Vad ska jag göra?

Jag vet inte hur jag ska resa mig. Mina högtalare projicerar en ljudbild som talar om en "Wonderful World" men jag ser den inte. Jag har inte sett den på länge. Jag vet inte längre var den ligger. Jag vet inte hur jag ska ta mig uppåt för det är där den borde ligga. Om du av någon anledning skulle leta efter mig istället för den Underbara Världen så hittar du mig längst ner.

Jag har inga som helst ambitioner kvar i mitt liv. Jag vill inte ens titta på film längre. Jag bara sitter. Ibland får jag B att sitta med mig och då glömmer jag min situation och kan leva i nuet några timmar. Nuet flyr dock tillslut och lämnar plats för verkligheten. Påmind blir jag och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Jag kan inte ens få för mig att gå ut och ägna 20 minuter åt att fixa mitt skallrande kedjeskydd. Allt jag kan göra är att äta saker som förnuftiga människor inte skulle stoppa i sig.

Jag tror jag har tappat livsglädjen. Det finns inget i mitt liv att glädjas över. Det enda jag tycker är kul längre är poker. Senast jag spelade med ett sällskap och blev utslagen tidigt så började jag nästan gråta. Mitt enda kvarvarande nöje i livet blev så kort den kvällen så jag föll ner i en depression i en enda handvändning.

Häromdagen så fick jag en chans att återta en glädjande ingrediens i mitt liv men jag kunde inte ta chansen. Eller var jag för rädd för att ta chansen? Min största egenskap Realisten kan verkligen vara både min hjälpreda och nemesis beroende på vad som står på dagordningen. Jag skyller allt nu för tiden på mina arbetstider.

Jag vet inte vad jag ska göra för att resa mig. Jag har sökt ett nytt jobb för att mitt liv styrs av mina arbetstider och jag orkar inte längre. Klarar inte av det längre. Jag vet inte ens om jag klarar av någonting överhuvudtaget längre. Jag gör inte ens mitt jobb fullt ut när jag är instämplad. Jag har slutat bry mig. Jag ser mina arbetstider som roten till mitt miserabla liv och arbetstiderna förekommer på... arbetet. Därav har jag tappat inresset för min arbetsplats.

Jag har inget självförtroende kvar alls. Jag vet ändå inte vad jag ska ha det till.

Ingenting är längre intressant. Jag hittar inga utmaningar i livet längre. "Men ut med dig och skaffa det då!" Visst! Visa mig då för helvete med ett finger istället för dina jävla tomma ord! Var hittar man jobben? Varför i helvete måste man ha ett från början? Bara ytterligare ett kryss i checklistan över sånt du måste skaffa dig för att kunna leva i samhällets hamsterhjul. Någon förklarade för mig sin avsky för de Fyra Grundpelarna som groteskt styr våra liv:

Jobb
Pengar
Bostad
Kärlek

Det enda jag egentligen har av de fyra är en bostad som jag tycker om. För jobbet jag har hämmar mitt liv och min chans till kärlek och inte fan tjänar jag några bra pengar på det heller.

Det enda jag förmår att göra är att förutsätta att alla omkring mig är idioter vilket gör att jag skärmar av mig mer och mer från omvärlden.

Jag sparar pengar utan att ens veta vad jag ska ha dem till.

Jag ligger stirrandes på botten, oförmögen att ta mig upp. Jag vet inte hur. Vad eller vem kan dra upp mig? Hur hamnade jag här från början? Ser jag saker som andra inte ser? Behandlar jag allt jag tar in på ett negativt sätt? Hur ska jag kunna ändra mitt leverne? Vem kan visa mig vägen upp?