you say so, oh sir?
björn säger:
Oh over the hill sir! Absolutely over the big hill sir, oh yes sir! Right´o off she went then sir, off she went! Aaaand I must say sir, I dont suppose there´s any chance of me dodging the train rather now is it sir, is it?
Henke säger:
I'd have to say there is no chance at all, wouldn't you agree then, ol chap? My good man, I feel I can't keep this up any longer for I'm laughinh mi' trousers off, right you are!
björn säger:
right you are then sir, right you are!
Henke säger:
Fine! Up and about, and a jolly good day to you, sir, good-sir.
björn säger:
Up and about sir! Up and about, and top o´the morning to ya GOOD SIR
Ett förstaklassigt exempel på hur B och jag inte kan låta bli att bete oss som idioter plus att vi har en enorm förmåga att följa varandras impulser. Detta pågår dagligen.
Doovde
Karman går upp och ner just nu. Från att jag i lördags gav en bekant en stor ursäkt för något dumt jag gjort på fyllan på nyårsafton till att jag begick ett brott igår. Det var ett brott jag begår EN gång om året endast. Varför min vänliga och skötsamma själ drivs till att begå detta brott beror helt enkelt på tre saker; Staden jag bor i, landet jag bor i och Oscarsgalans existens.
Jag fick en chans att balansera karmavågen i förmiddags på ICA. Jag bestämde mig för att köpa butiksbakat bröd till frukost samtidigt som jag skulle hämta ut ett paket. Bland alla mjöl-och-vatten-konstellationer låg en så kallad "Råg Arnold". Den såg god ut. 29.90 kr? Varför inte? Jag var på bra humör. I kassan satt den vackra blondinen som snabbt knappar in några siffror och säger lite smått uttåkat "Nittonånitti, tack." "19,90? tänker jag. Men Arnold..." Jag har själv suttit i en Konsumkassa för flera-flera år sedan och jag vet att det inte är helt lätt att urskilja alla brödbitar från de andra. Min karma skrek inom mig att "Nu har du chansen!! Säg att den kostar 29,90!!" Men svennejävel som jag är så håller jag bara käft och drar mitt betalkort. Va fan! Jag hade verkligen ingenting emot att betala de extra tio kronorna. Ville jag inte förolämpa henne genom att säga att hon gjort fel? Ville jag "inte vara till besvär"? Ja-ja... brödet var gott i alla fall.
Paketet jag hämtade innehöll min nya doovde och om du inte vet vad det är, kolla här. Den är fortfarande i sin kartong så jag har inte testat den än. Det blir senare i veckan då jag kommer jobba så mycket i veckan så jag får gråa hår på rumpan. Rapport kommer dock.
Jag fick en chans att balansera karmavågen i förmiddags på ICA. Jag bestämde mig för att köpa butiksbakat bröd till frukost samtidigt som jag skulle hämta ut ett paket. Bland alla mjöl-och-vatten-konstellationer låg en så kallad "Råg Arnold". Den såg god ut. 29.90 kr? Varför inte? Jag var på bra humör. I kassan satt den vackra blondinen som snabbt knappar in några siffror och säger lite smått uttåkat "Nittonånitti, tack." "19,90? tänker jag. Men Arnold..." Jag har själv suttit i en Konsumkassa för flera-flera år sedan och jag vet att det inte är helt lätt att urskilja alla brödbitar från de andra. Min karma skrek inom mig att "Nu har du chansen!! Säg att den kostar 29,90!!" Men svennejävel som jag är så håller jag bara käft och drar mitt betalkort. Va fan! Jag hade verkligen ingenting emot att betala de extra tio kronorna. Ville jag inte förolämpa henne genom att säga att hon gjort fel? Ville jag "inte vara till besvär"? Ja-ja... brödet var gott i alla fall.
Paketet jag hämtade innehöll min nya doovde och om du inte vet vad det är, kolla här. Den är fortfarande i sin kartong så jag har inte testat den än. Det blir senare i veckan då jag kommer jobba så mycket i veckan så jag får gråa hår på rumpan. Rapport kommer dock.
fredag 23 januari 2009
Revenge of the nerds
Tänk vad tiderna ändras. När jag var liten så var alla som hade glasögon nördar. Idag är det stilrent mode att ha glasögon. Var man datakunnig så var man den största nörden av alla! Idag är de som är datakunniga kungar just för att Internet och datorer i princip styr våra liv. Att spela TV-spel var också skittöntigt. Idag är TV-spelsmarknaden en titan i populärkulturens dödsmatch mot slagskämpar som film och sport. Med dessa faktum i ryggen så söker jag svar på en fråga. En fråga som min ständigt analyserande hjärna formade under en diskussion med min vän B idag. Om ett ögonblick så skall jag presentera den.
Jag minns hur jag redan i augusti förra året började längta efter Playstation3-releasen av Street Fighter 4 som skulle ske i början av 2009. Nu, helt enligt kalenderns och soluppgångens regler, är den 20:e februari väldigt snart här och spelet blir tillgängligt för alla som vill återuppleva underbara minnen från 1991 i helt ny tappning. Jag talar om Street Fighter 2. Det enda slagsmålsspelet jag någonsin älskat och aldrig tröttnat på. Det finns oändligt med efterapningar som skett under de 18 som nu gått sedan spelföretaget Capcom förtrollade en hel spelvärld med denna magiska speltitel men ingen av dem har satt klorna i mig som just Street Fighter 2. Jag menar, jag tycker inte ens om slagsmålsspel av den typen! Inför inköpet av del fyra så spelar 3 faktorer in:
1. Jag riskerar att bli väldigt fäst vid det
2. Jag hyser gigantisk respekt och kärlek för del två
3. Jag är en samlarnörd
Lösning? Collectors edition, kära vänner! Specialutgåvan innehåller massor med kul saker förutom sjävla spelet. Bland annat så ingår en BluRay-anime som handlar om Street Fighter-universumet där alla gatuslagskämpar är inkluderade med sin egen bakgrundshistoria! Det finns inga tvivel! Jag köper den! Men vänta, det finns mer...
Ingår gör även två stycken plast-figuriner i form av en av mina favoritkaraktärer Ryu samt en av de nya tillskotten i del fyra, Crimson Viper, den kvinnliga agenten av coolness. För mig som nörd så är ju detta fantastiska nyheter och självklart så kommer jag ställa Ryu och Crimson Viper bredvid Altaïr från spelet Assassin's Creed som redan står rak i ryggen på min mediabänk sen i somras, även han från en Collector's edition. Nu äntligen reser jag dock min fråga...
Hur ballt är detta hos brudarna?
Kommer min gränslösa kärlek till Street Fighter-universumet spoliera framtida chanser för intimitet med det motsatta könet? Kommer jag ställas inför ett ultimatum eller ska jag stå för min nördighet? Nördismen inom TV-spel är så fatalt dominerad av män/pojkar/killar så vi utelämnar tyvärr en jättelik stöttepelare i samhället: Kvinnor/flickor/tjejer. När man tänker efter så fick de aldrig chansen att vara nördar med oss. TV-spel blev automatiskt och obestritt något för hanarna hos mänskligheten. Ytterligare ett förtryck av kvinnan skapades indirekt och omedelbart så formades en försvarmekanism från deras sida: "Din jävla nörd." De tilläts inte bli delaktiga så enda utvägen blev att bespotta.
Visst tusan finns det tjejer som spelar TV-spel men ack så få de är! Varför? Jo, grunden och nischen är redan karvad i kevlarförsedd granit: "Tjejer spelar inte TV-spel." Därför så skall de helst inte affilieras med TV-spelsvärlden överhuvudtaget och helst tycka illa om den. Försvarsmekanismen kommer även den vara svår att döda då vi har ett underbart litet fenomen kallat "grupptryck".
Så, vad göra? Skall Ruy och Crimson Viper stanna i lådan eller posera tufft på mediabänken? Har tjejers inställning till TV-spel och nördsim förändrats till det postitiva? Om sanningen ska fram så har Altaïr än så länge inte satt några käppar i mitt intimitetshjul. Vem vet, han kanske till och med känner sig ensam? Ni har väl sett Toy Story?
Jag minns hur jag redan i augusti förra året började längta efter Playstation3-releasen av Street Fighter 4 som skulle ske i början av 2009. Nu, helt enligt kalenderns och soluppgångens regler, är den 20:e februari väldigt snart här och spelet blir tillgängligt för alla som vill återuppleva underbara minnen från 1991 i helt ny tappning. Jag talar om Street Fighter 2. Det enda slagsmålsspelet jag någonsin älskat och aldrig tröttnat på. Det finns oändligt med efterapningar som skett under de 18 som nu gått sedan spelföretaget Capcom förtrollade en hel spelvärld med denna magiska speltitel men ingen av dem har satt klorna i mig som just Street Fighter 2. Jag menar, jag tycker inte ens om slagsmålsspel av den typen! Inför inköpet av del fyra så spelar 3 faktorer in:
1. Jag riskerar att bli väldigt fäst vid det
2. Jag hyser gigantisk respekt och kärlek för del två
3. Jag är en samlarnörd
Lösning? Collectors edition, kära vänner! Specialutgåvan innehåller massor med kul saker förutom sjävla spelet. Bland annat så ingår en BluRay-anime som handlar om Street Fighter-universumet där alla gatuslagskämpar är inkluderade med sin egen bakgrundshistoria! Det finns inga tvivel! Jag köper den! Men vänta, det finns mer...
Ingår gör även två stycken plast-figuriner i form av en av mina favoritkaraktärer Ryu samt en av de nya tillskotten i del fyra, Crimson Viper, den kvinnliga agenten av coolness. För mig som nörd så är ju detta fantastiska nyheter och självklart så kommer jag ställa Ryu och Crimson Viper bredvid Altaïr från spelet Assassin's Creed som redan står rak i ryggen på min mediabänk sen i somras, även han från en Collector's edition. Nu äntligen reser jag dock min fråga...
Hur ballt är detta hos brudarna?
Kommer min gränslösa kärlek till Street Fighter-universumet spoliera framtida chanser för intimitet med det motsatta könet? Kommer jag ställas inför ett ultimatum eller ska jag stå för min nördighet? Nördismen inom TV-spel är så fatalt dominerad av män/pojkar/killar så vi utelämnar tyvärr en jättelik stöttepelare i samhället: Kvinnor/flickor/tjejer. När man tänker efter så fick de aldrig chansen att vara nördar med oss. TV-spel blev automatiskt och obestritt något för hanarna hos mänskligheten. Ytterligare ett förtryck av kvinnan skapades indirekt och omedelbart så formades en försvarmekanism från deras sida: "Din jävla nörd." De tilläts inte bli delaktiga så enda utvägen blev att bespotta.
Visst tusan finns det tjejer som spelar TV-spel men ack så få de är! Varför? Jo, grunden och nischen är redan karvad i kevlarförsedd granit: "Tjejer spelar inte TV-spel." Därför så skall de helst inte affilieras med TV-spelsvärlden överhuvudtaget och helst tycka illa om den. Försvarsmekanismen kommer även den vara svår att döda då vi har ett underbart litet fenomen kallat "grupptryck".
Så, vad göra? Skall Ruy och Crimson Viper stanna i lådan eller posera tufft på mediabänken? Har tjejers inställning till TV-spel och nördsim förändrats till det postitiva? Om sanningen ska fram så har Altaïr än så länge inte satt några käppar i mitt intimitetshjul. Vem vet, han kanske till och med känner sig ensam? Ni har väl sett Toy Story?
torsdag 22 januari 2009
Hon är inte från Duvemåla
Ett av mina största guilty pleasures är Christina Lindberg. Hon är Sveriges största pinuppa/utvikningsmodell/kvinnliga sexikon genom tiderna. Hennes vackra, söta och nästan oroväckande barnalika ansikte är dock inte det bästa med Christina. Det är utan tvekan hennes bröst! Det är en byst som inte är av denna värld. Det är en byst som får mig att börja vända blicken mot skyn och tänka "Kanske finns Han däruppe ändå.". Om jag kunde så skulle jag stoppa mina två sängkuddar med Christina Lindberg-bröst och förmodligen få den skönaste sömnen någonsin. Kära Tomten, jag vill ha Christina Lindberg i julklapp. Anno 1973, då...
Christinas popularitet som utvikningstjej ledde henne oförhindrat till en filmkarriär både inhemskt och utomlands. Hon var varken duktig skådespelerska eller behärskade engelska språket särskilt bra när hon var aktiv under 70-talet, men det spelade föga roll då hennes karaktärers öde mest gick ut på att bli sexuellt ofredad eller våldtagen. Märkligt. Var det mannens största fantasi under tidigt 70-tal? Att få bestiga Christina Lindberg mot hennes vilja?
Japanerna är ett perverst litet folkslag(det är inte rasism, det är allmänbildning) och filmproducenter därifrån upptäckte Christina och ville självklart ha med henne i sina filmer. De såg henne nästan som en gudinna men inte heller i detta land utvecklades hennes rollfigurer. Våldtäkt och sexslav stod återigen på agendan. Allt, så klart, i oskyldig mjukporrsmanér à la 70-tal.
Det finns en röd tråd i vad Christinas insats gick ut på i dessa urval av filmer hon medverkade i:
Personligen så kan jag inte låta bli att skratta när jag ser dessa filmer. De roar mig helt enkelt. Det har förmodligen att göra med att sex är en sådan stor och uttjatad del av samhället medan sex på den tiden precis hade börjat blomstra. Det i sin tur gjorde att filmer i den stilen som Christina Lindberg medverkade i var THE SHIT! Med andra ord det häftigaste och sexigaste man kunde se utan att det var renodlad porr. Mjukporr eller Lekporr är ord som det kan beskrivas bättre med. Idag är de dock rentav fjantiga men ack sådana kultfilmer.
Christina Lindberg är en stor del av popkulturhistoria och driver idag en tidning vid namn Flygrevyn. Minnet av henne, för min del, kommer alltid vara den vackra flickan med rådjursögonen... samt de mest makalösa pattarna som någonsin funnits!!
Christinas popularitet som utvikningstjej ledde henne oförhindrat till en filmkarriär både inhemskt och utomlands. Hon var varken duktig skådespelerska eller behärskade engelska språket särskilt bra när hon var aktiv under 70-talet, men det spelade föga roll då hennes karaktärers öde mest gick ut på att bli sexuellt ofredad eller våldtagen. Märkligt. Var det mannens största fantasi under tidigt 70-tal? Att få bestiga Christina Lindberg mot hennes vilja?
Japanerna är ett perverst litet folkslag(det är inte rasism, det är allmänbildning) och filmproducenter därifrån upptäckte Christina och ville självklart ha med henne i sina filmer. De såg henne nästan som en gudinna men inte heller i detta land utvecklades hennes rollfigurer. Våldtäkt och sexslav stod återigen på agendan. Allt, så klart, i oskyldig mjukporrsmanér à la 70-tal.
Det finns en röd tråd i vad Christinas insats gick ut på i dessa urval av filmer hon medverkade i:
- Exponerad - Christina blir sexuellt utnyttjad och har frivilligt sex. Om du inte har sett Loffe "Låt kameran gå" Carlssons snopp innan så är du in for a treat. Om ni kan er svenska filmhistoria så tittar även Håkan Westergren förbi. Stor stjärna på 30- och 40-talet bredvid Thor Modéen och Åke Söderblom.
- Anita - ur en tonårsflickas dagbok - Christina är nymfoman och har sex med vem som helst på grund av hennes sjukliga behov. Hon har även frivilligt sex med mannen som botar henne: En pinfärsk Stellan Skarsgård.
- Sex and fury - Christinas Japan-debut. Hon blir sexuellt utnyttjad av sin spionchef. Inget frivilligt sex från hennes sida men hon spelar poker och skjuter pistol faktiskt.
- Sexresa till Japan - Christina blir hållen som sexslav och blir sexuellt utnyttjad. Hon rymmer och blir... sexuellt utnyttjad. Hon hamnar sedan återigen hos sin kidnappare och utvecklar sedan ett kärleksförhållande i bästa Stockholmsyndrom-stil och har frivilligt sex.
- Thriller - en grym film - Christina hamnar i fel sällskap, tvingas bli sexslav och blir sexuellt uttnyttjad. Inget frivilligt sex. Hon förbereder sig för en gruvlig hämnd och utför den.
- Wide open - Christinas roll är väldigt liten och är även en av de få där hon inte blir sexuellt utnyttjad. Endast frivilligt sex.
Personligen så kan jag inte låta bli att skratta när jag ser dessa filmer. De roar mig helt enkelt. Det har förmodligen att göra med att sex är en sådan stor och uttjatad del av samhället medan sex på den tiden precis hade börjat blomstra. Det i sin tur gjorde att filmer i den stilen som Christina Lindberg medverkade i var THE SHIT! Med andra ord det häftigaste och sexigaste man kunde se utan att det var renodlad porr. Mjukporr eller Lekporr är ord som det kan beskrivas bättre med. Idag är de dock rentav fjantiga men ack sådana kultfilmer.
Christina Lindberg är en stor del av popkulturhistoria och driver idag en tidning vid namn Flygrevyn. Minnet av henne, för min del, kommer alltid vara den vackra flickan med rådjursögonen... samt de mest makalösa pattarna som någonsin funnits!!
söndag 18 januari 2009
Filmer från förra året
Det är ju tradition så här kommer en listning över filmerna som gjorde intryck på mig förra året.
- Kids - Är du ute efter en munter film så är det här helt perfekt film för dig..................
- Juno - Allt har redan sagts om den här filmen och jag kan verkligen inte komma med något nytt utan jag håller bara med. Mycket bra. Jag vill ta en fika med Ellen Page.
- Eastern Promises - Viggo bär filmen rakt igenom och Cronenberg håller stilen.
- Cloverfield - Så annorlunda. Så smart. Så cool.
- Rambo - Ultraviolence och ett fin-fint "tack och adjö" till John Rambo, mannen som bara passar in där blodet flyter.
- Ping-Pong Kingen - Det finns alltså bra svensk film? Till och med magnifik svensk film? Vem visste?
- The Incredible Hulk - Ja! Ja! Ja! Serietidningsaction som det skall vara!
- Cannibal Holocaust - Den etsade sig fast ett tag måste jag erkänna. En film av den här typen är ju varken "bra" eller "dålig". Den är bara väldigt provocerande. Den provocerade mig och jag är inte lätt-provocerad. Nej, det är jag inte!! Fattar du det, din **¤%/#!!!??
- There will be blood - Wow! Mycket bättre än Coens Oscar-vinnare.
- The Dark Knight - Komplett film.
- Alfie - Orginalet med Micheal Caine så klart! Alfie, ett sånt rötägg men en sån skön lirare!
- Kung Fu Panda - Mästerligt! Animation och humor i särklass! Blanda i en knippe hjärta och härliga röstskådespelare så har du förra årets näst bästa animerade film.
- Wall-E - När man inte trodde Pixar kunde överträffa sig själva längre så dyker denna pärla upp. Pixars sämsta barnfilm, men kanske den bästa filmen de någonsin kommer göra. Förra årets bästa animerade film.
- Darling - Görs det till och med utsökt svensk film?
- Låt den rätte komma in - Se föregående kommentar.
- Tropic Thunder - Jag har inte skrattat så mycket sen jag blev kittlad som barn.
- Cashback - En brittisk utstickare. En kärleksfilm för the lads.
...
Eh... ja. Just det... bloggning var det, ja. Hrm... Borde jag be om ursäkt eller något? Komma med en förklaring varför jag inte skrivit något på över två månader? Jag vet inte. Jag hade kunnat ljuga och säga att mina fingrar äntligen växt ut igen efter ett hobbyexperiment. Jag hade kunnat ljuga och säga att min hund åt min dator men jag har ingen hund. Istället så får jag väl helt enkelt erkänna att jag är en lat gorillalort som är... lat.
Jag har gjort ett och annat dock under min "tysta period". Ett urval följer...
Jag har gjort ett och annat dock under min "tysta period". Ett urval följer...
- Jag har fått pengar från Kronofogden efter en 8 månader utdragen skuld-affär. Ka-tjing!
- Jag har upplevt ett jordskalv.
- Jag har slutat bokföra mitt filmtittande. Jag tröttnade...
- Jag har haft en jätteförkylning. Så pass så att jag missade Lucia Movie Night.
- Jag har sumpat ett löfte jag gjorde för 1 år sedan(med tanke på Lucia Movie Night).
- Jag har bokat en läckert pokerbord som borde dyka upp i februari
- Jag har köpt en ny Doovde-spelare som dyker upp... imorgon!
- Jag har börjat dagdrömma om ett möjligt nytt jobb i vår/sommar.
- Jag har skaffat lite nya möbler och återfått min skrubb.
- Jag har tappat förtroendet för TV igen... ok, jag fick aldrig riktigt tillbaka det från början, men ändå...
- Jag har VERKLIGEN slutat motionera på simhallen.
- Jag har börjat sova otroligt alldeles för mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)