Pirates of the Kebaberian 3 följt av en mysko cykeltur...

Jahopp... då var jag hemkommen från dagens biobesök. Jag har sett Pirates of the Kebaberian 3 - Vid värsta ändan. Så jävla tråkig... Se vad den fick mig att göra! Svära! I min egen blogg... igen! Jag hade ju tänkt att min blogg skulle vara en svordomsfri miljö men saker som att våldta Hong-Kong-filmer och göra en 3 timmar lång film där endast 20 minuter är sevärda får mig att svära. Efter filmen då jag ska lämna min arbetsplats, civilklädd för dagen och redo att cykla hem, så infräffar den första av många märkliga händelser innan jag når mitt hem.

I foajén så träffar jag några gamla klasskamrater från den mörka tiden i mitt liv... tiden på Växjö Universitet. Det var kul att se dem och vi växlade några ord. Själva den händelsen var inte så märklig men den ingår i alla händelser som inträffade. När jag talar med mina gamla vänner så ser jag hela tiden i ögonvrån hur en av mina två stalkers iaktar mig. Bägge mina stalkers är jobb-relaterade då de båda är kunder som är en skvätt... outhärdliga. Jag total-ignorerar henne. Bägge mina stalkers lider av diverse handikapp bland annat efterblivenhet och total saknad av social kompetens. Jag lämnar bion och lyckas att inte konfrontera Stalker nr.1. Jag är nu på väg hem och beslutar mig för att belöna mig med lite godis från Videomix för att jag stått ut med pirater och undvikit en stalker. Men...vad... är... oddsen... att träffa Stalker nr.2 inne på Videomix?? 150 meter från biografen! Samma kväll! Här går det inte att undvika en konfrontation.

Stalker nr.2: "Tjena, Henke, hur är läget?"
Jag(kort och snappy): "Bara bra. " ("Lämna mig ifred, annars sparkar jag upp dina kulor så dom fastnar mellan dina revben.")
Stalker nr.2: "Bra, det."
Jag(avslutande): "Mmm." ("Gör oss alla en tjänst och självantänds, för fan!")

Jag plockar mitt lösgodis och ställer mig i kön. Till min fasa märker jag att jag är inte den enda som Stalker 2 har fått på kroken. Han står och stör kassören med meningslöst snack, precis som han gör med mig på bion! I detta tillfälle så vet jag inte var jag ska ta vägen. Jag betalar och sticker illa kvickt. Cykelfärden hemåt går in i andra fasen som innefattar de 3 sista märkliga händelserna för kvällen.

Jag möter vid ett tillfälle en ung och ensam man i 14-årsåldern som åker skateboard. Eller, i den sekunden jag ser honom så åker han inte skateboard utan han håller den med båda händerna ovanför sig för att sekunderna senare drämma den rakt i asfalten kryddat med en högljudd svordom. Sen ställer han sig på skateboarden och trampar förbi mig. När vi kommit ungefär 100 meter ifrån varandra så hör jag återigen samma svordom vrålandes bakom mig. Jag kan inte annat än att skratta.

Någon minut senare så händer nästa smålustiga sak. Jag passerar en invandrarpojke på kanske 9 år som tränar på att kasta godis upp i luften för att sedan fånga dem i munnen. Saken är bara den att han kastar godisarna alldeles för högt och nästintill blundar när de närmar sig hans ansikte. Resultatet kan du luska ut själv. Jag skrattar för mig själv igen.

Som topping på mjukglassen denna underliga kväll inträffar den riktiga fem-ettan bara 200 meter från min dörr. Det måste varit det korta avståndet som var kvar som fick mig att känna mig nästan hemma på något vis. För i den sista svängen innan man kommer in på mitt område så känner jag en läske-rap gemytligt bubbla upp från magen. Ensam, som jag förmodar att jag är, så vill jag självklart förvalta rapen efter bästa förmåga. Jag lägger en svulstig rap som kan liknas en australiensisk jättepaddas lockrop bara för att halvsekunden senare få möte av ett par som är ute och går med sin hund. Rapen lyckas skrämma skiten ur dem! "Herregud!" ropar kvinnan till då jag passerar med min skrangliga hoj. De första 50 metrarna så skäms jag sönder mig... men de sista 150 skrattar jag hela vägen!

Som avslutning vill jag ge ett råd: Ta inte omgivningen för givet. Se dig omkring! Det händer mer runt dig än vad du tror... och glöm inte köpa Jelly Beans nästa gång du handlar godis. För det glömde jag.