torsdag 30 augusti 2007

Det vanliga...


Jag har alltid undrat hur det skulle kännas att någon gång i livet kunna säga "Det vanliga, tack." när man traskar in på ett matställe. Då såklart följt av att man blir serverad precis det man vill ha. Vem har väl inte sett åtskilliga filmer och sit-coms där någon kommer in på en sylta och yttrar "I'll take the usual, Irv!" varpå den skabbige restaurang-ägaren med skitigt förkläde svarar "Comin' right up, Hank."

Jag har ett favoritställe som jag brukar hämta kinamat på. Jag har ätit där regelbundet, mycket i samband med mitt jobb då det ligger i närheten. Maten är utsökt, priserna överkomliga och personalen helskön. Jag har under 6-7 månader beställt i princip samma sak varje gång, nämligen kyckling med blandade grönsaker. En "Kyckling nr.2" eller "Kycklingtvåa" som jag kallar den när jag ringer och beställer. Idag så fick jag bara ett infall att prova om den här myten om "det vanliga" bara finns på film. Så jag entrade den lilla hämtmats-restaurangen och hälsade glatt på personalen som alltid är på gott humör, varpå jag sade "...jag tar det vanliga.". Min förväntan på vad som skulle yttras tillbaka till mig var nu stor och samtidigt kort. Det tog nämligen bara någon sekund innan kocken sade "En kycklingtvåa? Det fixar vi." Myten lever...

torsdag 23 augusti 2007

Tystnaden är bruten


Det är ofantligt länge sedan yours truly drog upp en blogg. Förmodligen så länge sedan så att de tre läsarna jag har har slutat kika in för att se om jag skrivit något nytt. Men nu är den här: Bloggen om lite allt möjligt utan ett tema!! ..fast den handlar mest om inkompetens faktiskt.

Jag har sett en jättebra film vid namn På Smällen som får en klar 8:a av 10 on my fingerscale. Ap-rolig och samtidigt allvarlig och rörande. En skrämmande klockren ensemble med en regissör som levererar en film med humor och botten. Nu återstår bara att vänta in Superbad och The Pineapple Express samt försöka lägga vantarna på serien Freaks and Geeks.

*cue byte av samtalsämne*

Jag avskyr inkompetens. Min avsky för inkompetens går oturligt nog hand i hand med min förmåga att upptäcka den. Det får i sin tur mig att undra om jag letar efter fel i allt omkring mig och följaktligen undrar jag om jag är en jävligt negativ person under mitt glada(...?) skal.

Mitt största inkompetens-hat riktar jag mot den form av inkompetens som får en lönecheck trots den uppenbara inkompetensen. Se även andra-vågs-inkompetens, det vill säga, de som är så inkompetenta att de inte upptäcker den första idiotens inkompetens. Exempel:

När jag gick på gymnasiet, under the golden age of pre-DVD-boomen, så släppte ett företag en serie med Bruce Lees filmer på VHS. Titlar så som The Big Boss och Fist of Fury m.fl. släpptes med ett omslag som gick i en gul ton och typsnitt m.m. var identiskt för att man verkligen inte skulle missa att det var en serie som gick att samla på. Bruce Lee är en av modern tids största popkulturs-ikoner och likaså en legend. Man bör vara varsam i hanteringen av en sådan ikon/legend. Därför BÖR MAN INTE på en seriöst utformad VHS-serie innehållande Kung Fu-experten Bruce Lees äventyr skriva "KARATEKUNGEN BRUCE LEE"... Jag vet inte ens var jag ska börja i mitt riktande av hat gällande denna fråga. Första vågen eller andra vågens inkompetens? Eller sjunde, åttonde våg kanske?

En sak till jag är fenomenal på att peka ut är dåligt översatta filmer. Dels för att det är ett jobb jag skulle vilja ha samt att jag är ruskigt duktig på engelska språket. Återigen är det en imkompetent rövhatt som har blivit anställd, för göra ett skitkul jobb samt få betalt för det... när han/hon inte ens kan utföra det rätt!! Jag fick två sådana exempel slungade rakt i ansiktet på mig samma dag efter att faktiskt ha fått slippa dålig översättning ett tag.

Jag kikade på filmerna Rush Hour 3 och På Smällen samma dag och i den förstnämnda så säger Chris Tuckers karaktär vid ett tillfälle "That's a bad-ass suit!" och syftar på skurkens vita kostym. Den anställde, lönetagande översättaren är här 100 % övertygad om att Chris Tucker säger "Det där är en skitful kostym!" Ni därute som har läst så här långt och vet det grava felet i denna översättning kan anse er själva duktiga på modern engelska. Ni som inte alls förstår vad som är fel kan dra åt helvete i princip, för jag tänker inte förklara felet och det är inte mitt fel att ni inte är allmänbildade nog att ha koll. Mitt agg mot inkompetensen runt i världen sprudlar ur mig så att det fastnar på tapeten här.

Nästa slag under bältet var på filmen På Smällen där det konstant drivs med en skäggig kompis i gänget som filmens huvudperson hänger med. Vid ett tillfälle så säger Jonah Hills karaktär "See you later, Martin Scorsese on coke." Detta väljer den anställda, inkomsttagande idiotjäveln till översättare att översätta som "Vi syns sen, Martin Scorsese på Coke." Under slutet av 70-talet så hade käre Martin lite svårt att hantera kokain-intaget vilket resulterade i att han gjorde den osammanhängade filmen New York, New York samt såg ut som en skäggig luffare. Det var inte så att han drack för mycket Coca-Cola, din äckliga jävla herpesbomb till översättare! Hoppas du självantänds och din aska sprids i Moskvas kloaker.
Jag tänker inte ens gå in på inkompetensen jag omöjligen missar på min arbetsplats...

onsdag 1 augusti 2007

Peter O'Toole och hockey


Peter O'Toole är min nya husgud. Det blev han när jag såg Lawrence of Arabia tidigt i somras. Igår såg jag The Stuntman och Peter behåller sin status med bravur i denna lägenhet. The Stuntman självt är en väldigt speciell film och då menar jag i positiv bemärkelse. Inte som amerikanarna säger när det är något de inte tycker om: "...interesting." Nej, den var både speciell och intressant. Den håller kvar sina åskådare genom att hela tiden gå balansgång mellan svart och knäpp humor och huggande drama. Utöver det så är det så härligt att se en ensemble där precis alla gör det mesta av sin rollfigur. Underbart!

Utöver den kanonrullen så såg jag Kurt Russel i filmen Miracle. En hockeyfilm som knäcker både Slapshot och The Mighty Ducks 1-7(?). Baserad på den sanna mirakelprestationen som USAs ishockey-landslag gjorde 1980 i vinter-OS i Lake Placid då 20 collage-spelare med snittåldern 21 svarvades ihop till en otrolig lagmaskin och vann guldet. Det största de gjorde i turneringen var inte att vinna guldet faktiskt, utan det var att slå Sovjet som varit i princip obesegrade inom världshockeyn i 15 år.

Kurt Russel gör ett bra porträtt av lagets tränare Herb Brooks och filmen, som är en Disney-produktion, får en verkligen att hurra när amerikanarna gör mål. Filmen klassas faktiskt som ett actiondrama på grund av de ofantligt välfilmade hockeyscenerna. För att citera min kusin: "Det känns som om man är med och spelar!", vilket stämmer. Det är en ruskig fart när matcherna spelas och vi hurrade precis som om det var en livematch på TV. Veckans film!