Nån gång varje år så ser man en film som man verkligen blir berörd av. Ibland har man turen att få bli berörd flera gånger om året av flera olika filmer. Jag minns när jag var 10-11 år och såg Ghost. Jag visste ingenting om kärlek eller om hur det är att förlora någon som står en nära men ändå grät jag floder i slutet när Patrick Swayze's karaktär säger "It's beautiful, Molly" för att sedan lämna jordelivet totalt och resa upp mot himlen.
Under mitt vuxna liv så finns det också filmer som rört eller skakat mig till tårar. Krigsdramat Taegukgi lamslog mig flera minuter efter att sluttexterna rullat och likaså Black Hawk Down. Jag tog en nostalgitripp häromveckan med Värsta gänget, en av mina stora favoriter när jag var liten och allt blev en skrattfest med lyckotårar. Tsotsi fick mig att hulka flera minuter i biostolen innan jag kunde gå ut i foajén igen. Jag fäller till och med en tår i slutet av Varsity Blues, för bövelen! Till och med när Arnold som sista mördarrobot-gärning höjer sin tumme innan han smälts ner i slutet av Terminator 2 så har jag svårt att hålla tillbaka tårarna. Eller när säckpiporna tjuter dovt i bakgrunden i slutet av Braveheart när den nya kungen av Skottland ber sina landsmän att blöda tillsammans med honom för att sedan rusa in i den engelska hären i slowmotion så är jag som ett barn... gråtandes. Ett av mina favoritögonblick då jag inte heller kan undvika att få fuktiga ögon är när Benicio sitter på läktaren i ett Mexikanskt bostadsområde och ser sina landsmäns söner och döttrar spela baseball på en upplyst grusplan i slutet av Traffic. Inget givet ögonblick för tårar men det griper mig varje gång.
Denna kväll har jag fällt tårar av en annan anledning. Inte för att det var rörande eller för att det var hemskt eller ens direkt glatt. Jag grät för att det var så in i helvetes bra! Jag har äntligen fått se Ratatouille och talar om scenen där stans populäraste och hårdaste matkritiker smakar råttan Remys ultimata maträtt. Efter att ha njutit genom hela filmen och bryggan till finalen är lagd så träffas jag av en våg av FILM som slungades mot mig rakt in i själen så att känslorna rinner över.
Tack, Brad Bird. Du gav mig The Incredibles som jag älskar och sen bjuder du på detta kalas där alla som älskar film har fått VIP-biljetter. Ratatouille är årets bästa film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar