onsdag 4 mars 2009

Street Fighter 4

Nu har jag lagt ned några timmar på det efterlängtade spelet och kan säga att följande suger:

  • Jag höll på att få ett slaganfall när det första som händer är att introlåten är pojkbands-aktig popslask som även plågar under menyn.
  • Beskrivningarna över hur du ska genomföra vissa specialmoves är emellanåt obegripliga. En videotutorial, Capcom? Kanske? Kanske???
  • Vad är det för en jävla fjolla som tjafsar om saker som ändå inte hörs när det är match-up?
  • Satan, vad förbannad man blir när man vill lägga en super- eller ultrakombo och man ALDRIG får in den förrän det är för sent och man biter i gräset!!!
  • Varför... VARFÖR använda anime-sekvenser som ibland är ruggigt taffliga när Capcom med denna fantastiska grafik kunde gjort egna CG-sekvenser?
  • Den medförande BluRay-filmen var oförlåtligt kass

Other than that... så är det minst lika underbart som 2:an, ett av mina all-time favoritspel. Och dessutom så kräver ett sånt här spel massor av träning så det är bara att ligga i.

Detta är extra bra:

  • Ryu håller fortfarande
  • Jävlar i min låda vad Sagat blivit bad-ass!!
  • Känslan av att få in en Ultrakombo så det smäller, sprakar, blixtrar och snurrar på hela skärmen är fan bättre än att få... en tårta.
  • Många av inputsen av specialmoves är de samma från 2:an
  • Crimson Viper är het
  • Man upplever fortfarande karaktärernas historik som utformades i 2:an
  • Smällarna man delar ut känns ända ner i mellangärdet! Särskilt med Dual Shock3!
Det som alltid gjorde mig lite vemodig med Street Fighter 2 är... att ingen jag någonsin spelat mot varit i närheten av så duktig som mig. Och nu sitter jag här med 4:an och pluggar moves. Utan en polare i sikte som gör samma sak. När ska jag möta min överman... eller kvinna? Någon som blivit riktigt brutal på Chun-Li:s Spinning Bird Kick eller E.Hondas Hundred Hands Slap. Jag vill få spö av en polare i SF2 eller 4 så att känslan av att vilja spräcka skallen på vederbörande med handkontrollen bara överträffas av känslan att man äntligen fått sig en utmaning.

Inga kommentarer: