DVD-dyrkan

Somliga tycker att årets händelse innefattar att en fantastisk ny rikslag stadgas av Riksdagen. Andra tycker att det är när en stor sportprofil slår ett fantastiskt rekord. Somliga som är av den mera apokalyptiska naturen minns kanske "årets händelse" som en jävligt o-fantastisk flygplans-krasch eller någon annan form av katastrof. Nu när december nalkas så börjar de som får betalt för att skriva i diverse tidsskrifter att fundera ut någon form av lista som ska publiceras. Listan kommer innehålla en form av ranking med ett maxtak mellan 5 till 100 prylar, händelser, låtar, filmer, snyggingar, tabbar eller maträtter.

Vi känner alla igen dessa topplistor som hjälper oss att minnas året som sprungit oss förbi. Ebba von Sydow kommer väl ha någon form av jävla hipp-lista där hon rankar vad som var mest "inne" under året, Hans fucking Wiklund kommer ranka sina favoritfilmer som han sett och Anrell kommer ligga sömlös om natten då han ska bestluta sig för om det är Zlatan eller Klüft som imponerat mest.

Vad som inte kommer finnas på någons "Årets Händelse"-lista är ögonblicket då jag öppnade en jiffybag adresserad till mig, innehållande en av de ballaste DVD-utgåvorna jag sett. Filmen som blivit välsignad med en påhittig asiats uppfinningsrikedom är Flashpoint, en prequel till den magnifika SPL. Släng ett öga på bilden ovan och tänk dig sedan att omslaget är en tjock slipcase som delar sig snett vertikalt. Inuti finns en två-discs digipack. Mycket DVD-lingo där men för den inbitne så är det förhoppningsvis nästan en lika remarkabel upplevelse som den jag fick när jag tog av plasten.

Det är sånt här jag lever för. Att kanske lägga några extra kronor på en DVD-utgåva för att den har en liten kartong-slipcase eller ett DTS-spår, några borttagna scener eller att filmen är i sin oklippta helhet. Det är min hobby, mitt huvudintresse och min livsstil. Det är snyggt i hyllan och det tillfredsställer min materialistiska hunger. Jag tyckte utgåvan av Flashpoint var så speciell att jag visade både B och min kusin över webcam hur man öppnade omslaget. "Året händelse?" frågade min kusin med en sarkastisk underton. Ja, Mats... definitivt på top5-listan i december.

Film är temat och orden är mina

"The king... has returned." som kung fu-apan i Lejonkungen säger när han berättar för Timone och Puumba att Simba kutat tillbaka till Pride Rock för att göra upp med Scar och hans pack. "The King" är i detta fall jag, passande nog då Henrik faktiskt betyder "Husets herre" som man fritt kan tolka som "Kung"... hemma hos mig... och nu har jag ju återvänt till min blogg. Så håll käft och läs, jive-ass motherfucker! Just ja, jag glömde varna för att jag kommer sticka in små förolämpningar i dagens inlägg. Varför? Because I can-can-can!!

Idag har mycket av min dag handlat om film. I princip hela dagen så har det varit film på tapeten och bara på bra och roliga sätt. B sov över hos mig inatt, och NEJ vi skedade inte, och efter en sen uppstigning så klämde vi av en överraskande bra film vid namn The Rocket. Den handlar inte om en raket eller en porrskådis utan om en av historiens bästa ishockey-spelare; Maurice "The Rocket" Richard. Han var aktiv på 30- och 40-talet och var en notorisk målskytt. Det här var då filmen om hans liv. Varför tittade vi nu på denna film, jag och B? Låtom oss göra en filmatisk tillbakablick... *que harpmusik och suddig utfade*

Förra måndagen så skulle B och jag se Resident Evil: Extinction och innan bioprojektorn skulle rassla igång så drev jag tid inne på Videomix i väntan på B. Det är sällan som jag hyr film. "Ja, du laddar väl ner dem istället!" säger Du kvickt men där har du fel, din skithög. Jag laddar aldrig ner film i respekt av mitt arbete och den branschen jag jobbar i. Att hyra film på Videomix är ett utmärkt sätt att kolla upp sig på sådant man missat eller som man alltid velat se. Om utbudet är tillfredsställande, det vill säga. Ibland är det det, ibland inte. B och jag har vid två tillfällen innan gjort mastodant-hyrningar. Det vill säga, 5-10 filmer per hyrtillfälle. Jag blev inspirerad att göra en repris när jag vandrade där mellan hyllorna och såg en och en annan titel som jag ville tanka in i bakom pannloben. B anlände och jag övertalade honom snabbt och effektivt. Titlarna var följande:

1. The Life Aquatic with Steve Zissou - Kan möjligen vara den bästa knäppa filmen jag sett där absurditeterna avlöser varann utan att någon reagerar märkbart på att det är ruggigt galna grejer som sägs och görs.


2. The Aristocrats - Känner du inte till fenomenet? Kolla in denna dokumentär. Jag har redan skapat min egen "Aristocrat"...


3. Mean Creek - Ååååh, indie-film när den är som jävla bäst! Jag citerar min kommentar till B: "Indiefilm är nog fan de bästa filmerna. Skaparna har inte en massa pengar att drämma in i projektet utan tvingas framhäva annat vilket blir så himla bra." Slut citat.


4. Anthony Zimmer - En fransk thriller på 80 minuter borde ju ha ett supertempo! Det kändes som om filmen aldrig började. Snygg med massor av potential men den... började aldrig. Eller jo, den började men... fortsatte aldrig. Behöver inte ses.

Sen kommer vi då till den ovan nämnda The Rocket. Den var till en början bara en utfyllnads-film för att Videomix:s kampanj är att man kan hyra fem filmer för 80 kr. "Vad tusan", tänkte vi "det är ju hockey". Filmen var faktiskt riktigt bra. Rörande, realistisk och en top-notch "true story". Den och The Miracle är helt klart de bästa ishockeyfilmerna som finns därute. Fast å andra sidan så är det väl bara tre stycken Mighty Ducks-filmer som de konkurrerar med...

För att återknyta till mitt påstående att hela min dag handlade om film så följde jag upp med att efter "Raketen" åka till jobbet för att köra film. När jag väl kom hem så beställde jag film. Samurai Jack - säsong 4 och Face/Off - Collectors Edition med DTS och hela kittet! Face/Off ligger mig mycket varmt om hjärtat och när de nu äntligen shape:at upp den så är det bara att öppna plånboken. Jag avslutar denna 93%-iga filmdag med att konstatera att en liten film trillat ner i min brevlåda.

Slutsats: Film är mitt liv...?

Vidare diskussion för läsarna: Är Henrik patetiskt och vem fan bryr sig från början?

Hur svårt ska det vara...?

Jag vill bli kär... allt blir så mycket lättare då. Jag vill ha högre lön, för det är jag värd. Jag vill ha en projektor, för det skulle vara ballt. Jag vill vinna en PS3, för då skulle jag kunna spela Blue Ray. Slutligen vill jag att någon säger till mig att jag ska sluta basera mitt liv på prylar och film... sen vill jag be den personen dra åt helvete... eller kasta en pryl på personen.

Jag vill känna mig commitad till saker istället för likgiltig till allt. Jag vill vara involverad i något som jag var i slutet av nittiotalet. Jag vill få utlopp för mina kunskaper men jag orkar inte. Jag vill rycka upp mig och våga satsa men jag har ingen lust.

Jag vill vinna DM i gnäll.

Far åt helvete... medan mor knaprade på ett gammalt knäckebrö'.

Historisk beslut!

För första gången i mitt liv någonsin så ska jag banta! Eller banta är väl att ta i, kanske. Jag ska i alla fall promenera en timme varje dag i två veckor samt dra ner på kosten. Äta mindre portioner och nyttigare. Inget socker, chips eller dylikt. Vi får se hur det går. Det finns cirka fyra-fem kilo som jag skulle kunna donera till välgörenhet.

Anledningen varför jag tog detta beslut är att helgen min vän Dr.Gonzo var här, var fruktansvärd. Missförstå mig rätt, dock! På två olika sätt:

1. Att Doktorn kommer hit är alltid en av årets höjdpunkter då han är en av mina bästa vänner!

2. Den maten vi åt var gudomligt god. Plus att chips, läsk och godis alltid är gott!

MEN... ack så fruktansvärt onyttigt det blev dessa fyra dagar som Gonzo vistades hos mig. När han åkt tillbaka till Peking så kände jag bara "...fy fan. Desperata tider kräver handlingar därefter." Så nu är jag igång. Vi får se hur det går... i skrivande stund så är jag hungrig.

PS. Det är inte min mage där uppe. DS.

Rida omkring

Jag är såld på Belle med Rider omkring. En upphottad version av det gamla syntpop-bandet Freestyles hit. Kan inte sluta lyssna på den.

Rolig som fanken är också den engelska versionen som Freestyle gjorde för att vara "balla". Skolengelska plus stackars Kayos läspande lyser igenom och Christer Sandelin håller på med en massa "coola" ljudeffekter hela tiden. Hur kul som helst. Och då skrattar jag inte med dem...

Jag vill bara skriva lite.

Det sticker i mina ögon. Jag börjar bli trött. Då talar jag inte om den kroniska slöhets-tröttan som jag känner mer eller mindre varje dag. Nej! En "jag-har-stigit-upp-tidigt-och-arbetat"-trötthet.

Idag var det premiär för barnvagnsbio-säsongen och det blev en strålande premiär som bara kunde ha överträffts av att Pampers och Nestlé levererat sina sponsor-blöjor respektive sponsor-barnmat... för de hade de inte. Mödrarna (och de två fädrerna) fick klara sig ändå denna dag.

Häromdagen såg jag Talk Radio, en film regisserad av Oliver Stone. Jag tyckte mycket om den. Kände inga direkta Ollie-vibbar i den men det kanske var filmens avsaknad av Viet Cong som gjorde att jag kände så. Suveräna skådespelare och man var mitt i skiten hela tiden. Underbart. En pärla. Hatten av för Eric Bogosian.

Jag har nu städat och gjort lägenheten fit för en Obón. I synnerlighet den lille med glasögon. Återstår bara lite shopping, dammsugning och tvättning som torsdagen lär bjuda på.

Full rapport läggs efter helgen då Ljung-Björnen 2 sparkas av! Kanske blir fredan full med kortspel och grill samt söndagen full med vingar i ugnen............

När fan blev jag Travis...?

När började jag bygga upp detta innerliga hat till allt? Var det när jag till slut fick nog av dessa löpsedlar som förpestar mig med rekordlågt intressanta innehåll som att Carolina Gynning sa ditt och datt samtidigt som hon gjorde ditt och datt med sina bröst? Var det när jag började inse hur imbicillt det moderna fenomenet television har blivit då jag bara kände mig förolämpad av det som visades för mig i soffan? Var det när jag började förstå hur ofantligt ointelligenta och dumma i huvudet människor i allmänhet var? Var det när jag insåg att alla äckliga fjortishelveten håller på att utrota allmänbildningen? När fan blev jag Travis Bickle?

Idag var jag på ett skitbra humör när jag anlände till jobbet och jag kände att jag ville ta världen med storm. Jag hade bra självförtroende, visste att jag skulle göra ett bra jobb och kände mig helt enkelt attraktiv. Jag fick behålla mitt humör 70 % av dagen då jag vid ett insläpp blev mött av en kollega och vän som gick på bio med sin 5-åriga dotter och en man som skulle visa sig vara farfar i gänget. Min vän gick på toaletten så jag småpratade med hans lilla dotter. Hon tyckte det var kul att det blivit så mycket bio nu när "pappa jobbar här" som hon sade. Då utbrister Farfar "Jobb?! Det här är väl inget jobb? Gå på gratis bio hela dagarna?!" Först så tog jag det som ett skämt, men Farfar hade ett sådant allvarligt uppseende när detta sas så jag blev faktiskt stött när jag grunnat några sekunder på det. Bara för att han jobbat i nån jävla fabrik i hela sitt liv med snus under sin jävla läpp. Farfar Främling hade precis tryckt ner en av mina livsbehållningar i en ospolad toalettstol. Jag ville hugga tillbaka och fråga vad fan han menade men då kommer min kollega tillbaka och jag kände att jag inte ville förstöra deras dag.

Jag hämtade mig sedan och kom tillbaka till min glada inställning jag haft från början av dagen bara för att sedan tappa det igen. Småsaker på jobbbet jag som får korrigera hela tiden blir förbannat tråkigt i längden. Detta triggar genast mitt inkompetenshat(se min blogg Tystnaden är bruten) att skjuta i höjden och jag känner bara hur jag vill spränga världen i bitar. Jag vill fråga alla obegränsat rövdumma individer i vårt samhälle vad fan de tänker på och varför de ens finns till när de endå inte bidrar med något. Sen vill jag att de ska självantändas och förse södra Sverige med energi tack vare sin självantändning.

Jag har tillräckligt mycket att tänka på och sköta i mitt liv för att behöva rätta till andras misstag. Hur svårt ska det vara att skaffa rutiner i livet? Hur svårt ska det vara att göra en insats för miljön? Hur jävla svårt ska det vara för alla att bidra med något? Varför känns det som att jag är den smartaste personen på planeten ibland? Är det bara jag som ser alla idioter och alla fel som görs? Borde jag tagga ner eller ska alla skithuven "tagga upp"? Borde jag springa runt och vråla "HEIL HITLER!!" bara för att jag vill att vissa individer borde rensas ut ur samhället för att försäkra framtiden för den intelligenta delen av befolkningen?

När fan blev jag Travis Bickle...?