Jag får väl skriva av mig då...

DN skrev idag på sin hemsida att Alla Hjärtans Dag, som infallit idag, är "årets mest ångestframkallande dag", och ja... jag är deprimerad. Fast inte för att det är Alla Hjärtans Dag utan det har med andra saker att göra. Det har lagts mycket ved på elden på sistone. Mitt februari så här långt:

Tisdagen förra veckan så insjuknade jag i feber på kvällen. Ingen förvarning som snörvlande, hosta eller flatulens förekom utan det bara skedde. Natten till onsdagen så stod en episk kamp mellan febern och mitt immunförsvar medan jag stod(läs låg) på läktaren(läs under täcket) och skakade i frossa i hopp om att jag skulle möta soluppgången med Team Immunförsvar som vinnare. När jag vaknade på onsdagförmiddag så var faktiskt febern borta. Jag kände mig inte direkt pigg som en lärka men jag mådde bättre. Fram emot eftermiddagen så kom B förbi och vi lekte några timmar. När jag klädde mig den förmiddagen så låg min kära fotbollslandslagströja överst i högen så jag tänkte "varför inte?" Den brukar annars bara bäras vid passande tillfällen. När kvällningen lagt sitt mörka skrud över resten av dagen så upptäcker jag ett utslag på min mage. "Hmm, måste vara från tröjan." tänkte jag och ägnade inte någon mer tanke åt det.

Torsdagen så höll jag pokerkväll hemma hos mig och mådde i princip likadant som på onsdagen, det vill säga; helt OK.

Fredagen kände jag mig inte särskilt het. Under personalvisningen på bion så hade jag svårt att sitta still och kände mig konstig. Om det berodde på den aplånga "Benjamin Buttons otroliga liv" eller inte vet jag inte. Delvis kanske. Jobbet nalkade några timmar efter filmen så jag åkte hem för att äta lite med mera. Väl hemma så kände jag att jag verkligen var tvungen att lägga mig en stund. Jag sov en hel timme och lite senare trampade jag iväg till jobbet. Under de sju timmarna jag jobbade så rasade allting. Feber och yrsel kom tillbaka och jag hoppades på ytterligare ett nattligt återhämtande då jag skulle jobba 22 timmar till den helgen.

På lördagen så vet jag inte hur, men jag tog mig till jobbet, lyckades stå upp i en timme och tjugo minuter innan jag stämplade ut för att på något vis lyckas ta en buss hem och rasa i soffan. Jag mådde uselt. Jag minns inte mycket av lördagen. Jag tror mamma kom förbi. Eller så var det på söndagen. Jag hade sådan feber och huvudvärk att jag inte kunde hålla ögonen öppna eller knappt sova för den delen heller på grund av smärtan. Jag led genom lördagen och söndagen som jag aldrig lidit sen jag flyttade till Växjö. På söndagen upptäcker jag två nya områden av utslag likt det jag fått på magen onsdagen innan. Min "tröjans fel"-teori kastades ut genom fönstret likt ett par nedsketna kalsonger som bara är helt meningslösa att tvätta.

Måndagen hjälpte mamma mig till vårdcentralen där jag fick diagnosen "Bältros". Om ni vill veta vad det är så finns Google. Jag fick tung medicinering utskriven och fortsatte må skit.

Depressionsbränsle 1: 970 kr kostade mina mediciner!!!! Månadsbudgeten åt helvete!

Depressionsbränsle 2: Jag är "aldrig" sjuk, så när jag väl blir det så känner jag mig värdelös och meningslös och det har jag gjort en vecka i sträck nu. Jag har varit utanför lägenheten 6 gånger: 2 ggr på ICA, 2 ggr för att kolla posten, 1 gång för att spela en pokerturnering(idag). Det leder raskt till...

Depressionsbränsle 3: När jag äntligen var i fysiskt skick att aktivera mig så blev det med en av mina favoritsysslor poker. Några timmar in i turneringen så hamnar jag i en ödesdiger situation: jag får chansen att tredubbla mina marker och få grepp om turnerningen. Det enda som inte får hända när det sista korten läggs upp är att det är ett klöverkort eller en 10:a. Dubbel ironi är att det är jag som har blandat leken och att kortet som vänds upp är... klöver 10. ETT kort från att ha chans att nå prispallen blir istället ett snöpligt "tack och adjö". Ursinnig lämnar jag lokalen och får min sedvanliga "det-var-en-dålig-pokerkväll"-depression. Vilket leder raskt till...

Depressionsbränsle 4: Så fort jag känner mig svag eller besviken så rusar tankarna till min förra flickvän. Inte alls lika mycket nu som för 6-8 månader sedan men med en stor portion av Depressionsbränsle 1 fastställt i grunden så var det oundvikligt. Hon var trots allt den senaste personen som gav mig tröst. Jag har till den största delen kommit över henne och jag har förstått att hon lyckats stänga dörren med mitt namn på också. Vi har inte hörts på 2-3 månader så antingen har hon tagit ett jättekliv från mig, vilket är bra, eller så har hon träffat någon annan. Tankarna på henne leder raskt till...

Depressionsbränsle 5: Min känslomässiga karriär! Det sorgliga med mitt förra förhållande var att HON gav mig så mycket kärlek medan jag själv knappt hade någon att ge. Jag har inte varit kär på 8 år snart. Jag vet inte om det har med Alla Hjärtans Dag att göra men jag känner att jag nog skulle vilja bli kär nu. De senaste månaderna så har jag inte känt så. Jag har varit nöjd med krograggen, skratten och slöandet. Jag har avundats min bäste vän B för att han alltid har haft lätt för känslor. Han är romantikern som blir kär. Jag har för fan till och med blivit avundsjuk på honom när han fått sitt hjärta krossat, stunget eller skadeskjutet för HAN HAR KÄNT NÅGOT. Senaste gången mina känslor svallade över var när jag bevittnade Fredrik Ljungberg göra 1-o mot Paraguay i Berlin VM 2006 och jag är inte ens ett jättestort fotbollsfan. Jag spenderade 4 år på att försöka bli kär i min förra flickvän för jag ville verkligen det. Där ligger ju också felet... "försöka bli kär". Vi insåg bägge två fakta efter en tid och gick skilda vägar. Jag hade dåligt samvete en tid för att jag "slösat" hennes år men å andra sidan så kunde hon ha klippt bandet också. Men hon hade ju så mycket kärlek hon ville ge mig och hon accepterade länge att det kunde ta tid för mig att erbjuda någon tillbaka. Jag antar att det inte skulle vara hon och jag för jag måste ju tro på att jag kan bli kär igen, eller hur? Vi hade det bra ihop och jag vet att hennes ord "du vet att du skulle få ett bra liv med mig" stämmer till en viss del men antingen var jag för feg för att chansa fullt ut eller så var jag smart och undvek att "nöja mig" och låta åren gå och skadan kanske skulle blivit större.

Livet är ingen Disney-film, så mycket har jag lärt mig under min levnadstid. Jag vet bara inte hur jag ska hitta tillbaka till det låsta rummet i mitt hjärta, dyrka upp hänglåset och ställa dörrarna på vid gavel. Kan jag ens göra det själv? Är det någon annan som skall lösa labyrinten åt mig?

Nästa vecka så kommer min pappa på besök och han har genom hela mitt vuxna liv sagt till mig att "Plötsligt så står hon där. Det kan vara på busshållsplatsen, det kan var i matkön eller på jobbet." Jag vill så gärna tro... men jag är en enkel man som gillar enkla lösningar samt uppskattar bevis. Är det så att jag ser kärlek som "ett jävla slit" och omedvetet undviker det? Eller är det så att någonting hände inom mig för 9 år sedan som bara inte kan nystas upp?

Jag lever inte det liv jag vill leva idag. Det finns en stor faktor som hämmar mig och det är mitt jobb. Tyvärr så är det de sämsta tiderna möjliga att bara säga upp sig och "söka lyckan". Det funkar inte så. Det är lite för Disney för att vara realistiskt 2009. Senare i vår så kommer jag få veta om jag kommer få det nya jobbet jag hoppas på vilket kommer medföra så många positiva förändringar i mitt liv så jag inte ens vågar föreställa mig hur krossad jag kommer bli själsligt om jag inte få jobbet. Det är farligt att satsa allt på ett kort men det finns inget annat jag kan göra i min sits just nu. Jag kan ju åtminstone dagdrömma.

Efter alla dessa rader så känner jag mig faktiskt inte så deprimerad längre. Jag önskar bara att jag kommer få känna känslorna av kärlek igen. Eller är de förlorade för mig likt känslan av nyklippt hår när man stiger ut ur frisersalongen? Suck... jag vill ha en katt.

Det är så lätt att glömma

Jag har tittat på film i princip hela mitt liv. Jag har alltid vetat att jag är väldigt förtjust i det. Att se på film, alltså. Vad som händer när man sett "för mycket" film dock, är att man nästintill "avverkar" film istället för att uppleva den. Det går självklart inte att göra med alla filmer då de är av varierande kvalité. Om en film stinker så är det svårt att titta på den. Sen börjar man ju se saker i filmen som klippning, skådespeleri och specialeffekter istället för att bara titta på filmen.

Min fredagskväll har varit helt öppen. Jag spenderade ett par timmar på GTA4 för att klara de sista procenten av de totala hundra möjliga. När jag gjort detta så ringer en pokerkompis och bjuder mig till spel. Hastigt och lustigt så befinner jag mig vid pokerbordet. Det gick inget vidare och under min promenad från turneringen så passerar jag ett område som tillhör en del av mitt liv som nu är passé. Det kändes lite surt för många tankar och känslor strömmade fram. Väl hemma så känner jag mig lite nedstämd och handfallen inför resten av fredagskvällen. På bordet ser jag då filmen A guide to recognizing your saints. Den har legat där nu några veckor osedd. Jag köpte den billigt från Ginza i hopp om att den skulle vara bra. Jag tar tillfället i akt och stoppar den i dvd-spelaren.

Nittio minuter senare så minns jag helt plötsligt varför jag älskar film.

Action Force

Den enda leksaken som på allvar lyckats ersätta mitt He-Man-lekande när jag var liten var Action Force. De figurerna är kända som G.I. Joe i USA men döptes av någon outgrundlig anledning till Action Force i Sverige, förmodligen även Europa. Mäktigt var att farsan under sina USA-besök alltid köpte hem ett gäng "gubbar" till mig. Sedan gömde han en om dagen, gav mig en ledtråd, sedan fick jag leta upp figuren. Plus att många av gubbarna var utgåvor som endast släpptes i USA. Självklart läste jag serietidningen också och höll mig uppdaterad på alla karaktärers bakgrunder och vendettor.

Eftersom både leksaks- och filmbranschen lider av stor fantasibrist så är återvinning hett. Nu blir G.I. Joe film i sommar!

Kolla in bilderna. Lite besviken är jag på min favoritfigur Storm Shadows design. Men hans bror Snake Eyes ser jävligt cool ut.

God morgon

Dagens första tramsiga Messenger-konversation med B:

Henke säger:
Morni'n, sir, good-sir!

björn säger:
Top o´the mornin´ to ye GOOD SIR!

Henke säger:
AAAAAAAAh, yeesss, sir, good-sir! Just walkin' about, then, I'll say?

björn säger:
Oh I dare say good sir! Just a round-a-trip I dare say, I must say, good sir! Very pleasant if I may say so good sir

Henke säger:
Good show, good show! I say, sir, I rather BOOOLDLY asked my fiancé if she fanied a shaaaag, but she dreadfully declined, I say, sir.

björn säger:
Ashes sir, ashes! I must say I inquired sa much out of my pigeon sir! But Im afraid she´s as stiff as a fence post my GOOD SIR

Henke säger:
Oh lord of Dogtown, sir, I say sir! Oh, fiddlesticks, I suppose I have to give the ol' Long John a good gong-gong myself, don't you say so, oh sir?

björn säger:
Oh over the hill sir! Absolutely over the big hill sir, oh yes sir! Right´o off she went then sir, off she went! Aaaand I must say sir, I dont suppose there´s any chance of me dodging the train rather now is it sir, is it?

Henke säger:
I'd have to say there is no chance at all, wouldn't you agree then, ol chap? My good man, I feel I can't keep this up any longer for I'm laughinh mi' trousers off, right you are!

björn säger:
right you are then sir, right you are!

Henke säger:
Fine! Up and about, and a jolly good day to you, sir, good-sir.

björn säger:
Up and about sir! Up and about, and top o´the morning to ya GOOD SIR

Ett förstaklassigt exempel på hur B och jag inte kan låta bli att bete oss som idioter plus att vi har en enorm förmåga att följa varandras impulser. Detta pågår dagligen.

Doovde

Karman går upp och ner just nu. Från att jag i lördags gav en bekant en stor ursäkt för något dumt jag gjort på fyllan på nyårsafton till att jag begick ett brott igår. Det var ett brott jag begår EN gång om året endast. Varför min vänliga och skötsamma själ drivs till att begå detta brott beror helt enkelt på tre saker; Staden jag bor i, landet jag bor i och Oscarsgalans existens.

Jag fick en chans att balansera karmavågen i förmiddags på ICA. Jag bestämde mig för att köpa butiksbakat bröd till frukost samtidigt som jag skulle hämta ut ett paket. Bland alla mjöl-och-vatten-konstellationer låg en så kallad "Råg Arnold". Den såg god ut. 29.90 kr? Varför inte? Jag var på bra humör. I kassan satt den vackra blondinen som snabbt knappar in några siffror och säger lite smått uttåkat "Nittonånitti, tack." "19,90? tänker jag. Men Arnold..." Jag har själv suttit i en Konsumkassa för flera-flera år sedan och jag vet att det inte är helt lätt att urskilja alla brödbitar från de andra. Min karma skrek inom mig att "Nu har du chansen!! Säg att den kostar 29,90!!" Men svennejävel som jag är så håller jag bara käft och drar mitt betalkort. Va fan! Jag hade verkligen ingenting emot att betala de extra tio kronorna. Ville jag inte förolämpa henne genom att säga att hon gjort fel? Ville jag "inte vara till besvär"? Ja-ja... brödet var gott i alla fall.

Paketet jag hämtade innehöll min nya doovde och om du inte vet vad det är, kolla här. Den är fortfarande i sin kartong så jag har inte testat den än. Det blir senare i veckan då jag kommer jobba så mycket i veckan så jag får gråa hår på rumpan. Rapport kommer dock.

Revenge of the nerds

Tänk vad tiderna ändras. När jag var liten så var alla som hade glasögon nördar. Idag är det stilrent mode att ha glasögon. Var man datakunnig så var man den största nörden av alla! Idag är de som är datakunniga kungar just för att Internet och datorer i princip styr våra liv. Att spela TV-spel var också skittöntigt. Idag är TV-spelsmarknaden en titan i populärkulturens dödsmatch mot slagskämpar som film och sport. Med dessa faktum i ryggen så söker jag svar på en fråga. En fråga som min ständigt analyserande hjärna formade under en diskussion med min vän B idag. Om ett ögonblick så skall jag presentera den.

Jag minns hur jag redan i augusti förra året började längta efter Playstation3-releasen av Street Fighter 4 som skulle ske i början av 2009. Nu, helt enligt kalenderns och soluppgångens regler, är den 20:e februari väldigt snart här och spelet blir tillgängligt för alla som vill återuppleva underbara minnen från 1991 i helt ny tappning. Jag talar om Street Fighter 2. Det enda slagsmålsspelet jag någonsin älskat och aldrig tröttnat på. Det finns oändligt med efterapningar som skett under de 18 som nu gått sedan spelföretaget Capcom förtrollade en hel spelvärld med denna magiska speltitel men ingen av dem har satt klorna i mig som just Street Fighter 2. Jag menar, jag tycker inte ens om slagsmålsspel av den typen! Inför inköpet av del fyra så spelar 3 faktorer in:

1. Jag riskerar att bli väldigt fäst vid det
2. Jag hyser gigantisk respekt och kärlek för del två
3. Jag är en samlarnörd

Lösning? Collectors edition, kära vänner! Specialutgåvan innehåller massor med kul saker förutom sjävla spelet. Bland annat så ingår en BluRay-anime som handlar om Street Fighter-universumet där alla gatuslagskämpar är inkluderade med sin egen bakgrundshistoria! Det finns inga tvivel! Jag köper den! Men vänta, det finns mer...

Ingår gör även två stycken plast-figuriner i form av en av mina favoritkaraktärer Ryu samt en av de nya tillskotten i del fyra, Crimson Viper, den kvinnliga agenten av coolness. För mig som nörd så är ju detta fantastiska nyheter och självklart så kommer jag ställa Ryu och Crimson Viper bredvid Altaïr från spelet Assassin's Creed som redan står rak i ryggen på min mediabänk sen i somras, även han från en Collector's edition. Nu äntligen reser jag dock min fråga...

Hur ballt är detta hos brudarna?

Kommer min gränslösa kärlek till Street Fighter-universumet spoliera framtida chanser för intimitet med det motsatta könet? Kommer jag ställas inför ett ultimatum eller ska jag stå för min nördighet? Nördismen inom TV-spel är så fatalt dominerad av män/pojkar/killar så vi utelämnar tyvärr en jättelik stöttepelare i samhället: Kvinnor/flickor/tjejer. När man tänker efter så fick de aldrig chansen att vara nördar med oss. TV-spel blev automatiskt och obestritt något för hanarna hos mänskligheten. Ytterligare ett förtryck av kvinnan skapades indirekt och omedelbart så formades en försvarmekanism från deras sida: "Din jävla nörd." De tilläts inte bli delaktiga så enda utvägen blev att bespotta.

Visst tusan finns det tjejer som spelar TV-spel men ack så få de är! Varför? Jo, grunden och nischen är redan karvad i kevlarförsedd granit: "Tjejer spelar inte TV-spel." Därför så skall de helst inte affilieras med TV-spelsvärlden överhuvudtaget och helst tycka illa om den. Försvarsmekanismen kommer även den vara svår att döda då vi har ett underbart litet fenomen kallat "grupptryck".

Så, vad göra? Skall Ruy och Crimson Viper stanna i lådan eller posera tufft på mediabänken? Har tjejers inställning till TV-spel och nördsim förändrats till det postitiva? Om sanningen ska fram så har Altaïr än så länge inte satt några käppar i mitt intimitetshjul. Vem vet, han kanske till och med känner sig ensam? Ni har väl sett Toy Story?

Hon är inte från Duvemåla

Ett av mina största guilty pleasures är Christina Lindberg. Hon är Sveriges största pinuppa/utvikningsmodell/kvinnliga sexikon genom tiderna. Hennes vackra, söta och nästan oroväckande barnalika ansikte är dock inte det bästa med Christina. Det är utan tvekan hennes bröst! Det är en byst som inte är av denna värld. Det är en byst som får mig att börja vända blicken mot skyn och tänka "Kanske finns Han däruppe ändå.". Om jag kunde så skulle jag stoppa mina två sängkuddar med Christina Lindberg-bröst och förmodligen få den skönaste sömnen någonsin. Kära Tomten, jag vill ha Christina Lindberg i julklapp. Anno 1973, då...

Christinas popularitet som utvikningstjej ledde henne oförhindrat till en filmkarriär både inhemskt och utomlands. Hon var varken duktig skådespelerska eller behärskade engelska språket särskilt bra när hon var aktiv under 70-talet, men det spelade föga roll då hennes karaktärers öde mest gick ut på att bli sexuellt ofredad eller våldtagen. Märkligt. Var det mannens största fantasi under tidigt 70-tal? Att få bestiga Christina Lindberg mot hennes vilja?

Japanerna är ett perverst litet folkslag(det är inte rasism, det är allmänbildning) och filmproducenter därifrån upptäckte Christina och ville självklart ha med henne i sina filmer. De såg henne nästan som en gudinna men inte heller i detta land utvecklades hennes rollfigurer. Våldtäkt och sexslav stod återigen på agendan. Allt, så klart, i oskyldig mjukporrsmanér à la 70-tal.

Det finns en röd tråd i vad Christinas insats gick ut på i dessa urval av filmer hon medverkade i:

• Exponerad - Christina blir sexuellt utnyttjad och har frivilligt sex. Om du inte har sett Loffe "Låt kameran gå" Carlssons snopp innan så är du in for a treat. Om ni kan er svenska filmhistoria så tittar även Håkan Westergren förbi. Stor stjärna på 30- och 40-talet bredvid Thor Modéen och Åke Söderblom.
  
• Anita - ur en tonårsflickas dagbok - Christina är nymfoman och har sex med vem som helst på grund av hennes sjukliga behov. Hon har även frivilligt sex med mannen som botar henne: En pinfärsk Stellan Skarsgård.
• Sex and fury - Christinas Japan-debut. Hon blir sexuellt utnyttjad av sin spionchef. Inget frivilligt sex från hennes sida men hon spelar poker och skjuter pistol faktiskt.
  
• Sexresa till Japan - Christina blir hållen som sexslav och blir sexuellt utnyttjad. Hon rymmer och blir... sexuellt utnyttjad. Hon hamnar sedan återigen hos sin kidnappare och utvecklar sedan ett kärleksförhållande i bästa Stockholmsyndrom-stil och har frivilligt sex.
• Thriller - en grym film - Christina hamnar i fel sällskap, tvingas bli sexslav och blir sexuellt uttnyttjad. Inget frivilligt sex. Hon förbereder sig för en gruvlig hämnd och utför den.
• Wide open - Christinas roll är väldigt liten och är även en av de få där hon inte blir sexuellt utnyttjad. Endast frivilligt sex.
  

Personligen så kan jag inte låta bli att skratta när jag ser dessa filmer. De roar mig helt enkelt. Det har förmodligen att göra med att sex är en sådan stor och uttjatad del av samhället medan sex på den tiden precis hade börjat blomstra. Det i sin tur gjorde att filmer i den stilen som Christina Lindberg medverkade i var THE SHIT! Med andra ord det häftigaste och sexigaste man kunde se utan att det var renodlad porr. Mjukporr eller Lekporr är ord som det kan beskrivas bättre med. Idag är de dock rentav fjantiga men ack sådana kultfilmer.

Christina Lindberg är en stor del av popkulturhistoria och driver idag en tidning vid namn Flygrevyn. Minnet av henne, för min del, kommer alltid vara den vackra flickan med rådjursögonen... samt de mest makalösa pattarna som någonsin funnits!!