Helgen i Norrköping blev i princip precis som jag ville att den skulle vara. Inga missöden, bara chill, missbruk, festiviteter och glada miner. Träffade många av Gonzos sköna kompisar vilket var kul. Picknick i parken under solen var sommarvarning av hög kaliber. Att festa på en båt gav en illusion av att man befann sig på en färja ute till havs. Vädret generellt var som ett motgift mot en hängig tillvaro och ett tungt sinne. Gonzo likaså.
Härnäst:
Kommer jag få en ny Xbox360 från Microsoft då min har döden dött?
Kommer jag få jobbet jag sökt i Norrköping?
Kommer det bli fint väder på Valborg då vi ska grilla?
Kommer jag vinna på pokern imorrn?
måndag 27 april 2009
fredag 17 april 2009
Hey ya... hee-ey ya.
Jag vill skriva av mig men kan inte.
Jag är så förvirrad men så skärpt. Känner sånt känslosvall men är ändå utan kärlek. Vill skapa men väljer att gnälla. Vill sjunga men väljer att lyssna. Borde hålla käft men snackar för mycket. Känner så många men är så ensam. Är så smart men önskar jag vore dum. Ser allt det svåra och förstår det inte. Är så medveten men väljer att vara bitter. Äger en lägenhet men hittar ändå inte hem.
Jag är en parentes.
Jag är så förvirrad men så skärpt. Känner sånt känslosvall men är ändå utan kärlek. Vill skapa men väljer att gnälla. Vill sjunga men väljer att lyssna. Borde hålla käft men snackar för mycket. Känner så många men är så ensam. Är så smart men önskar jag vore dum. Ser allt det svåra och förstår det inte. Är så medveten men väljer att vara bitter. Äger en lägenhet men hittar ändå inte hem.
Jag är en parentes.
lördag 4 april 2009
torsdag 2 april 2009
Poke her
Så, jag har äntligen fått mitt pokerbord! Gymnasiekillarna som gjort det åt mig har gjort ett finfint jobb. Enda att klaga på är att skinnsargen är lite hög. Jag som en inte så himla lång person måste sträcka ner armarna istället för fram när jag ska kika på mina kort. Trots detta så är bordet väldigt spelbart.
söndag 29 mars 2009
Den heliga treenigheten
Det här trodde jag aldrig om mig själv. När Bill Gates out of the blue bestämde sig för att han ville ha en bit av konsoll-kakan inom spelvärlden och inte bara datorkakan så bestämde jag mig i min tur att tycka illa om det hela. Xboxen tyckte jag var skräp och handkontrollen var ett skämt. Det sjuka är att Bill hade och har så satans mycket pengar så han kan spendera hur mycket som helts på utveckling av Microsofts konsoll så att det spelar ingen roll om den är kass in början. När sedan hela projektet tog steget in i HD-världen så gjorde min avsky detsamma.
Fast på senare tid så har jag sakteligen insett att det är en väldigt bra maskin och att vissa fantastiska spel släpps exklusivt till maskinen vilket upprör en tidigt förälskad Playstation-anhängare som jag. Vad göra? Köpa en Xbox360. Jag fann en begagnad på Blocket.se och jag slog till. Lyckades till och med pruta ner den en smula av hillbillien jag köpte den av i grannbyn.
Efter detta tillskott så har jag då de tre maskinerna. Nintendo Wii, Playstation 3 och Xbox360. Så... vad väntar i Microsofts konsollvärld för min del? Förhoppnings massor med roliga spel och en icke-krashande begagnad spelmaskin.
söndag 22 mars 2009
Högsta önskan?
Ibland när folk blir frågade vad deras högsta önskan är så säger många "Att få vara frisk" eller "Att få behålla hälsan". Rent generellt så har jag tyckt att det är en lite lam önskan när man kan önska sig en Corvette, det bästa surround-systemet known to man, egenskapen att flyga eller ett eget Playboymansion. De senaste 6 veckorna har gett mig lite mer perspektiv på "friskhets-önskan".
Sen jag blev sjuk i Bältros för mer än 6 veckor sedan och tryckte i mig hardcore antiviral medicin för att bli av med viruset så har jag varit helt frisk... i 3 dagar. Visst, viruset försvann men jag har varit krasslig ända sen dess! De friska dagarna var i lördags, söndags och måndags. Sen blev jag krasslig... igen... på tisdagen. Dagen före jag skulle åka till Stockholm. En planerad resa sedan flera veckor tillbaka. Jag spenderade de 3 dagarna i Stockholm jävligt förkyld och det är jag fortfarande. Som väl var så kunde jag och min gamle vän Mineo ändå gå på konserten vi planerat in. Play! A video game symphony var bra men kunde varit strålande. För att vara ärlig så blev jag och Mineo mer besvikna ju mer vi pratade om den efteråt. Konserten är som den heter; en symfoniorkester som spelar TV-spelsmusik. Det som spelades var tyvärr från lite för många nya spel där musiken redan är inspelad av en symfoniorkester till spelet. Mario och Zelda-segmenten var bäst medan Castlevania hade för lågt tempo. Det utlovades både Metal Gear Solid, WoW(who cares?), Halo och Silent Hill... men inget av det dök upp!! Utöver det... en Final Fantasy-låt... EN...? EN?? EEENNN????? Jag vill inte ens nämna den jävla mikrofonkåta norrmannen som solkart inte gått ut Partystarter-gymnasiet.
Dagen efter så feberdarrade jag mig igenom en 3D-film på Heron Citys Filmstad och kom fram till att 3D är coolt om de låter bli att texta filmerna, for fuck sake!
På lördagmorgon så hade sjukdomen blommat ut till fullo vilket var lovande inför en 4 timmars tågresa som dessutom innehöll en förmodad koliksjuk 1-åring. Det lät som ungen torterades! Den skrek i 1 hel timme!! Inte ni vet det barnaktiga "Wäää! Wäää! WÄÄÄ!!" utan "WRAAARRRGGGG!!! RRÄÄÄÄRRRGGAAAUUUURRRHHHGG!!" Den stackars mamman fick ta sitt kinkiga barn och lämna vagnen på grund av dess gråtande, nej skrikande, NEJ... PRIMALVRÅLANDE!
Så, 2 sjukanmälda dagar senare så sitter jag här och lyssnar på den bästa Nintendo-musiken någonsin skapad och i sin orginalform, inte med pingvinklädda musikanter(missförstå mig rätt, de var jätteduktiga men låtvalet hade en del att önska), och det enda jag vill är att önska att jag får vara frisk.
Nästa event att se fram emot: Att feberhallucinera, snyta, hosta och nysa sig genom Gonzos kräftskiva om en månad. Looking forward to it! De biljetterna är också redan köpta, by the way...
Sen jag blev sjuk i Bältros för mer än 6 veckor sedan och tryckte i mig hardcore antiviral medicin för att bli av med viruset så har jag varit helt frisk... i 3 dagar. Visst, viruset försvann men jag har varit krasslig ända sen dess! De friska dagarna var i lördags, söndags och måndags. Sen blev jag krasslig... igen... på tisdagen. Dagen före jag skulle åka till Stockholm. En planerad resa sedan flera veckor tillbaka. Jag spenderade de 3 dagarna i Stockholm jävligt förkyld och det är jag fortfarande. Som väl var så kunde jag och min gamle vän Mineo ändå gå på konserten vi planerat in. Play! A video game symphony var bra men kunde varit strålande. För att vara ärlig så blev jag och Mineo mer besvikna ju mer vi pratade om den efteråt. Konserten är som den heter; en symfoniorkester som spelar TV-spelsmusik. Det som spelades var tyvärr från lite för många nya spel där musiken redan är inspelad av en symfoniorkester till spelet. Mario och Zelda-segmenten var bäst medan Castlevania hade för lågt tempo. Det utlovades både Metal Gear Solid, WoW(who cares?), Halo och Silent Hill... men inget av det dök upp!! Utöver det... en Final Fantasy-låt... EN...? EN?? EEENNN????? Jag vill inte ens nämna den jävla mikrofonkåta norrmannen som solkart inte gått ut Partystarter-gymnasiet.
Dagen efter så feberdarrade jag mig igenom en 3D-film på Heron Citys Filmstad och kom fram till att 3D är coolt om de låter bli att texta filmerna, for fuck sake!
På lördagmorgon så hade sjukdomen blommat ut till fullo vilket var lovande inför en 4 timmars tågresa som dessutom innehöll en förmodad koliksjuk 1-åring. Det lät som ungen torterades! Den skrek i 1 hel timme!! Inte ni vet det barnaktiga "Wäää! Wäää! WÄÄÄ!!" utan "WRAAARRRGGGG!!! RRÄÄÄÄRRRGGAAAUUUURRRHHHGG!!" Den stackars mamman fick ta sitt kinkiga barn och lämna vagnen på grund av dess gråtande, nej skrikande, NEJ... PRIMALVRÅLANDE!
Så, 2 sjukanmälda dagar senare så sitter jag här och lyssnar på den bästa Nintendo-musiken någonsin skapad och i sin orginalform, inte med pingvinklädda musikanter(missförstå mig rätt, de var jätteduktiga men låtvalet hade en del att önska), och det enda jag vill är att önska att jag får vara frisk.
Nästa event att se fram emot: Att feberhallucinera, snyta, hosta och nysa sig genom Gonzos kräftskiva om en månad. Looking forward to it! De biljetterna är också redan köpta, by the way...
söndag 15 mars 2009
Här kommer den, mina damer och herrar: SANNINGEN!
Vad jag egentligen borde skriva om är fredagstrippen till Bromölla och filmen Watchmen. Vad jag också borde skriva om är lördagens online-upplevelse med Resident Evil 5 tillsammans med Mineo. Men någonting konkurrerade faktiskt ut bägge dessa, för mig, viktiga event.
Mineo och jag började spela TV-spel kl.10 på förmiddagen i lördags och slutade inte förrän kl.19.30. Under denna tid så höll vi konstant telefon-kontakt och endast två halvtimmespauser förbrukades. Resten var effektiv speltid. Skitkul, för övrigt. Efter detta maraton så följde en liten förfest med vad som nu är min nya favorit-trio här i stan, nämligen mina två grannflickor och deras dansanta tjejkompis. Alla av den magnifika årgången 1980. En av grannflickorna har jag redan lagt lite extra märke till men det var igår som hon gjorde det riktiga intrycket på mig.
Söndagen spenderade jag på jobbet och det var bara en disträ vandring genom dagen då mina tankar inte befann sig på min arbetsplats. Mina tankar var på henne. Jag minns inte senast jag spenderat en hel dag med att tänka på en och samma person. Vad som är psykflippat är att tankarna på henne borde gjort mig glad. Självklart så gjorde de det till en viss del men mest gjorde de mig rädd. Håller jag på att falla för någon? Finns det trots allt känslor av kärlekskaraktär i denna emotionellt handikappade kropp? Vad händer om jag låter mig falla? Om jag skjuter och missar? Klarar jag att ta den smällen efter att ha gått 8 år utan att känna kärlek emot någon? Vill jag ta den smällen?
Kärlek är en stor del av livet, sägs det. Kanske den största. Jag är övertygad om att kärlek underlättar livet. Men vad vet jag om det? Senast jag uttalade orden "Jag älskar dig" till en flicka så var jag 17 år och vad fan vet man då? I grund och botten så tror jag att livet är lika svårt för alla vare sig du är trött på att vara smart för det innebär att du måste stå ut med alla dumma eller om du har upptäckt en möjlig tumör i spermabanken som mycket väl kan vara helt ofarlig. Det som skiljer människor åt är mängden kärlek de har i sitt liv. Nu säger jag inte att jag är oälskad, absolut inte. Bara på ett plan. Det planet som just gör livet lite lättare.
Så... här kommer den... sanningen...
Livet är en vandring genom en lång kloak och allt handlar om att trampa i så lite skit som möjligt på vägen. Under detta exkrement-slalom så finns rädsla. Rädsla för att inte duga, rädsla för att inte hitta sin plats, rädlsa för att inte bli tagen på allvar och rädsla för att inte få ge eller ta emot kärlek. Men när kärlek väl finns där då spelar platsen du vandrar på mindre roll.
Det var jag som sa det ifall ni tänker citera mig. Jag stavar Thorsjö med h.
Mineo och jag började spela TV-spel kl.10 på förmiddagen i lördags och slutade inte förrän kl.19.30. Under denna tid så höll vi konstant telefon-kontakt och endast två halvtimmespauser förbrukades. Resten var effektiv speltid. Skitkul, för övrigt. Efter detta maraton så följde en liten förfest med vad som nu är min nya favorit-trio här i stan, nämligen mina två grannflickor och deras dansanta tjejkompis. Alla av den magnifika årgången 1980. En av grannflickorna har jag redan lagt lite extra märke till men det var igår som hon gjorde det riktiga intrycket på mig.
Söndagen spenderade jag på jobbet och det var bara en disträ vandring genom dagen då mina tankar inte befann sig på min arbetsplats. Mina tankar var på henne. Jag minns inte senast jag spenderat en hel dag med att tänka på en och samma person. Vad som är psykflippat är att tankarna på henne borde gjort mig glad. Självklart så gjorde de det till en viss del men mest gjorde de mig rädd. Håller jag på att falla för någon? Finns det trots allt känslor av kärlekskaraktär i denna emotionellt handikappade kropp? Vad händer om jag låter mig falla? Om jag skjuter och missar? Klarar jag att ta den smällen efter att ha gått 8 år utan att känna kärlek emot någon? Vill jag ta den smällen?
Kärlek är en stor del av livet, sägs det. Kanske den största. Jag är övertygad om att kärlek underlättar livet. Men vad vet jag om det? Senast jag uttalade orden "Jag älskar dig" till en flicka så var jag 17 år och vad fan vet man då? I grund och botten så tror jag att livet är lika svårt för alla vare sig du är trött på att vara smart för det innebär att du måste stå ut med alla dumma eller om du har upptäckt en möjlig tumör i spermabanken som mycket väl kan vara helt ofarlig. Det som skiljer människor åt är mängden kärlek de har i sitt liv. Nu säger jag inte att jag är oälskad, absolut inte. Bara på ett plan. Det planet som just gör livet lite lättare.
Så... här kommer den... sanningen...
Livet är en vandring genom en lång kloak och allt handlar om att trampa i så lite skit som möjligt på vägen. Under detta exkrement-slalom så finns rädsla. Rädsla för att inte duga, rädsla för att inte hitta sin plats, rädlsa för att inte bli tagen på allvar och rädsla för att inte få ge eller ta emot kärlek. Men när kärlek väl finns där då spelar platsen du vandrar på mindre roll.
Det var jag som sa det ifall ni tänker citera mig. Jag stavar Thorsjö med h.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)