And the Oscar goes to...

Mitt Oscar-inlägg kommer inte handla ett skvatt om vem som skulle vunnit eller vem som förtjänade vad. Istället får ni alla skåda hur vi på Filmstaden vakade Oscargala på vårt egna speciella sätt. Enjoy!

(Jag vet att det är smått och så men jag hoppas du får ut någonting av det ändå...)

Is there a doctor in the house?

Jag saknar Dr.Gonzo. Har inte träffat honom sedan i juli. Det är inte bra. Jag behöver lite av det meningslösa snacket, det meningsfulla snacket, det kreativa inflytandet vi ofrivilligt har på varandra, kudd-avrättningarna, de episka flatulensbataljerna, matlagningen, matätningen, alkoholen, skratten och det kravlösa hängandet.

Min återkomst till arbetet har varit en smärre rivstart då det är pågående sportlov i bya'. Denna jobbhelg är tung. Tyngre än Fat Bastard. Många timmar skall avverkas. Jag kommer inte ens få tid att spela Street Fighter 4 som jag köpte idag. Jag hinner helt enkelt inte. 12 timmar idag, 11 imorrn och 12 på söndag. Innan jag ens hunnit köra ut de sista besökarna så kommer kollegor och vänner dyka upp för att ha Oscar-vaka på Filmstaden. Samt spela TV-spel i största salongen, fuck yes! Måndag stiger jag nog upp kl.16 eller något.

Sade jag förresten att jag åkt skridskor för första gången på över 10 år precis innan jag blev sjuk? Det var roligt att skrinna fram över isen som så vackert och jämt täckte sjön mitt i stan. Drog till och med fram min gamla håcki-klubba och dribblade lite puck. De gamla ljuden av skenorna som möter isen kändes igen. Den oundvikliga smärtan i fötterna var likadan som förr och jag insåg att jag fortfarande inte kan stanna...

Fader min

Jojomensan! Farsan har varit på besök för lite quality-time med sin son. Vi hade planer på en Köpenhamnsvisit men den blev inställd. Istället så var det total-softning far-och-son-style tisdag till torsdag.

Alla former av umgänge med farsan är välkommet då det är så sällan vi ses. Trots att en dag i Köpenhamn hade varit trevligt så kändes film i soffan och vandring på stan fullt tillräckligt. Här är den intressanta blandningen av film vi såg:

Wall-E
Taken
Sicko
Horse Feathers (Bröderna Marx)
Deliverance
Angels with dirty faces

Jag får väl skriva av mig då...

DN skrev idag på sin hemsida att Alla Hjärtans Dag, som infallit idag, är "årets mest ångestframkallande dag", och ja... jag är deprimerad. Fast inte för att det är Alla Hjärtans Dag utan det har med andra saker att göra. Det har lagts mycket ved på elden på sistone. Mitt februari så här långt:

Tisdagen förra veckan så insjuknade jag i feber på kvällen. Ingen förvarning som snörvlande, hosta eller flatulens förekom utan det bara skedde. Natten till onsdagen så stod en episk kamp mellan febern och mitt immunförsvar medan jag stod(läs låg) på läktaren(läs under täcket) och skakade i frossa i hopp om att jag skulle möta soluppgången med Team Immunförsvar som vinnare. När jag vaknade på onsdagförmiddag så var faktiskt febern borta. Jag kände mig inte direkt pigg som en lärka men jag mådde bättre. Fram emot eftermiddagen så kom B förbi och vi lekte några timmar. När jag klädde mig den förmiddagen så låg min kära fotbollslandslagströja överst i högen så jag tänkte "varför inte?" Den brukar annars bara bäras vid passande tillfällen. När kvällningen lagt sitt mörka skrud över resten av dagen så upptäcker jag ett utslag på min mage. "Hmm, måste vara från tröjan." tänkte jag och ägnade inte någon mer tanke åt det.

Torsdagen så höll jag pokerkväll hemma hos mig och mådde i princip likadant som på onsdagen, det vill säga; helt OK.

Fredagen kände jag mig inte särskilt het. Under personalvisningen på bion så hade jag svårt att sitta still och kände mig konstig. Om det berodde på den aplånga "Benjamin Buttons otroliga liv" eller inte vet jag inte. Delvis kanske. Jobbet nalkade några timmar efter filmen så jag åkte hem för att äta lite med mera. Väl hemma så kände jag att jag verkligen var tvungen att lägga mig en stund. Jag sov en hel timme och lite senare trampade jag iväg till jobbet. Under de sju timmarna jag jobbade så rasade allting. Feber och yrsel kom tillbaka och jag hoppades på ytterligare ett nattligt återhämtande då jag skulle jobba 22 timmar till den helgen.

På lördagen så vet jag inte hur, men jag tog mig till jobbet, lyckades stå upp i en timme och tjugo minuter innan jag stämplade ut för att på något vis lyckas ta en buss hem och rasa i soffan. Jag mådde uselt. Jag minns inte mycket av lördagen. Jag tror mamma kom förbi. Eller så var det på söndagen. Jag hade sådan feber och huvudvärk att jag inte kunde hålla ögonen öppna eller knappt sova för den delen heller på grund av smärtan. Jag led genom lördagen och söndagen som jag aldrig lidit sen jag flyttade till Växjö. På söndagen upptäcker jag två nya områden av utslag likt det jag fått på magen onsdagen innan. Min "tröjans fel"-teori kastades ut genom fönstret likt ett par nedsketna kalsonger som bara är helt meningslösa att tvätta.

Måndagen hjälpte mamma mig till vårdcentralen där jag fick diagnosen "Bältros". Om ni vill veta vad det är så finns Google. Jag fick tung medicinering utskriven och fortsatte må skit.

Depressionsbränsle 1: 970 kr kostade mina mediciner!!!! Månadsbudgeten åt helvete!

Depressionsbränsle 2: Jag är "aldrig" sjuk, så när jag väl blir det så känner jag mig värdelös och meningslös och det har jag gjort en vecka i sträck nu. Jag har varit utanför lägenheten 6 gånger: 2 ggr på ICA, 2 ggr för att kolla posten, 1 gång för att spela en pokerturnering(idag). Det leder raskt till...

Depressionsbränsle 3: När jag äntligen var i fysiskt skick att aktivera mig så blev det med en av mina favoritsysslor poker. Några timmar in i turneringen så hamnar jag i en ödesdiger situation: jag får chansen att tredubbla mina marker och få grepp om turnerningen. Det enda som inte får hända när det sista korten läggs upp är att det är ett klöverkort eller en 10:a. Dubbel ironi är att det är jag som har blandat leken och att kortet som vänds upp är... klöver 10. ETT kort från att ha chans att nå prispallen blir istället ett snöpligt "tack och adjö". Ursinnig lämnar jag lokalen och får min sedvanliga "det-var-en-dålig-pokerkväll"-depression. Vilket leder raskt till...

Depressionsbränsle 4: Så fort jag känner mig svag eller besviken så rusar tankarna till min förra flickvän. Inte alls lika mycket nu som för 6-8 månader sedan men med en stor portion av Depressionsbränsle 1 fastställt i grunden så var det oundvikligt. Hon var trots allt den senaste personen som gav mig tröst. Jag har till den största delen kommit över henne och jag har förstått att hon lyckats stänga dörren med mitt namn på också. Vi har inte hörts på 2-3 månader så antingen har hon tagit ett jättekliv från mig, vilket är bra, eller så har hon träffat någon annan. Tankarna på henne leder raskt till...

Depressionsbränsle 5: Min känslomässiga karriär! Det sorgliga med mitt förra förhållande var att HON gav mig så mycket kärlek medan jag själv knappt hade någon att ge. Jag har inte varit kär på 8 år snart. Jag vet inte om det har med Alla Hjärtans Dag att göra men jag känner att jag nog skulle vilja bli kär nu. De senaste månaderna så har jag inte känt så. Jag har varit nöjd med krograggen, skratten och slöandet. Jag har avundats min bäste vän B för att han alltid har haft lätt för känslor. Han är romantikern som blir kär. Jag har för fan till och med blivit avundsjuk på honom när han fått sitt hjärta krossat, stunget eller skadeskjutet för HAN HAR KÄNT NÅGOT. Senaste gången mina känslor svallade över var när jag bevittnade Fredrik Ljungberg göra 1-o mot Paraguay i Berlin VM 2006 och jag är inte ens ett jättestort fotbollsfan. Jag spenderade 4 år på att försöka bli kär i min förra flickvän för jag ville verkligen det. Där ligger ju också felet... "försöka bli kär". Vi insåg bägge två fakta efter en tid och gick skilda vägar. Jag hade dåligt samvete en tid för att jag "slösat" hennes år men å andra sidan så kunde hon ha klippt bandet också. Men hon hade ju så mycket kärlek hon ville ge mig och hon accepterade länge att det kunde ta tid för mig att erbjuda någon tillbaka. Jag antar att det inte skulle vara hon och jag för jag måste ju tro på att jag kan bli kär igen, eller hur? Vi hade det bra ihop och jag vet att hennes ord "du vet att du skulle få ett bra liv med mig" stämmer till en viss del men antingen var jag för feg för att chansa fullt ut eller så var jag smart och undvek att "nöja mig" och låta åren gå och skadan kanske skulle blivit större.

Livet är ingen Disney-film, så mycket har jag lärt mig under min levnadstid. Jag vet bara inte hur jag ska hitta tillbaka till det låsta rummet i mitt hjärta, dyrka upp hänglåset och ställa dörrarna på vid gavel. Kan jag ens göra det själv? Är det någon annan som skall lösa labyrinten åt mig?

Nästa vecka så kommer min pappa på besök och han har genom hela mitt vuxna liv sagt till mig att "Plötsligt så står hon där. Det kan vara på busshållsplatsen, det kan var i matkön eller på jobbet." Jag vill så gärna tro... men jag är en enkel man som gillar enkla lösningar samt uppskattar bevis. Är det så att jag ser kärlek som "ett jävla slit" och omedvetet undviker det? Eller är det så att någonting hände inom mig för 9 år sedan som bara inte kan nystas upp?

Jag lever inte det liv jag vill leva idag. Det finns en stor faktor som hämmar mig och det är mitt jobb. Tyvärr så är det de sämsta tiderna möjliga att bara säga upp sig och "söka lyckan". Det funkar inte så. Det är lite för Disney för att vara realistiskt 2009. Senare i vår så kommer jag få veta om jag kommer få det nya jobbet jag hoppas på vilket kommer medföra så många positiva förändringar i mitt liv så jag inte ens vågar föreställa mig hur krossad jag kommer bli själsligt om jag inte få jobbet. Det är farligt att satsa allt på ett kort men det finns inget annat jag kan göra i min sits just nu. Jag kan ju åtminstone dagdrömma.

Efter alla dessa rader så känner jag mig faktiskt inte så deprimerad längre. Jag önskar bara att jag kommer få känna känslorna av kärlek igen. Eller är de förlorade för mig likt känslan av nyklippt hår när man stiger ut ur frisersalongen? Suck... jag vill ha en katt.