Link-mani

Jag har börjat spela Zelda - Twilight Princess till Nintendo Wii och jag måste säga att det är helt magiskt. Strålande. Aldrig har jag varit så delaktig i var Link gör i Hyrule! Om jag viftar med min Wii-remote i min högra hand så nog tusan viftar Link med sitt svärd i SIN högra hand!! Jag är helt såld och kär i denna nya konsoll och särskilt det nya Zelda-spelet. Det har gått så långt så att jag köpt en egen maskin. Men nu är det slutspenderat en tid framöver. För att citera min kusin: "På min grav ska det stå 'Dog lycklig. Prylar:245 st.'"

OBS! Bilden är ett montage... av mig faktiskt.

Min prylstatus är höjd

Mitt street-cred inom den undre prylvärlden har höjts på den senaste tiden. Prylar jag berikat min i-landstillvaro med hittills i år är:

1. En ny widescreen-monitor till datorn



2. Nya högtalare/baslåda till datorn



3. Nytt headset till datorn



4. En torktumlare



5. Nya högtalare/center till hemmabion



6. Mp3-spelare



7. Digitalkamera



8. ...och slutligen... ett Nintendo Wii som rimmar på "jag kunde inte låta blii"

Jag har här ovan plåtat mina nya högtalare med min nya digitalkamera. Det syns inte så värst bra vad som egentligen ska visas. Jag har inte konfigurerat mackapären ännu. Jag har alltid i alla tider varit dålig på fotograferings-kameror, märkligt nog. Videokameror - inga problem! Men en kamera som tar stillbilder har av någon märklig andledning inte passat bra i mina händer. Men det ska jag försöka ändra på.

Så... hur känns det nu då, undrar du? Med vad som känns så menar ju alla inblandade så klart hur det känns att ha splitternya, prisvinnande högtalare i hemmet där det tittas frekvent på film! Jo, tack, bara fint. Eller, i ärlighetens namn så känns det fantastiskt. Jag testkörde mina nya älsklingar i fredags och lördags med diverse kraftfulla ljudspår ur DVD-samlingen. Inledningen i Fight Club, lövscenen i Hero som är min referens-scen NUMERO UNO i hemmabio-sammanhang, min region3 utgåva av Resident Evil: Apocalypse som har DTS ES 6.1 Matrix-spår, flykten på mattan i Disneys Aladdin, första actionscenen i Blade 2 och lite annat smått och gott. Min kusin och jag ändrade lite inställningar i förstärkaren och nu låter det som jordgubbstårta!

I skrivande stund inser jag att jag totalt glömt att köra introt av Superman eller när Daniel Day Lewis härjar sig genom elaka indianer med sina musköter till den underbara violinen i DTS. Undrar om Robocops "Come with me or there will be...*konstpaus*... trouble!" har något att erbjuda. Han skjuter ju åtminstone en 50-60 henchmen i lagerhuset. Introt i Top Gun är ju också givet. Det krävs Audio Pro för att Kenny Loggins nästan ska bli cool.

"Cleopatra comin' atcha'!!"

Idag tog jag mig i kragen och kollade in mastodantfilmen Cleopatra som gjordes i en tid i Hollywood då TV var större än bio. Man behövde säkra kort för att folk skulle köpa biljetter och produktionsbolagen skulle tjäna pengar på sin film. Termen "säkra kort" i Hollywood brukar inkludera en stor stjärna (Elisabeth Taylor), en stor budget och gärna att den utspelar sig i en tid då man kan brassa på ordentligt på kostymering och kulisser. Filmen Cleopatra har alla dessa saker men den stinker ändå som en rädise-rap. Den var en flopp hos kritikerna och biopubliken när den hade premiär 1963. Jag klandrar dem inte and here's why:


1.En mastodontfilm på 232 minuter (Se upp, se upp! Det finns en längre director's cut!) bör ha ett innehåll som får publiken att vilja sitta kvar. Det vill säga lite fart och fläkt emellanåt och inte bara en massa prat.

2. I en tid då filmerna var på väg in i en ny era, ett "Nytt Hollywood" då man ville få tillbaka biopubliken, så bör en sådan här bekostad film inte ha en regissör som inte hängt med i tiden för fem öre gällande dialog. Det är högtravande 40- och 50-talsdialog hela vägen trots att det är en 60-talsfilm. Appropå fart och fläkt så har samme regissör, Joseph L. Mankiewicz, regisserat Guys and Dolls, för bövelen! Snacka om att gå ner i tempo...

3. När man döper en film till Cleopatra så förväntar man sig att filmen kommer handla om en av historiens mest mytomspunna och händelse-omsusade drottningars liv. Inte om de romerska farbröderna som var konstant kåta på henne.

Den enda som klarar sig undan med äran i behåll är Rex Harrison som också blev nominerad till en Oscar. Filmen snirklade faktiskt till sig en Bästa film-nominering också men Cleopatra fick den största knäppen på näsan in Oscarnight-history. Tom Jones var filmen som vann Bästa Film det året och den genomfördes med inhyrd utrustning och en budget som var ljusår ifrån Cleopatras.

It's not the size that matters, it's how you use it. I rest my case!

I-lands problem

Min senaste revolution i DVD-hyllan var att jag organiserade dem i utgivningsårs-ordning. En kul liten idé, tyckte jag, som min kusin hjälpte mig med. Efteråt så tyckte jag det var ganska ballt men jag insåg efter några dagar att jag skulle få mycket svårare att hitta bestämda titlar nu. För även fast jag dagligen avancerar på filmnörd-rankingen så ligger jag inte så högt så att jag kan räkna upp alla mina DVD-filmers utgivningsår by heart. Houston, we have a problem...

Så, vad göra? Återgå till bokstavsordning? Hmm, neh! Been there, done that, got the t-shirt. Jag resonerar som så att den hyll-ordningen som ger mig störst frihet och mest personalisering av mina DVD-filmer är kategorisering. Där har jag friheten att skapa mina helt egna kategorier vilket samtidigt formar min DVD-hylla efter min personliga uppfattning om begreppet Film.

Jag menar, jag kanske vill ställa Dirty Harry, Shaft och Foxy Brown under 70-tal, vilket är ganska logiskt, men samtidigt ställa Apocalypse Now under Krigsfilmer. See what I mean? Frihet! Bringing out the dead tyckte jag var en skitkul svart komedi medan min kompis A tyckte den fick honom att må dåligt. Så, Komedi eller Drama? Eller hamnar den under Scorsese?

Chow Yun Is Phat

Jag får snart hem två nya Chow Yun Fat-filmer som kanske inte ens är bra men jag hittade dem billigt. Bägge två är från Hong-Kong Legends vilka jag har stor respekt för.

The Postman Fights back är så gammal som 26 år! 1981 gjordes den och det tog förmodligen 3-5 veckor att filma den som de flesta Hong-Kong-filmer gjorde på den tiden. Ronny Yu står för regin och han är ett relativt kännt namn inom HK-film. Han gjorde några hemska försök i Hollywood också vilket resulterade i The Bride of Chucky och Freddy vs Jason men kom sedan starkt tillbaka med Fearless med Jet Li.

Jag har inte sett The Postman Strikes back fast jag får genast Kevin Costner-vibbar. "Postman" verkar ändå, efter vad jag läst om den, tillhöra det övre skiktet av HK-flicks. Kul att få se en hälften så gammal Chow mot vad han är nu.

Flaming Brothers har jag varit sugen på länge. Omslaget är suveränt i den aspekten att den lockar konsumenten att tro att filmen har mycket balettvåld och pang-pang. Någonting säger mig dock att risken att bli besviken är ganska stor. Förmodligen så är det ett karaktärsdrivet drama med några enstaka actionscener varav den största är i slutet. Men hey! Chow Yun Fat är en av mina stora idoler så det är min skyldighet att kolla in vad karln gjort i filmväg.

Jag är lite sugen på Tiger on the beat också. Visst, det är hälften action och hälften drulle-komedi vilket kan bli ganska taffligt för oss västerlänningar då vi har lite annorlunda humor än kineser. Fast om jag hittar den billigt så är det nog inte så dumt att utöka Yun-Fat-kollektionen.

Wii are the world

Jag har inte bloggat nu på några dagar och det är för att jag inte haft något riktigt kul att berätta om. Det har jag minsann nu!

Söndagkväll = boysnight! Jag, A och M från jobbet ville hitta på något på kvällen då vi inte behövde stiga upp tidigt, eller alls, måndagmorgon. Det visar sig då att en kompis till A skaffat sig ett Nintendo Wii. Oj-oj-oj, det som jag velat testa sedan det kom ut på marknaden. Vad vi tänkte göra var att kanske se en film, lira lite retrospel som Nintendo 8-bit samt testa den där Wii som A lånat. Kvällen resulterade i ett uteslutande testande av den där Wii.

Vad som skiljer Nintendos föregående spelkonsoller något enormt från Wii är att de har handkontroller som du använder bägge händerna till och du har antingen en spak eller ett styrkryss som styr något eller någon på skärmen. Glöm allt sånt! Med Wii så har du en pinne, nunchaka, dildo, eller vad du vill kalla det. Den lille fan känner av när du svingar den tack vare en mottagare som ställs på eller under TV:n. Vi fann oss svingande golfklubbor, tennisracketar och baseball-trän! Inte nog med det, vi boxades och spelade bowling också. Vi hade så otroligt kul så att folk blev förbannade. Var jag än har bott så i hela mitt "egen-lägenhets"-liv så har jag aldrig fått klagomål från grannar. Den oskulden är tagen tack vare Nintendos Wii. Vi tappade helt tidsuppfattningen. Vi tjoade, tjimmade och skrattade oss ända in i söndagsnatten tills en granne sa stopp. Eller "håll käften" vrålade han, för att vara exakt. Eftersom temperaturen var hög uti kroppen hos alla i Sverige igår så blev det otroligt varmt att svinga och ha sig i lägenheten där tre halvnakna snubbar alstrade ännu mer värme. Vårt vrålande och skrattande hade spridit sig ut ur mina bägge och öppna balkongdörrar så grannen behövde inte ens ringa på. Han vrålade bara tillbaka. Aha? Är det bara vi som inte behöver stiga upp följande MÅNDAG-morgon? Ooops!

Pirates of the Kebaberian 3 följt av en mysko cykeltur...

Jahopp... då var jag hemkommen från dagens biobesök. Jag har sett Pirates of the Kebaberian 3 - Vid värsta ändan. Så jävla tråkig... Se vad den fick mig att göra! Svära! I min egen blogg... igen! Jag hade ju tänkt att min blogg skulle vara en svordomsfri miljö men saker som att våldta Hong-Kong-filmer och göra en 3 timmar lång film där endast 20 minuter är sevärda får mig att svära. Efter filmen då jag ska lämna min arbetsplats, civilklädd för dagen och redo att cykla hem, så infräffar den första av många märkliga händelser innan jag når mitt hem.

I foajén så träffar jag några gamla klasskamrater från den mörka tiden i mitt liv... tiden på Växjö Universitet. Det var kul att se dem och vi växlade några ord. Själva den händelsen var inte så märklig men den ingår i alla händelser som inträffade. När jag talar med mina gamla vänner så ser jag hela tiden i ögonvrån hur en av mina två stalkers iaktar mig. Bägge mina stalkers är jobb-relaterade då de båda är kunder som är en skvätt... outhärdliga. Jag total-ignorerar henne. Bägge mina stalkers lider av diverse handikapp bland annat efterblivenhet och total saknad av social kompetens. Jag lämnar bion och lyckas att inte konfrontera Stalker nr.1. Jag är nu på väg hem och beslutar mig för att belöna mig med lite godis från Videomix för att jag stått ut med pirater och undvikit en stalker. Men...vad... är... oddsen... att träffa Stalker nr.2 inne på Videomix?? 150 meter från biografen! Samma kväll! Här går det inte att undvika en konfrontation.

Stalker nr.2: "Tjena, Henke, hur är läget?"
Jag(kort och snappy): "Bara bra. " ("Lämna mig ifred, annars sparkar jag upp dina kulor så dom fastnar mellan dina revben.")
Stalker nr.2: "Bra, det."
Jag(avslutande): "Mmm." ("Gör oss alla en tjänst och självantänds, för fan!")

Jag plockar mitt lösgodis och ställer mig i kön. Till min fasa märker jag att jag är inte den enda som Stalker 2 har fått på kroken. Han står och stör kassören med meningslöst snack, precis som han gör med mig på bion! I detta tillfälle så vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag betalar och sticker illa kvickt. Cykelfärden hemåt går in i andra fasen som innefattar de 3 sista märkliga händelserna för kvällen.

Jag möter vid ett tillfälle en ung och ensam man i 14-årsåldern som åker skateboard. Eller, i den sekunden jag ser honom så åker han inte skateboard utan han håller den med båda händerna ovanför sig för att sekunderna senare drämma den rakt i asfalten kryddat med en högljudd svordom. Sen ställer han sig på skateboarden och trampar förbi mig. När vi kommit ungefär 100 meter ifrån varandra så hör jag återigen samma svordom vrålandes bakom mig. Jag kan inte annat än att skratta.

Någon minut senare så händer nästa smålustiga sak. Jag passerar en invandrarpojke på kanske 9 år som tränar på att kasta godis upp i luften för att sedan fånga dem i munnen. Saken är bara den att han kastar godisarna alldeles för högt och nästintill blundar när de närmar sig hans ansikte. Resultatet kan du luska ut själv. Jag skrattar för mig själv igen.

Som topping på mjukglassen denna underliga kväll inträffar den riktiga fem-ettan bara 200 meter från min dörr. Det måste varit det korta avståndet som var kvar som fick mig att känna mig nästan hemma på något vis. För i den sista svängen innan man kommer in på mitt område så känner jag en läske-rap gemytligt bubbla upp från magen. Ensam, som jag förmodar att jag är, så vill jag självklart förvalta rapen efter bästa förmåga. Jag lägger en svulstig rap som kan liknas en australiensisk jättepaddas lockrop bara för att halvsekunden senare få möte av ett par som är ute och går med sin hund. Rapen lyckas skrämma skiten ur dem! "Herregud!" ropar kvinnan till då jag passerar med min skrangliga hoj. De första 50 metrarna så skäms jag sönder mig... men de sista 150 skrattar jag hela vägen!

Som avslutning vill jag ge ett råd: Ta inte omgivningen för givet. Se dig omkring! Det händer mer runt dig än vad du tror... och glöm inte köpa Jelly Beans nästa gång du handlar godis. För det glömde jag.