Den heliga treenigheten

Det här trodde jag aldrig om mig själv. När Bill Gates out of the blue bestämde sig för att han ville ha en bit av konsoll-kakan inom spelvärlden och inte bara datorkakan så bestämde jag mig i min tur att tycka illa om det hela. Xboxen tyckte jag var skräp och handkontrollen var ett skämt. Det sjuka är att Bill hade och har så satans mycket pengar så han kan spendera hur mycket som helts på utveckling av Microsofts konsoll så att det spelar ingen roll om den är kass in början. När sedan hela projektet tog steget in i HD-världen så gjorde min avsky detsamma.

Fast på senare tid så har jag sakteligen insett att det är en väldigt bra maskin och att vissa fantastiska spel släpps exklusivt till maskinen vilket upprör en tidigt förälskad Playstation-anhängare som jag. Vad göra? Köpa en Xbox360. Jag fann en begagnad på Blocket.se och jag slog till. Lyckades till och med pruta ner den en smula av hillbillien jag köpte den av i grannbyn.

Efter detta tillskott så har jag då de tre maskinerna. Nintendo Wii, Playstation 3 och Xbox360. Så... vad väntar i Microsofts konsollvärld för min del? Förhoppnings massor med roliga spel och en icke-krashande begagnad spelmaskin.

Högsta önskan?

Ibland när folk blir frågade vad deras högsta önskan är så säger många "Att få vara frisk" eller "Att få behålla hälsan". Rent generellt så har jag tyckt att det är en lite lam önskan när man kan önska sig en Corvette, det bästa surround-systemet known to man, egenskapen att flyga eller ett eget Playboymansion. De senaste 6 veckorna har gett mig lite mer perspektiv på "friskhets-önskan".

Sen jag blev sjuk i Bältros för mer än 6 veckor sedan och tryckte i mig hardcore antiviral medicin för att bli av med viruset så har jag varit helt frisk... i 3 dagar. Visst, viruset försvann men jag har varit krasslig ända sen dess! De friska dagarna var i lördags, söndags och måndags. Sen blev jag krasslig... igen... på tisdagen. Dagen före jag skulle åka till Stockholm. En planerad resa sedan flera veckor tillbaka. Jag spenderade de 3 dagarna i Stockholm jävligt förkyld och det är jag fortfarande. Som väl var så kunde jag och min gamle vän Mineo ändå gå på konserten vi planerat in. Play! A video game symphony var bra men kunde varit strålande. För att vara ärlig så blev jag och Mineo mer besvikna ju mer vi pratade om den efteråt. Konserten är som den heter; en symfoniorkester som spelar TV-spelsmusik. Det som spelades var tyvärr från lite för många nya spel där musiken redan är inspelad av en symfoniorkester till spelet. Mario och Zelda-segmenten var bäst medan Castlevania hade för lågt tempo. Det utlovades både Metal Gear Solid, WoW(who cares?), Halo och Silent Hill... men inget av det dök upp!! Utöver det... en Final Fantasy-låt... EN...? EN?? EEENNN????? Jag vill inte ens nämna den jävla mikrofonkåta norrmannen som solkart inte gått ut Partystarter-gymnasiet.

Dagen efter så feberdarrade jag mig igenom en 3D-film på Heron Citys Filmstad och kom fram till att 3D är coolt om de låter bli att texta filmerna, for fuck sake!

På lördagmorgon så hade sjukdomen blommat ut till fullo vilket var lovande inför en 4 timmars tågresa som dessutom innehöll en förmodad koliksjuk 1-åring. Det lät som ungen torterades! Den skrek i 1 hel timme!! Inte ni vet det barnaktiga "Wäää! Wäää! WÄÄÄ!!" utan "WRAAARRRGGGG!!! RRÄÄÄÄRRRGGAAAUUUURRRHHHGG!!" Den stackars mamman fick ta sitt kinkiga barn och lämna vagnen på grund av dess gråtande, nej skrikande, NEJ... PRIMALVRÅLANDE!

Så, 2 sjukanmälda dagar senare så sitter jag här och lyssnar på den bästa Nintendo-musiken någonsin skapad och i sin orginalform, inte med pingvinklädda musikanter(missförstå mig rätt, de var jätteduktiga men låtvalet hade en del att önska), och det enda jag vill är att önska att jag får vara frisk.

Nästa event att se fram emot: Att feberhallucinera, snyta, hosta och nysa sig genom Gonzos kräftskiva om en månad. Looking forward to it! De biljetterna är också redan köpta, by the way...

Här kommer den, mina damer och herrar: SANNINGEN!

Vad jag egentligen borde skriva om är fredagstrippen till Bromölla och filmen Watchmen. Vad jag också borde skriva om är lördagens online-upplevelse med Resident Evil 5 tillsammans med Mineo. Men någonting konkurrerade faktiskt ut bägge dessa, för mig, viktiga event.

Mineo och jag började spela TV-spel kl.10 på förmiddagen i lördags och slutade inte förrän kl.19.30. Under denna tid så höll vi konstant telefon-kontakt och endast två halvtimmespauser förbrukades. Resten var effektiv speltid. Skitkul, för övrigt. Efter detta maraton så följde en liten förfest med vad som nu är min nya favorit-trio här i stan, nämligen mina två grannflickor och deras dansanta tjejkompis. Alla av den magnifika årgången 1980. En av grannflickorna har jag redan lagt lite extra märke till men det var igår som hon gjorde det riktiga intrycket på mig.

Söndagen spenderade jag på jobbet och det var bara en disträ vandring genom dagen då mina tankar inte befann sig på min arbetsplats. Mina tankar var på henne. Jag minns inte senast jag spenderat en hel dag med att tänka på en och samma person. Vad som är psykflippat är att tankarna på henne borde gjort mig glad. Självklart så gjorde de det till en viss del men mest gjorde de mig rädd. Håller jag på att falla för någon? Finns det trots allt känslor av kärlekskaraktär i denna emotionellt handikappade kropp? Vad händer om jag låter mig falla? Om jag skjuter och missar? Klarar jag att ta den smällen efter att ha gått 8 år utan att känna kärlek emot någon? Vill jag ta den smällen?

Kärlek är en stor del av livet, sägs det. Kanske den största. Jag är övertygad om att kärlek underlättar livet. Men vad vet jag om det? Senast jag uttalade orden "Jag älskar dig" till en flicka så var jag 17 år och vad fan vet man då? I grund och botten så tror jag att livet är lika svårt för alla vare sig du är trött på att vara smart för det innebär att du måste stå ut med alla dumma eller om du har upptäckt en möjlig tumör i spermabanken som mycket väl kan vara helt ofarlig. Det som skiljer människor åt är mängden kärlek de har i sitt liv. Nu säger jag inte att jag är oälskad, absolut inte. Bara på ett plan. Det planet som just gör livet lite lättare.

Så... här kommer den... sanningen...

Livet är en vandring genom en lång kloak och allt handlar om att trampa i så lite skit som möjligt på vägen. Under detta exkrement-slalom så finns rädsla. Rädsla för att inte duga, rädsla för att inte hitta sin plats, rädlsa för att inte bli tagen på allvar och rädsla för att inte få ge eller ta emot kärlek. Men när kärlek väl finns där då spelar platsen du vandrar på mindre roll.

Det var jag som sa det ifall ni tänker citera mig. Jag stavar Thorsjö med h.

Pensionärs-TV?

Det är ett känt faktum att i USA - det lovade landet av ultimat dumhet - så skall man som gammal och skrumpen åka till Florida och gärna Miami för att leva ut sina sista dagar. Om det är lika coolt som att vara med i ett avsnitt av Miami Vice... sign me up! Den här serien är bra skit, alltså. Varför har det fått en sån tönt-faktor? Ord som "pastell" och "axelvaddar" har uttryckts för att klanka ned på det. Visst finns allt sånt där men inte i den utsträckningen som, säg "G - som i gemenskap". Miami Vice:s 80-tal är så coolt som 80-talet blir. Dessutom bärs serien av duktiga skådespelare och ibland ännu bättre gästskådisar, och många av dem! Och kommisare Gina Calabrese som spelas av Saundra Santiago är en riktig rävinna. Så vacker men bräcklig. Och glöm ej! Don är hård... trots att han inte har några strumpor på sig.

Förresten, har ni sett "It's always sunny in Philadelphia"? Och jag tyckte Arrested Development var roligt! "Sunny" är stört, stört, stöööört, men satan vad jag skrattar! Rubbat, sjukt och... stört. Och Danny DeVito. Det går om nätterna på TV6. Om du klarar ett avsnitt av "Skål!" på det så följer sedan "Miami Vice". The nights gets better and better.

Stå upp

Efter en tung och hektisk jobbhelg med 27 ackumulerade jobbtimmar så kände jag mig sliten, trött och fnissig på cykeln hem från jobbet. Mitt mini-nyårslöfte var att jag skulle åka ned till Malmö och göra ett Stand-up-comedy-framträdande på en klubb som min kusin känner till. Inträdet är helt gratis på grund av att kvalitén på framträdandena varierar. Det är allt från nybörjare utan erfarenhet till proffs som vill testa nytt material. Så under min lilla cykeltur så kom jag på en hel del roligt material. Så fort jag kom hem så skrev jag ned allt jag kommit på och insåg sedan hur jävla rolig jag är. Det jobbiga är att det kanske inte är någon annan som tycker det... Hur som helst så har jag börjat med mitt debutnummer inom Stand-up-comedy. Förhoppningsvis så får jag möjligheten att fullfölja mitt minilöfte också.

Annars då? Watchmen i Bromölla på fredag. Slagsmåls-dag med min kompis/kollega M på tisdag innehållande Bruce Lee och Street Fighter 4. Imorrn skall jag göra ett tappert försök att återigen äntra(stavas det så??) motions-scenen genom att på förmiddagen sticka till simhallen och... motionera. Wish me luck! Med ett uppstigningssnitt på kl.12.20 den senaste veckan så är oddsen höga att jag kommer upp kl.09 imorrn som jag planerat. Cheerio!

Street Fighter 4

Nu har jag lagt ned några timmar på det efterlängtade spelet och kan säga att följande suger:

• Jag höll på att få ett slaganfall när det första som händer är att introlåten är pojkbands-aktig popslask som även plågar under menyn.
• Beskrivningarna över hur du ska genomföra vissa specialmoves är emellanåt obegripliga. En videotutorial, Capcom? Kanske? Kanske???
  
• Vad är det för en jävla fjolla som tjafsar om saker som ändå inte hörs när det är match-up?
• Satan, vad förbannad man blir när man vill lägga en super- eller ultrakombo och man ALDRIG får in den förrän det är för sent och man biter i gräset!!!
• Varför... VARFÖR använda anime-sekvenser som ibland är ruggigt taffliga när Capcom med denna fantastiska grafik kunde gjort egna CG-sekvenser?
• Den medförande BluRay-filmen var oförlåtligt kass
  

Other than that... så är det minst lika underbart som 2:an, ett av mina all-time favoritspel. Och dessutom så kräver ett sånt här spel massor av träning så det är bara att ligga i.

Detta är extra bra:

• Ryu håller fortfarande
• Jävlar i min låda vad Sagat blivit bad-ass!!
  
• Känslan av att få in en Ultrakombo så det smäller, sprakar, blixtrar och snurrar på hela skärmen är fan bättre än att få... en tårta.
• Många av inputsen av specialmoves är de samma från 2:an
• Crimson Viper är het
• Man upplever fortfarande karaktärernas historik som utformades i 2:an
• Smällarna man delar ut känns ända ner i mellangärdet! Särskilt med Dual Shock3!
  

Det som alltid gjorde mig lite vemodig med Street Fighter 2 är... att ingen jag någonsin spelat mot varit i närheten av så duktig som mig. Och nu sitter jag här med 4:an och pluggar moves. Utan en polare i sikte som gör samma sak. När ska jag möta min överman... eller kvinna? Någon som blivit riktigt brutal på Chun-Li:s Spinning Bird Kick eller E.Hondas Hundred Hands Slap. Jag vill få spö av en polare i SF2 eller 4 så att känslan av att vilja spräcka skallen på vederbörande med handkontrollen bara överträffas av känslan att man äntligen fått sig en utmaning.

Coolness

Filmnörd-tarmen tinglar lite när man slumpartat kikar ett Miami Vice-avsnitt mitt i natten och ser både Lou Diamond Phillips, Anette Benning och... Viggo Mortensen i tidiga-tidiga roller. I samma avsnitt!! Wow! Alltså, I mean... like... wow!!

By the way, hur cool är inte Tubbs och Crocketts chef? Han bara väser och stirrar ner i golvet. Respect!

Rainman part deux

Ett instick...

När jag är i maskinrummet på jobbet så har jag mobiltelefonen tillgänglig ifall någon skulle skicka ett sms eller ringa mig. Inget av detta hände igår. "Fy vad få det är som ringer mig..." tänkte jag ledsamt runt 23.40 när arbetsdagen närmade sig slutet. För en minut sedan så ringer mobilen från ett helt nytt nummer! Gud, så spännande!! Jag harklar mig, tar ett stadigt tag om mobiltelefonen, trycker på knappen med den gröna luren och yttrar "...Henke." Följande samtal äger rum...

"Hej... det här är ett automatiskt meddelande från SJ. Vi vill informera dig om att det tåg du bokat biljett till har tidigarelagts med nio till tjugo minuter på grund av banombyggnad. Om du vill veta mera, gå in på essjipunktessé och klicka på trafikinfo och Södra stambanan. Har du uppfattat informationen, tryck 1. Vill du höra den igen, tryck 2."

...jag tryckte 2.

"You're the Rainman...?"

Den tråkiga nyheten om att Nerd Noir blir analfabetisk under en framtid slog ned som en... våt disktrasa. Fast det var av förståeliga skäl Gonzo tog beslutet. MEN! Det Gonzo-trademarkade bild-bloggeriet fortsätter tack och lov! Så i hans ära är mitt inlägg idag i bästa Nerd Noir-stil. Även om vissa bilder kan uppfattas som lite av Rainman-kaliber.
















Stay tuned for part two!

Jog vell tettah!!

Eftersom jag aldrig gör något av vikt i mitt stjärtiga lilla liv så kan jag åtminstone göra det jag tycker om. Glo på film. Imorgon, tisdag, så är jag ledig hela dagen och jag tänker titta på film hela... jävla... dagen. Try and stop me, fuckers!

Jag har varit usel på att kolla in filmerna jag lånade av farsan för över ett halvår sedan så det är dags att shape up and smell the celluloid! Massor med fina klassiker väntar. Jag ska blogga efter varje film med min åsikt imorrn, jag lovar. Eller jag ska försöka... typ... eh...

Who watches the watchmen?

Kom du ihåg när du var barn och lekte? Jag menar den sortens lekar då ens fantasi verkligen svävade ut. Du kunde flyga, hoppa högt, skjuta laser med ögonen eller mer sammanfattat... göra vad som helst. Endast din fantasi var din begränsning. Alan Moore och Dave Gibbons hade det tursamma previlegiet att få behålla den utbredda fantasin in i vuxen ålder. Sen att bägge dessa män på 80-talet hade talangen och färdigheten att berätta en historia, kombinerat med denna fantasi, gav oss seriealbumet Watchmen.

Superhjältar och serietidningar har varit mainstream-populärt i snart 10 år tack vare dess intåg på allvar i filmens värld. Visst fick vi både Superman och Batman i flera filmer mellan 1978 och 1997 men idag räcker det att få biobesökare att förknippa filmen med något som har med serietidnings-universet att göra så blir filmen intressant. Vad som innan ansågs töntigt och nördigt har nu blivit popkulturellt coolt och accepterat. Tack vare filmatiseringar av seriealbum(som jag från och med nu kommer mer korrekt, dock amerikanskt, kalla graphic novels) har intesset för just graphic novels, superhjältar och serietidningar stigit markant. De som vet åtminstone lite om detta popkulturella fenomen känner nog till Frank Miller mycket på grund av filmatiseringen av Sin City och 300. Några kanske känner till att filmer som V for Vendetta, Constantine, From Hell, 30 days of night, A history of violence och Wanted även de är baserade på graphic novels. Jag införskaffade alla Sin City-volymerna efter jag upptäckt dem hos Dr.Gonzo och insåg att det var mycket bra läsning. Länge trodde jag att Frank Millers verk var den bästa läsningen man kunde få ut ur en graphic novel. Dr.Gonzo påpekade annorlunda och beordrade mig att köpa Watchmen.

Jag har nu läst färdigt denna graphic novel som anses var den största av dem alla. Det mesta är redan sagt om den och jag kan bara instämma. Det är verkligen som ingenting annat du någonsin kommer läsa. Hur i hela friden kan du placera en tillvaro i ett alternativt, såsom fiktivt, 1985 där Sovjet och USA är i ständig konflikt samtidigt som maskerade hjältar är kändisar i vardagen och har varit sedan 50-talet. Mitt i alltsammans så finns ett globalt fenomen kallat Dr.Manhattan. Det är inte en doktor, plats eller maskin utan en övervarelse som kan göra... vad som helst. Allt som faller honom in. Precis som i dina fantasier när du var liten. När man inser efter några kapitel att det här är scenen för den otroligt medryckande historien, så köper du det totalt. Det är bara någonting med boken som får en att acceptera upplägget utan problem. Mycket tack vare de komplexa karaktärerna och förhållandena de har till varandra och historiken den förra generationen maskerade hjältar har som påverkar de nuvarande.

Så hur i hela friden kan man göra detta och få det att funka? Det är oviktigt, för Alan Moore och Dave Gibbons har gjort det.

Vilken jävla kväll...

Att komma hem till lägenheten "dagen efter" och inse att det inte såg så farligt ut som man trodde var betryggande. Att kolla igenom digitalkamerans skörd och inte minnas hälften av det som plåtats är mindre betryggande. På senare år så har jag börjat få minnesblackouts när jag dricker. Förr så kunde jag minnas hela samtal jag haft trots att jag var aspackad. Men nu för tiden... inte lika stor koll.

Innan alla festare kom hem till mig så gjorde jag något som varje man bör göra en gång i livet. Efter att jag duschat så ställde jag mig och rakade mig... näck, faktiskt.Nej, det är inte det varje man bör göra en gång i livet utan följande: Av en kul slump så drar låten "Goodbye horses" igång i min Spotify-spellista. Jag fick direkt impulsen att göra en "Buffalo Bill". För er som sett "När lammen tystnar" vet exakt vad jag pratar om, för er som inte sett den så är det hög tid att göra det samt att ni därigenom kommer få kännedom vad jag inte kunde låta bli att göra framför spegeln i hallen. Fantastiskt roligt!

Jag har ont på ena smalbenet och jag minns självklart inte alls varför. B vet men vägrar sadistiskt att berätta varför för mig. Nu måste jag städa... kolla Facebook för bilder.