Rumpa!

Tänk att man aldrig slutar lära sig. Det har sagts många gånger och kommer sägas igen men jag säger det ändå. För det är ju faktiskt sant. Kanske är det därför det sägs så ofta.

I helgen så fick jag bland annat lära mig att människokroppen har en genialisk och komplex struktur. Den är tålig likaså som den är skör. Ett hjärta kan brista, ett finger kan brytas men röven den håller tamejfan i vått och torrt! Jag ska inte ljuga... jag var skitfull i lördags. Så pass full så att jag fick problem med höjdanalysen. Jag gjorde ett fritt halvmetersfall med cykel i ena handen och en halvt uppdrucken ölburk i andra handen. Marken under mig försvann liksom helt plötsligt och trots den stora alkoholpåverkan som min kropp led av så var den inte helt utan reflexer och framförallt prioriteringar. Vad min idiotiska fylleskalle valde att rädda i fallet rankades på följande sätt:

1. Ölburken som inte var riktigt uppdrucken
   
2. Cykeln som inte var min
   
3. Jag själv
   

Det slutar med att istället för att släppa den jävla ölburken och släppa den jävla cykeln vilket hade frigjort händerna som hade kunnat rädda min stackars fallande kropp, så gör jag istället allt för att inte spilla ut ölen samt hålla cykeln upprätt. Resultatet blev en säck-potatis-landning på mitt arsle. Eftersom jag var så karate-full så gjorde det självklart inte ont. Dagen efter däremot... Då hittar jag lite sköna rivsår på mina ben efter kugg och pedaler på cykeln, samt att jag har så satans ont i svanskotan. Med andra ord så gjorde i och för sig inte rumpan sitt jobb i vått och torrt.

Trots detta så lärde jag mig ändå:

Var du än är i livet, hur dåligt det än går och hur mycket du än faller... så kan du alltid landa på rumpan.