Vad ska jag skriva?

Magnus Uggla sa att om man ska hålla en blogg levande så ska det göras åtminstone sex inlägg varje dag. Där ligger jag i lä. Fast jag är längre än Magnus.

Jag sitter och stirrar rakt in i min fräcka Widescreen-skärm medan det ekar innanför pannbenet. Med andra ord, jag vet inte vad jag ska skriva. Trots det så gör jag ett inlägg. Är det inte galet? Jag slösar ändå internet-utrymme. Denna bloggen ligger på Googles servrar så jag kan ju bara hoppas att detta inlägget får någon dum fjortis-skateboard-video att ladda upp långsammare till Youtube. Fast jag tror inte några av mina bokstäver i detta inlägg kan orsaka sådan skada, är jag rädd. Kanske om jag lägger till en bild!

Jag har precis sett Studio Ghiblis "Rädda tvättbjörnen"-anime Pom Poko. Långt-långt ifrån en film för alla. Om du inte har någon som helst susning om japansk kulturhistoria så är du lost efter en kvart. Om du inte är van vid japanska manga-galenskaper eller japansk humor så är du lost efter en kvart. Jag besitter som tur är en förmåga att kunna lägga mig "på filmens nivå". Det har berikat min filmtittar-karriär mycket genom åren. Jag kan räkna på fingrarna hur många filmer jag stängt av någonsin därför att det bara inte gick att titta på dem. Senast var den japanska sci-fi-utflippen Cashern. Annars så genomför jag alltid min "filmtitt". Varför? Jo...

Den solidariske och diplomatiske Jag har ett estetiskt förflutet och jag vet vad det innebär för en skapare som skapat något. Känslan av att vara riktigt nöjd med sitt verk och innerligt hoppas att någon annan ska gilla det också. I viss utsräckning så känner ju alla som skapat något på det viset. Så utav respekt för skaparen så ser jag hela filmen. Ibland är det nästintill outhärdligt men då gör jag som ovan skrivet och lägger mig på filmens nivå. Det kan innebära att jag tänker "Ja, men det ska vara så. Nu lämnar vi det och ser vidare." eller "OK, specialeffekterna fick ingen stor budget men bruden är snygg." och så vidare. Ett bra exempel är också de pinsamt dåliga Grindhouse-filmerna (EJ QT/RR:s senaste rullar) som gjordes med inga pengar alls på 70- och 80-talet. Jag har inhandlat en dvd-box med 20 sådana skitfilmer just för att utbilda mig lite. Jag vet från början att jag inte kan begära någonting från någon av de 20 filmerna. Behållningen med en sådan film rotar sig istället i vad jag nämnt ovan: Skaparen. Han eller hon stod verkligen för denna hög av avföring som sedan visades på biograferna under benämningen "film". Jag förundras över hur "verket" ens lämnade redigeringsrummet och att folk betalade för att se det. Vilken producent läste manuset och kände "Det här vill jag tamejtusan finansiera!"? Skratten är många över den ruttna kvalitén när jag ser en sådan film och då är ju det en behållning i sig.

Visst, jag kan inte förneka att somliga filmer inte är ens värda en genomförd "tittning". --Jag vet att "åskådning" säkert är ett mycket bättre ord men "tittning" kittlar så skönt på tungan.-- Filmer som Epic Movie och sånt skräp behöver man faktiskt inte se hela om man inte vill. Du behöver inte se någon film till sluttexterna om du inte vill! Det är ett fritt val och filmerna är många därute. Du hittar säkert något som passar dig tillslut.

Min poäng är(ja, det blev en poäng till slut av detta improviserade inlägg) att någon gång ibland så borde du skänka en tanke till personen som står bakom det skitdåliga filmiska verk som du ser på. Föreställ dig den personens lycka över hur bra han eller hon tyckte Ninjavampyrens slasherskola 4 var när den tillslut var färdigredigerad och hur stolt han eller hon måste varit när den hamnade i hyllan för uthyrning. Allt DU skapar är inte bra det heller.