Äh!

Allt känns så jävla lamt. Det måste fan hända något. Något mer än att man rakar sig eller städar upp lite i lägenheten. Det sägs att man ska tänka positivt men det är fan ingen garanti för att saker ska hända. Det är märkligt hur det negativa tankesättet är den enkla vägen då den borde vara den mer destruktiva.

Hur ändrar man på sin situation? Varför går dagarna så fort? Varför är inte livet som på film? Jag hade nöjt mig med Exorcisten då det åtminstone hade garanterat lite omväxling i min vardag:

1.En tjej i sängen.
2. Sällskap.

Nog för att det där spontana kräkandet och den tänjbara nacken är lite creepy, men what the hell! Fast å andra sidan så är ju flickan minderårig. Jag skippar nog en livsadaption av Exorcisten, trots allt. Ibland känner jag mig som John Cusacks karaktär Rob Gordon i High Fidelity. Hans liv går ut på att samla och att sura över tjejer. Jag vill också ha en kamera som jag kan vända mig mot helt sonika och säga vad jag tycker.

Måste man ha ett mål i livet? I vilken lagbok står det stadgat? Kvinnor attraheras av män som har mål i livet. Som vill något. Är det godkänt att ha som mål att träffa någon av det motsatta könet som vill tandem-slöa i soffan och vara mål-lös med mig en stund? Eller är det oattraktivt? För om det är det så kommer det bli knepigt att få någon att bli attraherad av mig och mitt mål. Men jag har ju för tusan ett mål! Var inte det attraktivt, eller hur var det?

Jag avslutar denna pessimismens timme med tre konkreta faktum:

1. Krogen suger. 2. Ungdomen har ingen framtid för de är för jävla dumma i huvudet. 3. Att köra bil är mer livshotande än att tvätta kläder och ändå har jag en 19-åring på jobbet med körkort men som inte har den blekaste om hur man tvättar.

I rest my fucking case!