Shake it

Jag tror att det är hög tid att börja kalla Dougies och min afterwork-öl för tradition. Det har förekommit 3-4 gånger nu och samma sak har diskuterats varenda gång i princip: Det är jobbigt att tillhöra en minoritet. Den minoriteten Doug och jag tillhör är de som är så smarta så att de tvingas se de dumma hela tiden och deras jävla beteende. Att hela tiden inse hur saker ligger till och lyckas diskutera fram vad som är fel i samhället medan vi hela tiden inser att vi inte kan göra ett skit åt det för att vi tillhör minoriteten. Nej, det här är inte någon form av Besserwisser-snack eller skryt om att jag är bättre än andra. Det är cold, hard facts. När man är geografiskt belägen i södra Sverige så är banjo-spelarna så mycket mer framträdande än överallt annars. Jag har aldrig upplevt mig smartare än andra när jag varit i Stockholm t.ex. trots att det säkert finns ordentligt med banjo-orkestrar där med. Jag är bara så jävla trött på alla jävla rövhattar omkring mig.

Frågan är om det är bra eller dåligt när vi efter första klunken inte kan låta bli att prata ut om vad som är så jävla fel med allt. Det leder alltid till att jag inser samma sak... jag är "rätt" person på fel plats. Jag har så mycket att ge men inte där jag är nu och jag har inte hittat lösningen på hur jag ska hitta bort. Visst är det lika jobbigt att inse detta varenda öl-session med Doug men samtidigt så är jag så väldigt glad att jag har i honom hittat en frände som ser mina kvaliteter och inte får mig att känna mig ensam med mina uppfattningar och åsikter då vi delar dem på så väldigt många plan. Det svåra i det hela är vad man ska göra åt det. Hur ska man förändra sin situation?

Och varför har jag tänkt på min ex-flickvän i tre dagar i sträck? Har det att göra med att hon såg den totala personlighetsförändringen hos mig som sakteligen skedde under de åren vi var ihop? Till slut så kände hon inte igen mig längre, sade hon. Vad berodde den förändringen på? Doug sade en väldigt intressant sak ikväll som jag totalt identifierar mig med... "Jag har aldrig varit så här okreativ i mitt liv sen jag började på Filmstaden." Detta känns igen hos en annan vän jag har som råkade ut för samma sak. 1.Förtynande av kreativitet. 2.En flickvän som inte kände igen honom längre efter alla år på Filmstaden. 3.Deras förhållande tog slut.

Återigen så riktar jag all skuld på mitt jobb och jag erkänner... det börjar bli tjatigt. Old news, liksom. Men det kanske ändå är en början. Att på något sätt veta var felet ligger. Hur åtgärdar jag nu detta fel? Hur ska jag överkomma detta hinder? Var är min Obi-Wan Kenobi som hittar mig och visar mig att jag är ämnad för något mycket större? Hur skall jag göra för att the Force ska bli strong med mig igen?