Vad jag egentligen borde skriva om är fredagstrippen till Bromölla och filmen Watchmen. Vad jag också borde skriva om är lördagens online-upplevelse med Resident Evil 5 tillsammans med Mineo. Men någonting konkurrerade faktiskt ut bägge dessa, för mig, viktiga event.
Mineo och jag började spela TV-spel kl.10 på förmiddagen i lördags och slutade inte förrän kl.19.30. Under denna tid så höll vi konstant telefon-kontakt och endast två halvtimmespauser förbrukades. Resten var effektiv speltid. Skitkul, för övrigt. Efter detta maraton så följde en liten förfest med vad som nu är min nya favorit-trio här i stan, nämligen mina två grannflickor och deras dansanta tjejkompis. Alla av den magnifika årgången 1980. En av grannflickorna har jag redan lagt lite extra märke till men det var igår som hon gjorde det riktiga intrycket på mig.
Söndagen spenderade jag på jobbet och det var bara en disträ vandring genom dagen då mina tankar inte befann sig på min arbetsplats. Mina tankar var på henne. Jag minns inte senast jag spenderat en hel dag med att tänka på en och samma person. Vad som är psykflippat är att tankarna på henne borde gjort mig glad. Självklart så gjorde de det till en viss del men mest gjorde de mig rädd. Håller jag på att falla för någon? Finns det trots allt känslor av kärlekskaraktär i denna emotionellt handikappade kropp? Vad händer om jag låter mig falla? Om jag skjuter och missar? Klarar jag att ta den smällen efter att ha gått 8 år utan att känna kärlek emot någon? Vill jag ta den smällen?
Kärlek är en stor del av livet, sägs det. Kanske den största. Jag är övertygad om att kärlek underlättar livet. Men vad vet jag om det? Senast jag uttalade orden "Jag älskar dig" till en flicka så var jag 17 år och vad fan vet man då? I grund och botten så tror jag att livet är lika svårt för alla vare sig du är trött på att vara smart för det innebär att du måste stå ut med alla dumma eller om du har upptäckt en möjlig tumör i spermabanken som mycket väl kan vara helt ofarlig. Det som skiljer människor åt är mängden kärlek de har i sitt liv. Nu säger jag inte att jag är oälskad, absolut inte. Bara på ett plan. Det planet som just gör livet lite lättare.
Så... här kommer den... sanningen...
Livet är en vandring genom en lång kloak och allt handlar om att trampa i så lite skit som möjligt på vägen. Under detta exkrement-slalom så finns rädsla. Rädsla för att inte duga, rädsla för att inte hitta sin plats, rädlsa för att inte bli tagen på allvar och rädsla för att inte få ge eller ta emot kärlek. Men när kärlek väl finns där då spelar platsen du vandrar på mindre roll.
Det var jag som sa det ifall ni tänker citera mig. Jag stavar Thorsjö med h.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar