Tiden är inne

De har anlänt. De är här. De går inte längre att stoppa. Någon måste styra upp diskussionen. Någon måste beröra ämnet. Någon måste proklamera deras plötsliga existens. Vilka är då de? Jag talar förstås om BRÖSTEN. Bröst. Bröst. Bröst. Tuttar. Pattar. Tuttar. Tuttar.

Så äntligen har den tredjedelen av året kommit då varje man tänker... "Var fan har de varit resten av året?". Innan så har de inte gjort något direkt väsen av sig och sen över en natt... PLOPP! Så är de bara där på uppvisning för alla att se, tack och lov! Det beror ju uteslutande på vädret att brösten plötsligt uppenbarar sig och stannar kvar. Jag utvecklar denna teori och inser snabbt att det beror på solen! "Tillsätt sol." och PLOPP! Så är de där! Pulvermos: tillsätt vatten. Sommartuttar: tillsätt sol! Så enkelt och så bra!

För att vidare forska i mysteriet "var de varit de andra två tredjedelarna av året" så tror jag att jag faktiskt löst gåtan. Det är ganska uppenbart när man tänker efter... tuttarna har sin tillfälliga viloplats på exakt samma ställe som Tomten och Påskharen. De kommer ju också bara fram under begränsade tider under året. Tomtefan fullkomligt vältrar sig i bröst tills det är dags att dela ut julklappar. Emellanåt så rastar han påskharen också. Sedan försvinner brösten till sin rättmätiga plats under solen för att sedan återvända till den hemliga viloplatsen som ingen vet var den finns. Förutom Tomten och Påskharen, förstås.

Jag vill passa på att dementera ett påstående, eller ska jag kalla det "en fix idé" som bröstens innehavare, kvinnan, har: ...NEJ! Vi gillar/diggar/tycker om/ÄLSKAR inte era bröst på grund av att vi gör en undermedveten relatering till våra mödrars bröst och den mat, närhet och värme de betydde för oss som bäbisar. Tänk efter nu, flickor! VAR VAR NI SJÄLVA OCH SÖG NÄR NI BLEV MATADE SOM BÄBISAR?? Inte var det på era fäders motsvarande sexuella områden, i alla fall. För där har ni det i en liten ask: era underbara, vackra, fantastiska bröst är för oss män objekt för sexualitet. När jag var bäbis så tuttade jag inte på min mammas bröst för att jag var kåt, utan för att jag hungrig. Idag blir jag då rakt inte hungrig när jag tittar på bröst, utan istället gör jag helt ohämmat en sexuell relatering! Så lägg ner den så kallade "idéen", tjejer.

Det ni har under hakan, ovanför naveln mellan armhålorna är vackert, härligt, relevant, högintressant och mysigt. De finns i alla storlekar och former. Ni kan v-ringa dem, u-ringa dem och bikinisera dem. Tack för att ni har dem, tack för att ni visar dem och tack för att det bara behövs något så enkelt, alldagligt och gratis som sol för att de ska komma fram.



Jag önskar att jag hade uppfunnit bröst. Jag har blivit miljonär.

/ H. T. "Duke"

Jan-Hård Van Damage

Fredagen borde väl naturligt vara en dag att varva ned på? För sedan kommer ju lördagen då man skruvar upp sig igen för fest och rajtan-tajtan! Varpå söndagen är till för att må illa, ångra sig och återställa sig inför måndagen då jobbet står på lut.

Jag har varvat ner idag. Körde ett träningspass på simhallen och hjälpte till att flytta möbler och montera TV-bänk hos min mamma idag. Så "nyttan" är avklarad. Sen städade jag upp lite i lägenheten så att helgen kunde mötas med ett rent samvete... he...he-he...

Sedan följde en kvällsfika med grannen och ett totalt förlorande in i Spotifys värld. Lyssnat på musik i tre timmar nu! Höjer plötsligt blicken och vad skådar mitt norra öga? Där startar en Jean-Claude Van Damme-film jag inte sett! Den belgiske mannen som jag nu ser på med helt nya ögon sedan filmen JCVD. Oundvikligt så presenterar sig i-landsproblemet... fortsätta lyssna på musik som just idag är en oväntad fröjd eller kolla in dumaction med Janne? Simon Yam är ju med på ett hörn också... jag kombinerar. TV:n utan ljud.

Städade förhållanden

På Sälgstigen så drar alla sitt strå till stacken. Nästan alla i alla fall. Idag gjorde i alla fall jag med flera detta i form av vårstädning på området. Jag bemannade snabbt penseln och oljade in våra trägrindar med stor rutin. Jag har bred erfarenhet av inoljning av bland annat dörrar hemma hos min far så jag fann mig i mitt esse denna kväll. I övrigt så rensades det ogräs och annat småplock som piffade upp vårt vackra område.

Efteråt så var det grannträff hemma hos mig. Min vackra kompistrio bestående av två granntjejer med bihang nappade på spontan filmkväll mellan högtalarna i min lägenhet efter, det inte i närheten av hårda, dagsverket. The Incredible Hulk bjöd upp till högupplöst dans och nörd-tarmen tinglade till hos mig. Flickorna verkade inte lika roade av spektaklet av förstörelse och bjässebrottande som spelades upp framför oss. Som tur var så fick de sin dos av kärlek eftersom Bruce Banner och hans vackra Betty inte kunde varken släppa varandra med blickarna eller hålla fingrarna borta. Ett unisont "Ååååååh"-flämtande bevisade detta.

Imorgon är det personalvisning i vanlig ordning på förmiddagen och jag, plus tre vänner, ska ge oss i kast med "Änglar och Demoner" som vi vid tråkiga stunder på bion kallar "Hånglar med Demoner", "Hångla med hormoner", "Pixlar och polygoner", "Krångla med atomer" osv... En svag behållning på en arbetsplats som inom månader är ett minne blott. I helgen så är det endast en uppgift framför mig: samla på mig timmar! Lågsäsongen ligger i ytterligare ett par veckor till... kanske mer!! Så pengar är sällsynt just nu. Allt blir en resa fram till den 25:e juni då lön + semesterersättning + skattepengarna kommer. Den 1 ½ månaden ska jag fylla med regelbundet gos av 3:e graden med en ny bekantskap.

Solstaden

Det är var Karlstad kallas. "Solstaden". Och ja, på lördagen så var det sol... i omgångar. Dialekten är förjävlig med hög hillbillie-potiential.

Torsdagkväll så anlände jag och möttes av min vän J för att sedan äta en mumsig gourmet-burgare på en trevligt sylta kallad Pitchers. Ett par öl senare så bar det iväg till Filmstaden. Ett föråldrat hak som skulle behöva ett uppsving men ändå behålla en del av sin retrocharm. Wolverine var filmen som jag väntat en hel vecka på att se för att kunna dela nördupplevelsen med den liksaså filmintresserade J. Vi kom fram till att filmen var uddlös och utan djup samt innehöll dassiga specialeffekter.

Fredagen gick i dekadensens tecken då vi ENBART kollade på film. J har nämligen fått låna 120 BluRay-filmer av sin bortreste chef då denne fått dem av en barndomskamrat... som bara råkade vara f.d. VD:n på Sandrews. Vi gick utanför dörren två gånger för att handla frukost respektive kvällsmat. Vi lämnade soffan endast för toabesök och matlagning. How's that for vardagsförfall? Filmerna vi såg var "Yes Man", "The Escapist", "The other Boleyn girl", "The bucket list" och "Cool Hand Luke". Maten vi åt var tacos.

Lördagen inleddes med en rundvandring på J:s arbetsplats, "Flash Engineering" som är ett av de mest framstående racing-stallen i STCC-mästerskapet. Fräck arbetsplats om jag får säga det själv, trots att jag inte är bilintresserad. En tur in till Karlstads gator och glass var nästa anhalt. Karlstad har någon fetisch för statyer så vi satte oss vid en sådan och tittade på dumma fåglar.
Efter glass och fåglar så var det dötid inför entrandet av utestället Nöjesfabriken. Helskönt ställe med honor, öl och bowling. Efter att ha utklassat J i bowling så fick jag genast spö i flipper. Sen eskalerade intaget av öl och saldot på kontot minskades. Efter att ha dansat en stund så leverade jag hela charmen till Minna vid Jinx-montern. Hon nappade men kände sig tvingad att agera proffessionellt... med andra ord så blev det inget eftergos i J:s soffa oss emellan. Vi lämnar stället och arrangerar den märkligaste efterfesten jag någonsin varit på. Då vi inte fått igenom vår önskan om att DJ:n skulle spela "The rockafeller skank" så fick vi ta saken i egna händer. Så efter två uppspelningar av detta musikstycke och vilt dansande och viftande med glowsticks av J och mig så faller vi till golvet i gapskratt. En ultimat avslutning på en soft helg.

Karlstad är avklarat!

Shake it

Jag tror att det är hög tid att börja kalla Dougies och min afterwork-öl för tradition. Det har förekommit 3-4 gånger nu och samma sak har diskuterats varenda gång i princip: Det är jobbigt att tillhöra en minoritet. Den minoriteten Doug och jag tillhör är de som är så smarta så att de tvingas se de dumma hela tiden och deras jävla beteende. Att hela tiden inse hur saker ligger till och lyckas diskutera fram vad som är fel i samhället medan vi hela tiden inser att vi inte kan göra ett skit åt det för att vi tillhör minoriteten. Nej, det här är inte någon form av Besserwisser-snack eller skryt om att jag är bättre än andra. Det är cold, hard facts. När man är geografiskt belägen i södra Sverige så är banjo-spelarna så mycket mer framträdande än överallt annars. Jag har aldrig upplevt mig smartare än andra när jag varit i Stockholm t.ex. trots att det säkert finns ordentligt med banjo-orkestrar där med. Jag är bara så jävla trött på alla jävla rövhattar omkring mig.

Frågan är om det är bra eller dåligt när vi efter första klunken inte kan låta bli att prata ut om vad som är så jävla fel med allt. Det leder alltid till att jag inser samma sak... jag är "rätt" person på fel plats. Jag har så mycket att ge men inte där jag är nu och jag har inte hittat lösningen på hur jag ska hitta bort. Visst är det lika jobbigt att inse detta varenda öl-session med Doug men samtidigt så är jag så väldigt glad att jag har i honom hittat en frände som ser mina kvaliteter och inte får mig att känna mig ensam med mina uppfattningar och åsikter då vi delar dem på så väldigt många plan. Det svåra i det hela är vad man ska göra åt det. Hur ska man förändra sin situation?

Och varför har jag tänkt på min ex-flickvän i tre dagar i sträck? Har det att göra med att hon såg den totala personlighetsförändringen hos mig som sakteligen skedde under de åren vi var ihop? Till slut så kände hon inte igen mig längre, sade hon. Vad berodde den förändringen på? Doug sade en väldigt intressant sak ikväll som jag totalt identifierar mig med... "Jag har aldrig varit så här okreativ i mitt liv sen jag började på Filmstaden." Detta känns igen hos en annan vän jag har som råkade ut för samma sak. 1.Förtynande av kreativitet. 2.En flickvän som inte kände igen honom längre efter alla år på Filmstaden. 3.Deras förhållande tog slut.

Återigen så riktar jag all skuld på mitt jobb och jag erkänner... det börjar bli tjatigt. Old news, liksom. Men det kanske ändå är en början. Att på något sätt veta var felet ligger. Hur åtgärdar jag nu detta fel? Hur ska jag överkomma detta hinder? Var är min Obi-Wan Kenobi som hittar mig och visar mig att jag är ämnad för något mycket större? Hur skall jag göra för att the Force ska bli strong med mig igen?