Tea-time

När jag föreställer mig Jason Statham så hör jag saker som "poikaeey"(pikey), "caravan" och "zie germans". Han är liksom för Guy Ritchie vad Chow Yun Fat är för John Woo eller Robban DeNiro är för Martin Scorsese. Jason ska stå där och köra "jag-är-stenhård-britt"-grejen. Det är då han är ball! Aldrig kunde jag väl tänka mig att han kunde vara ball på flera sätt, för jäklar i min låda vad imponerad jag blev av Jasons slagsmåls-egenskaper efter att jag sett Transporter.

En tanke uppenbarade sig: "Har det någonsin innan skett att en engelsman slagits på detta vis?" Jag menar, James Bonds mest exotiska manöver var en nacksving. Det finns dock en engelskfödd jeppe som heter Darren Shahlavi som var med i Hong-Kong-filmen Tai-Chi boxer regisserad av Yuen Woo-Ping. Han är bad-ass så det sjunger om det! Grejen är bara att han är liksom en kampsportsutövare turned actor. Till skillnad från Jason som är actor turned ass-whooper. Hong-Kong-filmfan som jag är så är det lätt att dissa "sparkarna" i The Matrix (missförstå mig rätt, jag älskar The Matrix) när man blivit van vid en viss nivå av slagsmål. Om ni minns vad jag skrev ovan så var jag faktiskt riktigt imponerad av Jasons härjande och vevande mot åtskilliga hejdukar.

Var vill jag nu komma med detta? Jo, jag vill dela med mig ett nytt uttryck till alla som läser detta. Om uttrycket redan finns så är det osis för mig och jag är inte i närheten av lika ball som jag trodde jag var. Om det inte finns så patenterar jag det, tjing-paxar, call:ar dibs etc etc...

Med tanke på ovanligheten att en engelsman är så pass cool och så pass bra på martial arts som Jason Statham är, inräknat med hur strama och töntiga engelsmännen är av rykte, så anser jag att Mr.Statham i och med Transporter stabiliserat ett nytt koncept som jag namngett:

"Brit-Fu"